Konfabulation

En konfabulation är en fantasi som omedvetet har omvandlats till en faktisk skildring i minnet. En konfabulation kan bygga delvis på fakta eller vara helt och hållet en fantasiskapelse.

Beteckningen används ofta för att beskriva de ”minnen” som människor som anser sig ha blivit bortförda av utomjordingar, men även de falska minnen orsakade av terepeuter eller intervjuare. Dessa ”minnen” innehåller ofta bisarra föreställningar om sataniska rituella övergrepp av barn. Men, det verkar som om vi alla konfabulerar då och då. Det är inte bara personer med hjärnskador som blivit förlamade eller blinda som hittar på historier som förklarar varför de inte kan röra en kroppsdel eller se utan att erkänna sina handikapp. Även helt friska individer hittar på historier vid minsta antydan om att de bör göra det. Ett experiment genomfört vid Universitetet i Lund ger ett bra exempel på detta:

Människor fick se kortpar med bilder av ansikten på och ombads välja det mest attraktiva. Utan att försökspersonerna visste om det var personen som visade dem korten en magiker som rutinmässigt bytte ut det valda kortet mot det kort de valt bort. Försökspersonen fick sedan frågan varför de valt just detta ansikte. Ofta gick bytet helt obemärkt förbi, och försökspersonerna hittade på invecklade förklaringar om hårfärg, ögonens blick eller antog personlighetsegenskaper hos det utbytta ansiktet. Uppenbarligen konfabulerar människor rutinmässigt under omständigheter när de inte kan vet varför de gjort ett visst val.

People were shown pairs of cards with pictures of faces on them and asked to choose the most attractive. Unbeknown to the subject, the person showing the cards was a magician and routinely swapped the chosen card for the rejected one. The subject was then asked why they picked this face. Often the swap went completely unnoticed, and the subjects came up with elaborate explanations about hair colour, the look of the eyes or the assumed personality of the substituted face. Clearly people routinely confabulate under conditions where they cannot know why they made a particular choice. (Phillips 2006)

Med andra ord, som William Hirstein hävdar, är konfabulation inte bara ett minnesfel. Det är något som vem som helst kan göra, även människor med helt normala minnen och friska hjärnor. Vi vet att barn och många vuxna konfabulerar när de uppmintras att prata om saker som de inte vet något om. Vi vet att ögonittnen kan fås att börja konfabulera genom att påverkas av suggestiva frågor. Enligt Helen Phillips:

en del experter hävdar att vi kan aldrig vara helt säkra på vad som är verkligt och måste konfabulera hela tiden för att försöka göra världen omkring oss begriplig.

some experts argue that we can never be sure about what is actually real and so must confabulate all the time to try to make sense of the world around us.

 

Vidareläsning

Webb

Bild:Us.png ”The Eyes that Spoke,” by Martin Kottmeyer A case history of confabulation.
Bild:Us.png Mind fiction: Why your brain tells tall tales by Helen Phillips. New Scientist. 07 October 2006
Bild:Us.png The Choice Blindness lab

Böcker

Bild:Us.png Hirstein, William. (2005). Brain Fiction: Self-Deception and the Riddle of Confabulation. MIT Press.
Bild:Us.png Ramachandran, V.S. and Sandra Blakeslee. Phantoms in the Brain (Quill William Morrow, 1998).
Bild:Us.png Sacks, Oliver W. An anthropologist on Mars : seven paradoxical tales (New York : Knopf, 1995).
Bild:Us.png Sacks, Oliver W. The man who mistook his wife for a hat and other clinical tales (New York : Summit Books, 1985).
Bild:Us.png Sacks, Oliver W. A leg to stand on (New York : Summit Books, 1984).
Bild:Us.png Schacter, Daniel L. The Seven Sins of Memory : How the Mind Forgets and Remembers (Houghton Mifflin Co., 2001).