Publicerat i Folkvett nr 1/1991.

Gissa var man kan läsa det här: (Översatt från engelskan.)

“Envar som stiftat ens den mest ytliga bekantskap med astrologin torde ha lagt märke till att mot allt sunt förnuft så verkar den att fungera.”

“Det är kropparna i vårt eget solsystem som tros utöva krafter på jorden, som i sin tur utövar krafter på mänskliga varelser. Hur? Astrologin har aldrig ägnat sig åt den frågan, men Gauquelin föreslår att svaret finns i jordens magnetfält.”

“Således är de grundläggande medicinska fakta väl säkerställda. Det kan också vara värt att nämna upptäckten av John H Nelson, en elektronikingenjör, att de flesta magnetiska stormar (som orsakar radiostörningar) inträffar när två eller flera planeter befinner sig i konjunktion, eller… Detta verkar att etablera en grundval för en astrobiologisk vetenskap; vad som ännu återstår att upptäcka är hur jordmagnetiska krafter kan påverka en mänsklig varelse i sådan omfattningen att den förutbestämmer honom till det ena eller andra yrket – eller rentav vilken regelbunden månadscykel som möjligen kunde avgöra om en person är introvert eller extrovert.”

Nej, faktiskt inte i vetenskapsspalten i The Sun (om det finns någon) utan i handboken The Oxford Companion to the Mind, en av de senaste volymerna i den prestigefyllda “Companion”-serien från Oxford University Press. Det är naturligtvis oundvikligt att i en handbok med ett stort antal specialiserade författare kommer bidragen att skifta i både klarhet och tillförlitlighet. Även givet detta är astrologiartikeln av Colin Wilson (“författare, Cornwall, Storbritannien”, enligt författarlistan), från vilken citaten ovan är hämtade, häpnadsväckande. Visserligen är det lätt att förstå att det måste ha varit svårt att finna någon rumsren “expert” inom området astrologi. Men visst borde man kunna kräva litet mer av redaktören, professorn i neuropsykologi Richard L Gregory, som tycks ha resonerat ungefär så här: Jag är expert på mitt och du på ditt. Jag skriver om neuropsykologi och du om astrologi, och sen respekterar vi varandras fackkunskaper som goda vetenskapsmän.

Jag skall tillägga att jag har haft mycket nöje av många av de andra av artiklarna i boken, men visst finns också en malande oro – om redaktören har haft en lika okritisk inställning till sina övriga “experter” som till Mr. Wilson, vad kan jag då inte ha fått veta om t ex synapsfunktioner eller psykoser.

Thors Hans Hansson