Ormolja

Så kallad ”ormolja” (snake oil) har sedan länge använts som synonymt med olika sorters kvacksalveri. Bakgrunden till begreppet kommer från USA:s relativt laglösa historia på senare hälften av 1800-talet. 

Från mitten av 1800-talet nämns ormoljan och dess påstådda effekter allt oftare i amerikansk press. Ibland är det i förbigående som ett allmänt känt faktum, ibland som en neutral upplysning. Men nog så ofta är det i notiser à la ”tro’t om du vill”, som exempel på märklig vidskepelse i civilisationens bildliga eller bokstavliga utkant. När ”troende” beskrivs är det länge som folk i landsorten, fattiga, färgade och/eller vidskepliga. Hur rättvisande detta urval kan ha varit är naturligtvis en helt annan fråga, men det var den bild som gavs, även sedan oljan blivit mer allmänt känd.

Preparatet var utan tvekan populärt på många håll. Och när något efterfrågas tenderar det att förfalskas. På ömse sidor Atlanten hände det, att när kunder frågade efter oljor på orm, skunk, hund, daggmask eller rentav människa – flera av varorna hade inte väckt uppmärksamhet några sekler tidigare – så sålde personalen trovärdiga blandningar av vanliga oljor och fetter. Och det gjorde de helt utan dåligt samvete, eftersom de var fullt medvetna om att originalen var lika värdelösa som kopiorna.

Sådana förfalskningar har fått en del att dra slutsatsen att ormolja aldrig funnits, att den var bluff från början. Men genuin ormolja hade tillverkats länge, även i USA. Ofta var det för hemmabruk; proceduren är inte märkvärdig och hemkokarna var vana självhushållare. Åter andra tjänade en slant eller rentav hela sitt uppehälle på att fånga skallerormar. Utöver den skottpeng som erhölls för dödade skadedjur kunde de sälja skinnen och skallrorna (båda värderades av såväl dekorativa som vidskepliga skäl), liksom tillverka och sälja olja till slutkunder eller apotek.

Under 1880-talet började ormbranschen att professionaliseras och industrialiseras. Efterfrågan blev allt större på levande djur (för shower och som ”utställningsexemplar” i skyltfönster), gift (för forskning och tillverkning av serum), skallror, skinn och olja. Ormfarmer anlades. Allt större mängder olja tillverkades och såldes.

Nu började också ”ormjägarna” att låta tala om sig. Att fånga och koka ormar hade några år tidigare utförts av udda existenser ute i vildmarken. Nu övertogs sysslorna av färgstarka män med kläder av ormskinn som gärna och ofta berättade vitt och brett om sina märkvärdiga liv, hur många ormar de fångat, vilken god hand de hade med dem, hur ofta de ändå blivit bitna men hur liten roll detta spelade, och inte minst om den eftertraktade och underbara oljan som de händelsevis kokade och sålde (vilket ju var huvudpoängen). Påfallande ofta hade de lärt sig hemligheten av indianer, från namngivna eller anonyma stammar. Det var de sortens exotism som sålde bäst, rentav bättre än ”mångtusenårig österländsk visdom” (som också förekom men i mycket mindre omfattning). Oavsett hur budskapet fördes fram så gick det sannerligen inte hem överallt. När forna tiders kvackare skildras ligger fokus ofta på de troende, men då som nu var det inte alla som lät sig övertygas av rundliga löften, hämningsbefriad reklam eller silvertungade snake oil salesmen.

När ormolja blev alltmer omskrivet kom också fler och fler kritiska eller direkt hånfulla beskrivningar av ormolja. Ett talande tecken på den breda allmänhetens inställning är att begreppet snake oil, så fort det blev någorlunda allmänt känt, började användas som en utvidgning av snake, som liknelse för något falskt och illasinnat. Som till exempel om sämre sortens whisky.

Den av 1800-talets ”ormmän” som man idag oftast stöter på i beskrivningar är Clark Stanley. Han påstod sig ha tillbringat flera år hos Hopi-indianerna (kända för sin ormdans) som skulle ha lärt honom hemligheterna. Han skulle också ha uppträtt på världsutställningen i Chicago 1893 och tillverkat ormolja inför publik, en show som innebar slaktandet av hundratals ormar. Dessutom sade han sig ha blivit biten av ormar otaliga gånger, och att han fortfarande var vid liv bevisade hur effektivt hans motmedel var. Den enda källan för alla dessa uppgifter är hans egen reklamskrift The life and adventures of the american cow-boy.

Det är möjligt att där finns spår av sanning men mycket mer behöver det inte vara. Som att han skulle ha varit född 1854 i Abilene, Texas, en stad som grundades 1881. Eller uppvisningen i Chicago 1893 som, om den hade ägt rum, borde ha återgetts av ett stort antal besökare; men några sådana rapporter finns inte. Kanske var Stanley aldrig längre västerut än Providence, Rhode Island. Där låg hans firma, som var högst verklig. En notis från 1909 berättar att den beställt 50 kilo torkad skallerorm frän en ormfarm i Texas. Det kan jämföras med ett tillslag 1916 där man inte hittade minsta spår av orm i någon som helst form i Stanleys ”ormolja”.
 
 
Texten är ett utdrag ur Peter Olaussons bok ”Kvacksalveri! Från blodiglar till detox” (2021). ISBN 978-91-7469-416-1, Ordalaget Bokförlag. ©2021 Ordalaget och Peter Olausson


 

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.