VoF och religionen

Martin Rundkvist är VoF:s ordförande.

En återkommande fråga där skeptiker – både VoF­-medlemmar och andra – kritiserar föreningen och dess styrelse är vår relation till religion. Det finns en föreställning om att VoF hanterar religionen med silkesvantar och kanske låter religiösa människor slippa undan för lätt när de gör ogrundade påståenden.

Jag har länge haft svårt att förstå den här kritiken. Som Folkvett-redaktör sedan 2002 och styrelsemedlem sedan 2004 törs jag säga att jag har rätt bra koll på hur styrelsen och redaktionen förhåller sig till religion i praktiken. Och jag ser inte några silkesvantar. Årgång efter årgång publicerar Folkvett kritik mot religiöst grundade påståenden, och ibland rent religionspolitiska inlägg som när Johannes Bergmark skrev om offentligfinansierad prästutbildning i Folkvett 2010:1. Redaktionen refuserar inte inlägg för att de berör religiösa frågor. Och i VoF:s föreläsningsverksamhet finner man år efter år sektforskare, sektavhoppare och folk som kritiserar kreationismen.

Det var praktiken. Hur är det då med teorin? Jo, VoF:s stadgar säger att föreningen är obunden i religiösa trosfrågor. Stadgarnas portalparagraf säger också att VoF:s huvudsyfte är att bekämpa felaktiga föreställningar i frågor som kan avgöras vetenskapligt, d.v.s. icketrosfrågor. Inte heller i teorin finns alltså något hinder för att VoF kritiserar religiöst grundade påståenden som vi brukar.

Vad får och får inte VoF syssla med?
Man kan vända på saken och fråga sig vad VoF enligt sina stadgar inte får göra i religiösa trosfrågor. Vi får inte binda oss. Det tolkar jag som att VoF inte får binda sig vid någon religiös organisation. Och att vi inte får ge offentligt stöd till någon religiös trosuppfattning som strider mot vetenskapen eller är otestbar.

Det här har mest relevans för vår relation till organisationen Humanisterna. (Plymouthbröderna, för att ta ett exempel, är ju inte riktigt aktuella som samarbetspartners.) Låt oss anta en bred definition av ordet och räkna Humanisterna som en religiös organisation. Vi får inte binda oss vid dem, men vi får samarbeta med dem. Vi får inte kalla oss en ateistisk organisation, men vi får publicera skribenter som framför ateistiska åsikter. VoF skall vara en populärvetenskaplig organisation, inte en livsåskådningsorganisation.

Det starka engagemanget
Som sagt har jag haft svårt att förstå kritikerna som tycker att VoF kramar religionen. Men vid halvdagskonferensen AWOO i Eskilstuna den 24:e mars fick jag tillfälle att diskutera saken med flera deltagare som förklarade för mig hur de tänker. Och då tyckte jag att jag började förstå bättre.

Jag blir gärna rättad på den här punkten om jag har fattat fel. Men i skrivande stund så är min uppfattning att den interna skeptikerkritiken mot VoF:s attityd till religion handlar om följande tillkortakommande. VoF-styrelsen bryr sig inte tillräckligt mycket om religionsfrågor. Vi visar över lag inget större känslomässigt engagemang i religionskritiken. Vi uppfattas som svala och oengagerade i frågor som vissa skeptiker verkligen brinner för.

De VoF:are och andra skeptiker som yttrar den här kritiken har i många fall en bakgrund som sektavhoppare. De har fått kämpa för att uppnå tankefrihet. För dem är deras skeptiska attityd till potenspiller och flygande tefat oupplösligt förenad med en radikal omorientering i centrala livsfrågor som de har genomgått, där de kanske varit tvungna att rycka upp sig själva med rötterna från släkt och vänner. Givetvis måste de finna det frustrerande när VoF-styrelsen inte verkar bry sig om religiösa trosfrågor. Vi kan nog framstå som fega eller cyniskt distanserade. Låt mig därför som förklaring säga något om min egen religionsbakgrund.

Min religionsbakgrund
Jag växte upp i ett vanekristet hem med New Age-inslag. Min pappa sade aldrig ett ord om religion, men gick på Gestalt-kurser och anlitade osteopat. Min mamma bad ”Gud som haver barnen kär” med mig och semestrade på en nyandlig kursgård i Skottland där hon kom i kontakt med tidigare inkarnationer. Jag blev döpt i Svenska kyrkan, sjöng i kyrkokören, åkte på konfirmationsläger med jollesegling, accepterade inte dogmerna, men ryckte på axlarna och mottog som 14-åring den första nattvarden utan att fästa större avseende vid den. Jag kan inte minnas att vi någonsin gick i kyrkan annat än för körframträdanden och andra konserter. Som gymnasist var jag agnostiker och jag lämnade Svenska kyrkan så fort jag fyllde 18. På universitetet lärde jag mig vetenskapsteori och kom fram till att Ockhams rakkniv gör ateism till en mera rimlig hållning än agnosticism. (Om jag skall vara agnostisk i frågan om Jahve blir ju listan på saker jag måste vara agnostisk till mycket lång: Vishnu, thetaner, osynliga rosa enhörningar etc.)
Och jag har förblivit ateist. Jag lär mina barn att gudar är fiktiva personer av samma slag som Bamse och jultomten. De flesta av mina vänner är ateister, i den mån jag ens frågat dem om saken, men där finns också några kristna och en nordisk nyhedning som brukar blota ute i skogen.

Varken mitt inträde i religionen eller mitt utträde ur den innebar någon dramatik. Jag kommer från en miljö där det anses som ofint, lite knäppt eller etniskt pittoreskt att uttrycka ett starkt engagemang i religiösa frågor, oavsett om man är troende eller ateist. Det mosiga nyandliga inslaget innebar att man var väldigt öppen för inbördes motstridiga uppfattningar men ryggade tillbaka inför dogmatism. Och såvitt jag förstått det svenska samhället så är det vår kulturella majoritetshållning. Religion är för de flesta svenskar en privatsak som man inte förväntas ta så allvarligt på i offentligheten.

Slutord
VoF har en del medlemmar och styrelseledamöter som är religiösa och en del som är ateistiska sektavhoppare. I lärofrågor är jag väl närmast enig med de senare. Men i min svala attityd till religion skiljer jag mig från båda grupperna. Jag är jätteintresserad av vetenskap men har inget nämnvärt engagemang i de så kallade ”livsfrågorna”. Och min gissning är att de flesta VoF:are delar denna attityd, som tenderar att följa med den naturvetenskapliga världsbilden. Jag välkomnar välargumenterade angrepp på kreationism, handpåläggning, medicinsk förbön, omskärelse, religiösa friskolor, andeutdrivning, hemundervisning, transsubstantiationsläran, transfusionsvägran, avhållsamhetsundervisning, alla sorters bokstavstro och dogmen om Jesu moders obefläckade avlelse inom föreningens ramar. Men jag tycker inte att VoF bör bli en livsåskådningsorganisation.