Jude, nazist och schaman

Peter Olausson beskriver en mångsysslare utöver det vanliga.

Elwood: Illinois Nazis.
Jake: I hate Illinois Nazis.
The Blues Brothers (1980)

Max Cohen slapp 1944 ut ur Dachau och flyttade till USA. I Chicago fick han och hans icke-judiska fru samma höst sonen Francis Joseph, och de ändrade efternamn till Collin. Så långt var det en inte helt ovanlig familj vid den här tiden. Hur barndomen var för Francis eller Frank vet vi inte, men på ena eller andra sättet lär han ha utvecklat ett intensivt hat mot sin far. Detta skulle, enligt en psykolog som senare analyserade honom, ha varit en underliggande drivkraft när den unge mannen av judisk börd gick med i ett nazistiskt parti.

Efterkrigstidens USA har haft sina nazister. Inte många, men å andra sidan behövs inte många för att de ska få uppmärksamhet. George Lincoln Rockwell bildade ett parti som 1960 fick heta American Nazi Party, bara så att ingen skulle missa budskapet. Man bar uniformer, hade fanor med hakkors, Hitlerporträtt… Till denna hop anslöt sig Frank Collin. Partiet bytte 1967 namn till National Socialist White People’s Party, och kort därpå blev Rockwell mördad. Arvtagaren Matt Koehl skulle längre fram bli en synnerligen ”intressant” person hos vilken nazismen gick från det politiska till det esoteriska och ockulta, med uppfattningar om Hitler som frivillig martyr och avatar av Vishnu, med mera. Hans inriktning verkar redan 1970 ha legat tillräckligt långt från Frank Collins smak för att denne skulle bilda ett utbrytarparti, National Socialist Party of America. Det hade sin bas i Chicago och var verklighetens ”Illinois Nazis”.

De lyckades snart göra sig (ö)kända för sina nazistiska marscher i ett område där många svarta bodde. Efter några år kördes de bort. Collin kom snart på vart de kunde bege sig i stället. Skokie var en förort till Chicago där nästan halva befolkningen var judisk. Många av dem hade (i likhet med familjen Cohen) emigrerat i samband med förintelsen. Drygt 30 år senare fanns där naturligtvis fortfarande många överlevare. Här tänkte NSPA hålla 1978 års marsch. När planen kungjordes förbjöds nazisterna att komma i närheten. De svarade med att hänvisa till sina grundlagsskyddade rättigheter. Processen som vidtog fick enorm uppmärksamhet över hela landet. Under en kort tid fick NSPA dagliga tidningsrubriker, inslagen i radio och TV följde på varann, och Collin fick om och om igen förklara hur de förtrycktes av de judiska makthavarna. Så småningom fick det hela ett snopet slut: nazisterna fick rätt att marschera i Skokie, men gjorde det inte.

Kort därpå fick Chicagos Führer betydligt större problem. Dels avslöjades hans judiska bakgrund. Dels fick polisen ta del av dokumentation som visade att han begått övergrepp mot småpojkar. Nu var han så oönskad i sitt parti som någon nazist gärna kan bli (först övervägde man att mörda honom). Collin sattes i fängelse. När han omsider släpptes var det första han gjorde att byta namn till Frank Joseph. Det andra var att söka en ny karriär.

Frank Collins/Josephs första bok kom ut 1987. Inriktningen framgår av den fullständiga titeln The Destruction of Atlantis: Compelling Evidence of the Sudden Fall of the Legendary Civilization. Det handlade inte om någon kritisk historieskrivning, idéhistoriska analyser av myten sedan Platon eller så, utan om Atlantis som ett bokstavligt faktum. Detta var och är än idag hans huvudsakliga intresse. Huruvida det stämmer att han skrivit fler böcker om Atlantis än någon annan, någonsin, är en annan fråga, men många har det onekligen blivit.

När tidskriften Ancient American Magazine såg dagens ljus 1993 var Frank Joseph med från början. Han var dess chefredaktör till 2007 och skrev givetvis en mängd artiklar. Tidningens syfte är att beskriva den amerikanska kontinentens förhistoria, utan hänsyn till ”presently fashionable beliefs”; här är alla som har en uppfattning fria att uttrycka den. Det rör sig alltså om en fullkomligt ovederhäftig publikation. Här hittar man fantasier om hur Amerika besökts av forntida egyptier, indier, kineser, romare, tempelriddare och kung Salomo. Även den jämförelsevis tråkiga Kensingtonstenen får vara med, givetvis inte som förfalskning (vilket den är) utan som ett äkta spår efter en norsk-svensk expedition till Nordamerika i nådens år 1362.

En del av artiklarna framstår till att börja med som någorlunda sansade, åtminstone jämfört med Frank Josephs fantasier om Atlantis och Lemurien. Efter hand finner man ett genomgående tema (utöver den vanliga maximen att gå mot eta­b­lissemanget så ofta och i så rät vinkel man kan): att i amerikansk förhistoria tillskriva de faktiska urinvånarna minsta möjliga roll. Hittar man något gammalt som är påfallande stort, välgjort eller på annat sätt anmärkningsvärt, så är det asiater som ligger bakom, eller europeer, eller utomjordingar — vem som helst utom indianerna.

I den öppensinnade sektorn bildar villfarelserna ofta ett spektrum, där de troende glider mellan dem med liten eller ingen friktion. Som när Frank Joseph begav sig till Aztalan State Park i Wisconsin. Jordhögarna uppfördes för uppemot 1 000 år sedan, säger de etablerade lärde; de skulle kunna beskrivas som en amerikansk motsvarighet till Uppsala högar. Faktiskt på mer än ett sätt, då Frank Joseph gärna förkunnar att detta minsann är resterna av en atlantisk koloni. Eftersom de mystiska krafterna fortfarande är i aktion var det logiskt för Joseph att en dag dyka upp tillsammans med några ”präst­innor”, alla iförda vita fotsida dräkt­er à la druider, och med översteprästen bärande på en äkta trollstav besatt med magiska kristaller och runor. Här finns dessutom en koppling till det fornnordiska: runorna är nämligen inte bara långt mäktigare än dagens materialister någonsin kommer att förstå, utan även betydligt äldre. De är faktiskt bortåt sjuttontusen år, och har kopplingar till såväl Skandinavien som Atlantis. En av auktoriteterna Joseph här hänvisar till är Guido von List, en ockultist som verkade kring sekelskiftet 1900 och var förebild för många som senare skulle medverka inom nazismen. Så växlar Joseph otvunget mellan tarot och chakran, Yggdrasil och Atlantis, allt som verkar tillräckligt spännande går ner i häxbrygden. Och om världsbild­en, eller vad det nu är, förstärks varje gång man tycker sig känna igen något mönster eller krumelur oavsett geografi, kronologi och logik, så inträffar aldrig det omvända, att man bestämmer sig för att olika traditioner verkligen är helt skilda åt. Teorin om att allt hänger ihop kan alltid bekräftas, men aldrig vederläggas.
Så blev den judiske nazisten, pedofilen och Atlant­is-experten dessutom fornnordisk schaman. Vad ska man ägna sig åt härnäst?
Joseph har länge intresserat sig för flyghistoria och militärhistoria. Last of the Red Devils kom ut 2003 och handlade om en amerikansk pilot som deltog i första världskriget. Denna bok har jag varken läst eller hittat några detaljerade beskrivningar av. Att den gavs ut på ett förlag som främst ägnar sig åt spiritism, tarot och Josephs Atlantis-böcker kan, men behöver inte, betyda något. Nästa historiska bok var Mussolini’s War (2010). Av recensioner att döma påminner den på flera viktiga sätt om hans senaste bok, Axis Air Forces (2011). I den sistnämnda skildras andra världskriget på ett sätt jag sällan sett utanför dåtidens propaganda. De allierade är fega, brutala och inkompetenta. Axelmakternas män är däremot modiga, rättvisa och skickliga, och vinner den ena bataljen efter den andra. Att de till sist förlorar kriget beror på falskspel och förräderi, liksom den oheliga alliansen mellan kommunister och kapitalister.

Denna artikel började faktiskt som en recension av just Axis Air Forces för de historiska webbforumen Skalman (forum.skalman.nu) och Axis History Forum (forum.axishistory.com). Sedan jag förbluffats av innehållet blev jag nyfiken på författaren. Bland annat titulerades han ”Professor of World Archaeology”. Titeln var inte utfärdad av något universitet utan ett ”Savant Institute” i Japan som jag inte hittat några som helst uppgifter om. Han var verksam på The Barnes Review, stod det också — en slagning av enklaste sort visade direkt att det är en publikation och hemsida vars uppgift här i livet är att förneka Förintelsen. Strax rullades resten av hans bisarra CV upp, liksom hans uppgång och fall som Frank Collin. Hur kommer det sig att Greenwood, ett riktigt förlag med ett anseende att försvara, kan ge ut en bok som denna av en sådan författare under sin respekterade förlagsetikett Prae­ger? Om inte annat visar det att brist på källkritik kan dyka upp på de mest oväntade ställen, liksom att det ofta kan vara värt mödan att gräva vidare när man hittar egendomliga detaljer. –

Källor
R. D. Flavin, ”The many faces of Frank Collin”, Greenwich Village Gazette, 21 februari 1997.
Ancient American Magazine, www.ancientamerican.com.
Frank Joseph, Gods of the Runes (Bear & Company 2010).
Frank Joseph, Axis Air Forces — Flying in support of the German Luftwaffe (Praeger 2012).