Språk och biologisk mångfald

Docent och överläkare Gunnar Hillerdal ser ett samband mellan människors kulturella mångfald och ekologin kring våra bosättningar.

I maj månad i år kunde man på Svenska Dagbladets utmärkta vetenskapssida läsa att forskare hade hittat ett starkt samband mellan biologisk mångfald och förekomst av olika språk hos de människor som bor i en trakt. Lite förvånande var att forskarna inte kunde begripa sammanhanget utan att man såg fram emot att undersöka saken närmare. För den som följt den aktuella litteraturen de senaste åren är nämligen detta samband helt förväntat. Väldigt länge och faktiskt fortfarande inom vissa mer eller mindre vetenskapliga discipliner frodas idéerna om tabula rasa, på engelska the blank slate, nämligen att vi människor skulle födas med hjärnan som ett oskrivet blad, som sedan omgivningen och i synnerhet föräldrarna skriver på med sina åsikter och attityder. Om man bara lär barnen rätt så kommer krig och våld automatiskt att försvinna. Inte minst är ju detta något mer eller mindre accepterat inom genusteorin: alla skillnader mellan könen (utom kanske de yttre könsorganen, skäggväxt etc.) är inlärda och löneskillnader och hustrumisshandel kommer inte att existera om man klär flickor i blått och pojkar i skärt istället för tvärtom. De senare årens experiment och teorier tyder på att detta är en förenkling för att inte säga verklighetsförfalskning och önsketänkande; med social ingenjörskonst kommer vi knappast att kunna göra om människorna.

Besläktat med detta är teorin om att den ädle vilden som god och rar (och jämställd) aldrig dödade mer än han måste för att äta, aldrig slogs med sina grannar utan levde lagom och i fred hela sitt liv (om det nu inte var ett matriarkat på stenåldern, vilket på mycket lösa grunder har hävdats). Först när jordbruket kom utvecklades hierarkier, förtryck, slaveri, krig osv. I linje med detta hävdar man att urinvånare (i Amazonas, Australien, Polynesien, Nya Guinea eller var som helst), alltid lever i harmoni med naturen, aldrig tar ut mer än vad som behövs, och först när den västerländska kulturen kommer så utvecklas girighet och allehanda andra negativa egenskaper. Tyvärr är detta långt ifrån verkligheten. Så långt tillbaka som det är möjligt att följa mänskligheten arkeologiskt finns bevis för våld och krig, fast man oftast av någon anledning bortser från detta. Antropologer har tidigare förnekat att riktiga krig förekommer bland t.ex. indianer i Amazonas eller bergsbor på Nya Guinea; de krig som äger rum sägs vara ritualistiska och avbryts vid allvarligare skada. I själva verket är det en ständigt pågående kraftmätning eller om man så vill ett lågintensivt krig som pågår mellan angränsande stammar. Dödstalen över tid är höga. Upp till hälften av alla män dör i krig under en generation (vilket är oerhört mycket mer än i våra moderna krig). Det finns ett ansenligt ingenmansland mellan byarna eller förbunden dit man bara beger sig undantagsvis och då under högsta beredskap, för risken att omedelbart dödas är överhängande om man stöter på motståndare. Här finns en otäck parallell med schimpanser: de noggranna studier som gjorts av denna vår närmaste släkting i naturen visar att det mellan de olika reviren finns en sådan zon, och att en liten grupp av unga hanar ibland smyger sig ut där och dödar de främmande schimpanser som de till äventyrs stöter på.

Till och med regelrätta krig med utplåning av grannar och övertagande av deras revir finns nu belagda hos schimpanser. Mycket intressant var den dokumentärfilm från Yellowstone som nyligen visades på svensk TV. Man fick där följa en vargflock som försvarade sitt revir och hur detta övertogs av en flock med yngre och starkare medlemmar när en ledare hade blivit gammal. Revirhävdandet är alltså mycket utbrett i naturen, och det är på liv och död. Allt tyder på att vi människor har en inbyggd förmåga att identifiera oss med en grupp och utan skrupler, som en följd därav, bekämpa en annan grupp. Därmed inte sagt att vi är naturliga rasister, bara att potentialen finns där att bli det, givet fel miljö. På samma sätt har vi en inbyggd empati med vår egen grupp i första hand men som i rätt miljö kan utvidgas till allt större grupper (t.ex. landsmän, personer med samma religion, och i slutänden också förhoppningsvis hela mänskligheten). Aggressivitet är på samma sätt en inbyggd potential hos oss, som varit nödvändig för vår överlevnad. Att vända andra kinden till leder enbart till ett knytnävsslag på den sidan också i den verkliga världen. Människor anpassar sig snabbt till omständigheterna: om de kommer till ett nytt område med stora resurser av något slag, eller om nya uppfinningar gör det möjligt att exploatera nya sådana, kommer detta snabbt att utnyttjas tills resurserna sinar. Befolkningen ökar snabbt tills taket är nått, vilket innebär att en kris alltid kommer – om maten sinar i vår by kan det kanske finnas mer hos grannen, och om han inte ger oss den godvilligt (vilket är osannolikt) så får vi ta den med våld.

Att den ädle vilden skulle hushålla med sina resurser och inte ta ut mer än nödvändigt ur naturen för sitt uppehälle är en annan vanföreställning. Varthelst människan har kommit har det lokala växt- och djurlivet kraftigt påverkats och utarmats. Vår resultatlista är lång: några exempel från de stora kontinenterna är mammutar, ullhårig noshörning och jättehjort i Eurasien för 30  000–50 000 år sedan; flera jättepungdjursarter i Australien för 40 000–50 000 år sedan; tre mammutarter, elefanter och mastodonter av olika slag, jättetrögdjur, jättebison, jättebäver och sabeltandad tiger i Nord- och Sydamerika för 12 000–14 000 år sedan (den sista mammuten levde kvar till för cirka 4 000 år sedan på en liten ö dit människan nådde mycket sent). Den tidigare vanligaste förklaringen till dessa utdöenden har varit klimatförändringar, men man ska komma ihåg att den senaste nedisningen bara var en av många, alla med liknande klimatförändringar, som inte påverkade megafaunan. Den enda nya faktorn var människan. Stora djur med få naturliga fiender har oftast en ganska långsam reproduktion, så en negativ balans uppkommer lätt. På mindre öar är sambandet mellan människans ankomst och djurarters utrotning solklart och okontroversiellt: moafåglar på Nya Zeeland, elefantfågeln på Madagaskar, dronten på Mauritius, för att bara nämna några.

Vad spelar då språket för roll? Vi vet att det tidigare funnits väldigt många fler språk än idag, inte minst i Amerika, Nya Guinea och Australien. Språken försvinner i snabb takt när de som talar dem kommer i kontakt med ”huvudspråket”, det som talas i det land som har makten i området. Ju större skillnad i språk mellan två folkgrupper, desto mera krigiska kontakter; språket markerar en del av grupptillhörigheten och de som inte talar det definieras som barbarer eller utbölingar. I min ungdom fanns det ett språk som hette serbokroatiska; idag finns det två språk, serbiska och kroatiska. Under krigets tid kunde uttalet av ett ord avgöra om man skulle dödas eller ej. ”Ett språk är en dialekt med en armé”; det ligger mycket sanning i denna definition av begreppet språk.

Sammanfattningsvis: språkmångfald indikerar krigiska kontakter mellan olika stammar; dessa krigiska kontakter gör stora områden till ingemansland; i dessa områden kan och vågar människorna inte utnyttja resurser, och de blir därför fristäder för flora och fauna. Moderna exempel är zonen mellan Nord- och Sydkorea; djur- och fågellivet där är unikt och även mellan Öst- och Västtyskland fanns efter 40 år mycket rik natur. Vad händer alltså nu, när dessa folkgrupper kontaktas? Stammar som inte kommit i kontakt med civilisationen tidigare är känsliga för hos oss vanliga och ofarliga infektioner. Inom ett par årtionden decimeras stammen (nu iförd jeans och T-shirts) till högst hälften. Det yttre trycket leder till att fientligheterna mot grannarna till allas omedelbara lättnad försvinner; därmed öppnas stora områden upp för exploatering (framförallt genom lokalbefolkningen, som oftast också utrustas med bättre vapen), och utarmning av den biologiska mångfalden blir oundviklig. Har vi då rätt att kontakta dessa grupper? Detta är en rent retorisk fråga eftersom det inte går att undvika. Har vi dessutom rätt att frånhålla dem mobiltelefon, jeans, internet, skjutvapen och andra tingestar och hindra dem från att på så sätt bli en del av det moderna samhället? Kanske kan ett klokt förhållningssätt medverka till mindre dödlighet hos stammarna och kanske t.o.m. en viss grad av bevarande av den biologiska mångfalden i de tidigare ingenmanslanden, om man bara är någorlunda medveten om sammanhangen.

Noter
1. Steven Pinker: The blank slate. The modern denial of human
nature. Penguin books, ISBN 978-0-14-200334-3. Original
printing 2002.
2. Steven A. Leblanc: Constant battles: why we fight. St. Mar-
tin’s Griffin, New York 2004. ISBN 978-0-312-31090-5.
3. Paul S. Martin: Twilight of the mammoths. Ice age extinctions
and the rewilding of America. University of California Press,
Berkeley 2005. ISBN 978-0-520-25243-1.