Publicerat i Folkvett nr 1/1991.

Vi har en omfattande sektor inom hälsoområdet som täcks av kvacksalverilagen. Mycket tyder på att sektorn historiskt sett är mycket stor, även om vi saknar klara belägg och jämförelser är svåra t.ex. beroende på oklarheter i avgränsningen mot andra områden.

Kunskapen är begränsad kring varför så många människor dras till olika former av kvacksalveri. Forskning kring detta är önskvärd, och kan bedrivas från olika utgångspunkter. Ann-Mari Sellerberg vid Sociologiska institutionen, Lunds Universitet, intresserar sig för den sammantagna kommunikationen mellan den “alternativa behandlaren” och patienten. Hennes insamling av data sker med öppna intervjuer.

I en artikel i Socialmedicinsk tidskrift (nr 9-10 1990) ger hon oss inblickar i olika kvacksalvares verksamhet genom flera citat. Hon beskriver en behandlare som sysslar med helblodsanalys. Han lägger en bloddroppe på ett glas, och kan via ett mikroskop visa innehållet på en TV-skärm för patienten. Behandlaren uppger att de röda blodkropparna ser abnormala ut, och att detta avspeglar olika tillstånd som han kan behandla. T.ex. förklarar han för en patient att blodkropparna ser ut som spiralmakaroner i en gryta och att detta tyder på astma. För en annan visar han hur blodkropparna är ihopklibbade i varandra så att de inte kan ta upp näringsämnen. I detta tillstånd kan patienten lika gärna “slänga ut maten genom fönstret”.

Behandlaren visar sedan upp normalt blod som jämförelse. När han sätter in behandling visar han för “patienten” hur blodet hela tiden förändras till det bättre, mot det ideal han från början visade upp.

Sellerberg menar att de “alternativa behandlarna” i sin yrkesroll inrymmer “drama och uppvisning”. De är duktiga på att förklara medicinska förlopp på ett sätt så att patienten kan deltaga i tolkningsprocessen. Patienten får en upplevelse av förståelse.

Ett annat exempel på ett rikt bildspråk är hur en “zonterapeut” beskriver hur “slaggprodukter” lossnar och frigörs med terapin. Zonterapin sätter igång “kroppens egen läkning” så att den “frigör en massa slaggprodukter”, och detta i sin tur kan minska t.ex. huvudvärk.

Sellerberg menar att den vetenskapliga förankrade vården från början är auktoritativ och trovärdig. Detta gör att patienten inte behöver involveras i behandlingen och bli medtolkare. Den “alternative behandlaren”, däremot, möts ofta av en viss misstro och har ett problem att övertyga varje patient om värdet av sin behandling. Ur denna svårighet föds det bildrika och speciella språkbruket.

En annan metod är “bevispatienter”. Man skryter med sina framgångar. “Jag kan ta astma som exempel. Igår kom det upp en patient och ringde på och kunde knappast andas. Det var en dam som gått förbi och sett skylten. Hon hade alltså verklig andnöd. Och jag sa “Sätt dig på en stol”. Jag satte i två nålar, och det tog inte mer än tre fyra minuter och så började det att lätta. Och efter fem minuter så sa jag till henne “Hur är det fatt nu?”. “Oh, jo” sa hon, “nu kan jag få luft”. Sen gick hon tre gånger upp och ner för trappan.”

Professor Harry Boström ger i samma tidskrift ett hårt omdöme om att kvacksalvare inte är underkastade Hälsovårdslagens bestämmelser om information: De har tillerkännts “obegränsad desinformationsrättighet”.

Gunnar Steineck