Röster om parapsykologins framtid

Jesper Jerkert refererar en samling spådomar om huruvida den akademiska parapsykologin går en ljus eller mörk framtid till mötes.

Ett supplementnummer till Journal of Parapsychology (vol. 76, december 2012), den ledande tidskriften inom akademisk parapsykologi, uppmärksammar att tidskriften fyller 75 år. Därför har redaktören John Palmer låtit fylla numret med korta essäer av mer eller mindre ledande parapsykologer som alla fått besvara följande fråga: hur kommer det att gå för parapsykologin under de närmaste 25 åren? (”Where will parapsychology be in the next 25 years?”) Totalt bidrar 32 parapsykologer.

Det har förstås blivit en brokig och delvis motsägelsefull samling svar. Det är inget att göra sig lustig över. En någorlunda stor spridning i åsikterna om ett ämnes framtid är förväntad när ämnet är starkt kontroversiellt och inget allmänt erkänt genombrott har ägt rum. När jag läser essäerna tycker jag snarare att åsiktsspridningen är mindre än jag väntat mig. Det är få skribenter som är otvetydigt pessimistiska när det gäller parapsykologins framtid, och de allra flesta ser det som självklart att psi-fenomen redan är tillfredsställande belagda, så att fenomenens existens blivit en icke-fråga. Men jag förmodar att det finns en starkt optimistisk filtreringsprincip i detta säregna ämne. Med det menar jag att sannolikheten att en person stannar kvar inom ämnet ökar betydligt om den anser att studiefenomenen redan är välbelagda och att området har en någorlunda ljus framtid. Detta gör det förresten ganska problematiskt att hänvisa till någon forskningskonsensus inom ett område som parapsykologi.

Men trots att essäerna knappast ger någon objektivt rättvisande bild av parapsykologins status och framtidsutsikter så ger de likväl intressanta inblickar i hur parapsykologer tänker och ser på sitt eget ämne. Jag ska referera några av bidragen för att ge prov på spridningen i åsikterna. Jag överlämnar åt läsaren att dra eventuella slutsatser av denna rapsodi.

Koordination efterlyses
Chris Roe tror att parapsykologin kommer att fortsätta samla belägg för psi under de kommande 25 åren, men att effekterna kommer att fortsätta att vara små och teoretiskt oförstådda, varför acceptans från den övriga vetenskapen inte är att vänta. Roe efterlyser en större koordination mellan parapsykologer, så att de inte sprider ut sina ansträngningar över alltför många metoder. När sådan utspridning sker blir det nämligen lätt att kritisera parapsykologin för att aldrig försöka gå till botten med metoder och idéer som man till en början har trott mycket på. Roe själv tycker att forskningsanknytningen till spontana paranormala upplevelser just nu är alltför svag.

Dean Radin tror att parapsykologin så småningom kommer att sugas in i vetenskapens mittfåra; han tror rentav att detta är oundvikligt. Framsteg inom fysiken kommer att göra sammansmältningen möjlig. ”Allt eftersom kvanteffekter upptäcks vara verksamma i komplexa biologiska system kommer psis trovärdighet att successivt öka. Till slut väger trovärdighetsvågskålen över, och psi kommer inte längre att betraktas som en anomali.”

En bro mellan ande och vetenskap?
Gary Schwartz redovisar en grandios syn på parapsykologin, som han anser ska slå en bro mellan medvetandeforskning och ”den framväxande ande- och själsvetenskapen”. Parapsykologi kan komma att ”ses som grundläggande för livet och kosmos”. Schwartz frågar retoriskt om framtidens parapsykologi kommer att vara tillräckligt framsynt och modig för att ta itu med denna stora möjlighet. Hans svar är jakande, och han fortsätter: ”De vetenskapliga beläggen pekar starkt i denna riktning, allmänheten och massmedia rör sig också tydligt i denna riktning, och mänsklighetens framtid liksom planetens uthållighet kan hänga på att vi kraftfullt fortsätter i denna riktning.”

Charles C. Tart förutspår att parapsykologin om 25 år ”kommer att befinna sig i samma situation som idag: det kommer att finnas bra och starka vetenskapliga belägg för att olika typer av psi existerar, och dessa belägg kommer att fortsätta att irrationellt ignoreras av vetenskapens mittfåra och bli irrationellt angripna av obalanserade och okunniga människor som kallar sig ’skeptiker’.” Tart menar att parapsykologin måste vidga sitt perspektiv och integreras med transpersonell psykologi, vilket bland annat innebär att man måste försöka förstå andlighet och religion. Tart hänvisar till den egna boken The End of Materialism: How Evidence of the Paranormal is Bringing Science and Spirit Together för en djupare diskussion kring dessa frågor.

Kvantfysikalisk hjälp?
Adrian Parker (professor vid Göteborgs universitet) betonar att parapsykologin behöver mer pengar för att kunna göra ordentliga framsteg. Under senare år har penningsituationen snarast blivit sämre. Han ser inga tecken på förbättring utan förutspår ”en fortsatt stadig nedgång under de kommande 25 åren”. Det är troligare att eventuella framsteg inom parapsykologin initieras från kvantfysiken än från övrig psykologi, tror Parker.
J. E. Kennedy tror inte att statistiska metaanalyser kommer att kunna ge de slutgiltiga beläggen för psi. Han menar att metaanalyser oundvikligen blir insnärjda i debatter om vilka val man gjort vid genomförandet av analyserna, och han hoppas att forskningen om spontana upplevelser i stället kommer att öka. Experimentell parapsykologi, där­emot, kommer att försvinna. Kennedy sätter inte heller sitt hopp till kvantfysiken: ”Givet de nuvarande trenderna förväntar jag mig inte att något parapsykologiskt genombrott ska inträffa inom kvantfysiken”.

Edward F. Kelly och Emily W. Kelly tycker att den experimentella ansats som dominerat parapsykologin sedan 1930-talet har utgjort en lång omväg. Visst kan det vara bra med experiment ibland, men Kelly & Kelly efterlyser fler observationsstudier och fallstudier, till exempel av medier, ”hypnosvirtuoser”, påstådda reinkarnationsfall, personer som har ut-ur-kroppen-upplevelser, nära-döden-upplevelser, uppenbarelser eller dödsbäddsvisioner, med mera. Parapsykologin behöver således vidgas, men det är ingen lätt sak, då psi-fenomen ”utgör ett direkt hot mot den idag dominerande världssynen, och detta enskilda faktum förklarar till stor del den hätska och högljudda fientligheten från denna syns offentliga, mera scientistiska försvarare.”

Förhållandet till andra ämnen
Harvey J. Irwin föreslår att parapsykologin borde söka mer kontakt med det fält som kallas ”anomalistisk psykologi”, och som haft akademiska framgångar under senare decennier. Parapsykologer och deras organisationer bör eftersträva en ”taktisk anslutning” till rörelsen kring anomalistisk psykologi.

David Luke tror att parapsykologin är här för att stanna, och att området kommer att vara större om 25 år, framför allt genom att utveckla allt fler kontaktytor med andra berörda ämnen, såväl inom som utom det traditionellt psykologiska området.

Jan Dalkvist (lektor emeritus vid Stockholms universitet) beskriver hur parapsykologin får ett genombrott under 2020-talet, fast det är oklart huruvida han anser sig skissera ett troligt eller bara ett önskvärt scenario. Han beskriver vilka effekter ett genombrott skulle få i den akademiska världen, dels för parapsykologin som eget ämne, dels för en rad angränsande och påverkade ämnen. I Dal­kvists scenario visar sig telepati och möjligen healing vara genuina fenomen, medan övriga förmodat paranormala fenomen är återvändsgränder. I Dalkvists skiss är telepati elektromagnetiskt, det vill säga fysikaliskt förståbart med hjälp av redan kända teorier. Det framgår att han själv håller på att pröva just denna hypotes i sin forskning.

Det är inte lätt att säga något sammanfattande om alla dessa spekulationer och förutsägelser. Men vi behöver bara vänta 25 år för att se vem eller vilka som hade mest rätt.