Genmäle till ”Illa underbyggt om språk och biologi”

Svar till Per Sundgren: Illa underbyggt om språk och biologi

Det var ord och inga visor! Mitt lilla inlägg var menat som en minirecension av två i mitt tycke mycket viktiga böcker med utgångspunkt från en vetenskaplig studie som funnit ett samband mellan biologisk mångfald och språklig dito, dvs. där det finns många mycket olika språk tenderar naturen också att uppvisa mångfald. (OBS alltså inte mitt eget tyckande!) Orsaken kan vara att det mellan dessa små språkgrupper finns ”no mans land” dit ingen vågar gå för att jaga eller samla/odla eftersom risken för överfall från den andra gruppen är för stor. Naturligtvis förklarar språket inte allt, och politiska/religiösa faktorer kan också leda till mer eller mindre konstanta spänningar mellan olika folkgrupper men om t.ex. Koreasituationen får fortgå i några hundratals år kommer Nord och Syd inte längre att kunna förstå varandra utan tolk. Att det inte längre finns forskare som tror på den ädle vilden eller att man föds med en hjärna som är ett oskrivet blad är glädjande – då har ju Pinkers bok verkligen nått sitt mål men jag upplever att det fortfarande finns djupt rotade fördomar om detta både i Sverige och ännu mer i andra länder. Att tala om blått och skärt var nog lite för stark ironi, och jag ber om ursäkt om någon tagit illa upp.

Gunnar Hillerdal

Referenser
Steven Pinker: The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature. Penguin Books, ISBN 978-0-14-200334-3. Original printing 2002.
Steven A. Leblanc: Constant Battles: Why We Fight. St. Martin’s Griffin, New York 2004. ISBN 978-0-312-31090-5.
Gorenflo et al. Proc Natl Acad Sci USA 2012; 109:8032–8037.