Vetenskap och reduktionism

Publicerat i Folkvett nr 1/1991.

Den nionde artikeln i vår serie om vetenskapens kunskapssyn ska handla om reduktionism inom vetenskapen.

Det är vanligt inom vetenskapen att man förklarar sammansatta fenomen genom att visa hur de följer av de enklare fenomen som de antas bestå av. Några av de tydligaste exemplen på detta finns inom fysiken. Med den kinetiska gasteorin kan man förklara gasers egenskaper utifrån mekaniken för gaspartiklar. Inom optiken har man kunnat återföra ljusstrålars beteenden på teorin om vågrörelser, och sedermera till kvantmekaniken.

Många av de mest framgångsrika reduktionerna har emellertid skett mellan olika vetenskaper. Inom kemin har man t ex ofta kunnat återföra molekylära fenomen på fysikaliska förklaringsgrunder. I åtskilliga fall har kemiska ämnens struktur och deras reaktioner kunna förklaras med hjälp av kvantmekaniken. På motsvarande sätt har många biologiska fenomen kunnat förklaras utifrån kemiska principer. Kemiska upptäckter, framförallt DNAs struktur (1953) har haft en avgörande betydelse för den moderna biologin.

Också inom samhällsvetenskapen finns en tendens till reducerande förklaringar. Många samhällsforskare anser att man i första hand ska förklara samhällsfenomen utifrån individers drivkrafter och beteenden (metodologisk individualism). Inom psykologin är det en vanlig strävan att återföra de fenomen man studerar på biologiska grundprinciper.

Reduktioner i denna (metodologiska) mening innebär alltså en sparsamhet med teoretiska begrepp, och är en tillämpning av enkelhetskravet (se Folkvett 1/1989). Man undviker att i oträngt mål förutsätta särskilda principer (t ex “livskraft”) för biologiska varelser som inte finns för död materia. Man undviker också att stipulera utommateriella fenomen inom psykologin. En reduktionistiskt inriktad psykologi är “själlös” så länge den klarar sig utan själen som förklaringsgrund.

Strävan efter reduktioner (reduktionism) har också sin bakgrund i föreställningen att vetenskapen i sin helhet ska hänga samman. Kemins lagar ska gälla i fysiken, och tvärtom. (Detta skulle kunna kallas “helhetssyn”, om inte ordet vore utslitet av andra användningar.) Eftersom fysiken studerar generellare aspekter av naturen än kemin kan man emellertid sällan använda kemiska förklaringar i fysiken, medan motsatsen är desto mera vanligt. (En helt annan sak är att kemisk kunskap och kemisk teknik ofta är oundgängliga redskap för den experimentelle fysikern.)

Åtskilliga tänkare har lagt fram storslagna förslag om att alla vetenskaper skulle kunna reduceras mer eller mindre fullständigt så att till slut allt vetande kunde bygga på fysiken. I jämförelse med sådana visioner är de reduktioner som verkligen har åstadkommits ytterst blygsamma. Någon fullständig reduktion av en huvuddisciplin till en annan verkar inte heller att vara inom räckhåll. Inom kemin är åtskilliga begrepp oundgängliga som inte alls kan definieras i fysikens termer. Möjligheterna att inom överskådlig framtid kunna återföra t ex biologin, psykologin eller sociologin till “mera grundläggande” vetenskaper verkar inte större.

I en diskussion om hur långt reduktionen kan drivas är det viktigt att skilja mellan ontologisk och epistemisk reduktion. Den ontologiska frågan om kemins reduktion till fysiken är: Är fysikens naturlagar desamma som kemins naturlagar? (Med andra ord: är de lagar som gäller enskilda partiklar och deras växelverkan desamma som de lagar som styr dessa partiklars beteenden då de är sammansatta i atomer och molekyler? Den epistemiska frågan är: Räcker fysikerns förklaringsprinciper för att vi ska förstå det som kemin handlar om?

En ontologisk reduktionist kan mycket väl vara epistemisk icke-reduktionist, dvs anse att andra vetenskaper kräver egna förklaringsprinciper som inte är desamma som fysikens. För egen del finner jag en sådan ståndpunkt vara både tilltalande och plausibel. Även om det skulle vara så att inga andra naturlagar än de som studeras i fysiken har en inverkan i samhällslivet (ontologisk reduktionism) följer inte därav att samhällslivet på ett meningsfullt sätt kan förklaras med enbart fysikaliska förklaringsprinciper (epistemisk reduktionism). Det kan t ex vara så att inverkan av fysikens lagar på t ex familjesociologins studieobjekt är totalt oöverskådlig och därför inte har något förståelsevärde för oss människor. Det kanske rentav är så att denna oöverskådlighet är ofrånkomlig redan i kemin.

Detta hindrar inte att ett ganska stort mått av metodologisk reduktionism ofta är nödvändigt i vetenskapen. Med andra ord är det ofta vettigt att så långt möjligt återföra sina begrepp om komplicerade system till begrepp om deras delar – även om det inte kan genomföras fullt ut.

Sven Ove Hansson