Studieförbund – på rätt kurs?

Dan Tilert läser åter kursutbud från studieförbund. Har pseudovetenskapen betvingats sedan förra gången?

För två och ett halvt år sedan redovisade undertecknad i Folkvett 3/2009 en stockholmscentrerad betraktelse av några studieförbunds kursutbud för att se i vilken mån pseudovetenskap letat sig in. Slutsatsen blev i korthet att emedan det kunde vara värre, kunde det också vara åtskilligt bättre. För de allra flesta kurser fanns ingen anledning att betvivla det vettiga i kursinnehållet, men så är det också en smula långsökt att tänka sig omfattande inslag av vidskepelse i kurser i navigation och fotografi . Så fort man kom in på områden där pseudovetenskap florerar i resten av samhället, ja då tenderade det att dyka upp hos studieförbunden också. Inte i en grad så att det blev majoriteten av utbudet, men det var ändå tydligt att det inte fanns någon välfungerande funktion hos förbunden som skiljde ut kunskap från strunt.

Till årets granskning har upplägget varit lite annorlunda. Jag har visserligen tittat i stockholmskatalogerna helt enkelt eftersom jag bor i Stockholm – men i högre grad gått igenom förbundens kursutbud i hela landet genom informationen på deras hemsidor. För att göra det företaget någorlunda hanterligt har genomgången nästan helt begränsats till det område som vanligen benämns ”hälsa” eller motsvarande; det är ofta där stolligheterna dyker upp.

Granskningen kan inte göra anspråk på att vara fullständig, inte minst som inte ens alla större studieförbund ingår i den; det går heller inte att säga så värst mycket om utvecklingen rent kvantitativt sedan förra granskningen.

Det är mer fråga om nedslag. Icke desto mindre finns det saker att uppmärksamma.

Den hugade pseudovetenskapsjägaren gör dock väl i att fara fram med viss varsamhet. Det finns mängder med kurser och föreläsningar som svårligen kan sägas vila på vetenskaplig grund men som för den skull inte är pseudovetenskap. Det finns till exempel en uppsjö evenemang bäst kategoriserade som självhjälp eller motivationsföredrag.

Utan att veta närmare vad som sägs i dessa klassas de vanligen bäst som, snarare än vetenskapliga eller ovetenskapliga, a-vetenskapliga; de rör sig helt enkelt inte i vetenskapliga domäner, lika lite som kursen i att bygga en gärdsgård gör det. Med dessa förbehåll avklarade – hur står det till i stugorna? Några nedslag visar att svaret är ”sådär”.

Studieförbundet Vuxenskolan
Studieförbundet Vuxenskolan går ut starkt i Bengtsfors med kursen ”Prova på att vara medial”, av allt att döma ledd av en djurkommunikatör. I Falkenberg kan man få lära sig både om Energipsykologi & energimedicin, ”där man arbetar med meridianerna”, och om traditionell kinesisk medicin, till synes tämligen okritiskt. Det ges ett smakprov på innehållet i kursen om refl exiologi/zonterapi i Kristianstad: ”Zonterapi används för att rätta till obalanser i människans kropp. Varje organ och del av kroppen har sitt speciella refl exområde på fötterna. Vid sjukdom och obalans i kroppen ömmar dessa zoner.” Någonstans där slår vi i taket för hur mycket pseudovetenskap som alls går att mäta, men i det öppensinnade Kristianstad tycks man ha en mer inkluderande kunskapssyn än så; har man vägarna förbi här kan man också slå sig på reikihealing.

ABF
Qigong kan säkert vara välgörande, precis som all motion och rörelse, men när ABF i Oskarshamn börjar tala om att det kan ”förebygga och läka sjukdomar”, eller för den delen i Stockholm att det kan stärka immunförsvaret, vore det intressant att höra hur de vet det. När man i Hallsbergs kurs ”Kropp och själ” i gissningsvis fallande vederhäftighetsordning tar upp ”avslappning/meditation, livskvalitet, ansvar/val, tankens kraft, örter, komplementär medicin, färgernas betydelse och energierna omkring oss” kan endast en obotlig optimist vidhålla att vetenskapliga bildningsideal triumferat.

Att diff ust tala om energi är vanligt förekommande i pseudovetenskapliga sammanhang, och det försummas inte i Åmål-kursen Att gå med slagruta, i vars beskrivning sägs att ”Du lär dig gå med slagruta och att hitta olika naturliga och konstgjorda energier”.

Bredden i ABFs kunskapssyn understryks av att man inte står Studieförbundet Vuxenskolan efter; zonterapi lärs ut på i alla fall ett par orter.

Folkuniversitetet
Folkuniversitetet har som de andra förbunden en del tveksamheter för sig; om Kundalini Yoga sägs i Norrköping att det kan ”öka din lungkapacitet och ämnesomsättning” vilket framstår som åtminstone tveksamt, och medicinsk qigong i Göteborg stärker tydligen immunförsvaret, vilket jag undrar om man har dokumentation på. ABF kanske kan bistå med sådan. Hos Folkuniversitetet hittas ett par intressanta evenemang.

Ett föredrag kallas ”Medvetandet och paranormala fenomen”. Det är givetvis inget fel i sig med att ha ett föredrag om parapsykologi, allt hänger på vad och hur man säger om det. Föredragshållare här är Adrian Parker, professor i psykologi i Göteborg. Den som följt Folkvett vet att Parker och Folkvett inte tycks dela samma syn på forskningsområdets meriter, men man kan svårligen klandra Folkuniversitetet för att ha gått till universitetet och frågat en professor i ett relevant ämne.

Däremot har de även en kurs, kallad ”Parapsykologi vad säger vetenskapen?”. Åter är det inget att anmärka på ämnet som sådant. Beskrivningen ser också vettig ut: ”Vad har den vetenskapliga forskningen kommit fram till om fenomen som telepati, healing, nära-döden-upplevelser och psi-spåret med slagruta? Många åsikter florerar i media, en del mer andra mindre underbyggda. Lär dig om den forskning som gjorts och pågår, om problem och möjligheter.” Oron uppstår när jag ser namnen på kursledarna, med Jens Tellefsen först ut. Tellefsen utsågs till Årets förvillare 1991 och var åtminstone så sent som för några år sedan entusiastisk anhängare av de mest fantastiska påståenden om till exempel psi-spår. De andra namnen (Göran Brusewitz, Elisabeth Lannge, Göran Grip och Jan Fjellander) är inte lika bekanta för mig personligen, men ska man tro enkel informationsinhämtning medelst Google ger samtliga intryck av att inta en ståndpunkt visavi parapsykologi som i mycket ringa grad sammanfaller med vad god vetenskap har att säga i frågan.

Det i sig är förstås ingen logisk garanti för att vad som sägs under kursen är galet, men det är i alla fall ett område där Folkuniversitetet borde veta att navigera med försiktighet.

LCHF är ett område det ges mycket kurser i. Det sägs sällan speciellt mycket om kursinnehållen, men när det görs, som hos Folkuniversitetet i Växjö, kan det gå rejält snett: ”Effekten av livsstilsförändringen brukar komma direkt.

Först märks en tyst och platt mage, svullnader försvinner, bättre sömn, mindre snarkningar, finare hy, vitare ögonvitor, starkare tänder och därefter följer en rad individuella hälsoförbättringar. Förkylningsvirus biter inte längre, du blir istället pigg, stark, smal och vital!” Det finns tillfällen då entusiasm kan trumfa sakkunskap, men jag betvivlar att det här är ett lämpligt sådant.

Utsidan och insidan
Den sista LCHF-kursen kan tjäna som överbryggning till ett problem med samtliga undersökta studieförbunds kurskataloger. Ofta beskrivs kursinnehållet knapphändigt eller inte alls. I en papperskatalog har man förstås begränsat med utrymme, men på internet? Det ges ohyggliga mängder LCHF-kurser. Att äta LCHF är inte i sig pseudovetenskapligt, men det är tydligt att många LCHF-anhängare tillskriver dieten egenskaper på ett distinkt pseudovetenskapligt sätt. Bristande kursbeskrivningar gör då livet svårt inte bara för den som försöker skriva artiklar om pseudovetenskap, utan även för den hugade kursdeltagare som vill veta lite närmare vad som egentligen lärs ut i den lokala kursen. Om jag drev ett studieförbund skulle jag, även om jag inte fäste någon större vikt vid huruvida det som lärs ut är sant eller strunt, vinnlägga mig om att kurserna är beskrivna så att den som funderar över att gå den har en chans att bedöma kursens karaktär. Det borde borga för nöjdare kursdeltagare.

Som påpekades i inledningen går det inte att utifrån detta säga något kvantitativt om kultiverandet av pseudovetenskapen inom studieförbunden. Att den finns och gör väsen av sig är uppenbart, vilket borde vara ett problem om man har som ambition att sprida kunskap hellre än desinformation, men hur stort är problemet? Det är lite som vattennivåer i glas. Å ena sidan kan man säga att de allra flesta kurser trots allt inte går ned sig i pseudovetenskapsträsket, inte ens på hälsoområdet. Visst, så är det. Å andra sidan har jag i uppräkningen ovan inte tagit med alla träskplurr jag hittat, och för varje tydlig dikeskörning finns det en uppsjö kurser och föredrag som luktar sunk men där det inte går att säga något bergsäkert utifrån beskrivningen.

Och skulle det vara så att man verkligen har en ärlig ambition att inte förleda sina kursdeltagare är det mer än anmärkningsvärt hur lätt det är att hitta pseudovetenskap.

Det är lätt att tro att studieförbund skulle fästa viss vikt vid huruvida det finns anledning att tro att det som lärs ut hos dem har verklighetsgrund – eller i klartext, om det man säger till sina kursdeltagare är sant. Bara att läsa kurskatalogerna räcker dock inte för att kunna avgöra om en sådan ambition finns hos de här granskade studieförbunden.

Det är en anmärkning som skulle oroa mig om jag drev ett studieförbund.