Recension: Populär kemi

OND KEMI Berättelser om människor, mord och molekyler Ulf Ellervik Fri Tanke förlag, 2011 KEMI – den gränslösa vetenskapen Andreas Nilsson (red.) KVA och IVA, 2011

Nu när vi har inträtt i Alan Turings år kan det vara värt att blicka tillbaka på ett par av de mera tidlösa spår som förra året, kemins år, har avsatt. 2011 var kemins år i egenskap av 100-årsjubileum av Marie Curies andra Nobelpris, kemipriset. Ofta går denna typ av firanden och proklamationer ganska spårlöst förbi men ibland används de som incitament att producera skrifter som har mera varaktigt värde.

En bok som kom ut förra året fick extra uppmärksamhet av att den vann det av KVA (Kungliga Vetenskapsakademien) och Humanistförlaget Fri tanke instiftade Pi-priset för naturvetenskaplig populärvetenskap. Den har den lite skrämmande titeln Ond kemi och det kan man ju möjligen vara försiktigt skeptisk till. Uppfattar inte allmänheten kemin som tillräckligt ond redan? Ur rent pekuniär synvinkel är naturligtvis namnet utmärkt. Medan goda och harmoniska budskap mottas med en gäspning blir mordhistorier, spionberättelser och skräckskildringar ofta kioskvältare.

Lundaprofessorn Ulf Ellerviks bok utgörs av en samling kåserande och underhållande kapitel om smaker, lukter, gifter, droger, stridsgaser och sprängämnen. På detta sätt flirtar Ellervik med de många som numera intresserar sig för matlagning samtidigt som han kittlar den stora publiken med det farliga och diaboliska. Självklart fungerar det utmärkt. Författaren framför tanken att antalet giftmord i Sverige är förvånande litet. Han menar att det kan bero på att obducenter alltför sällan letar efter sådant. Jag har sällan förvärvat en så lättläst och fascinerande bladvändare.

Ändå lyckas Ellervik att med sin lustfyllda text informera och folkbilda om sitt ämne så att läsaren inspireras att ta reda på mer. Boken innehåller en stor mängd väl valda bilder som illustrerar berättelsen och som lättar upp vad som annars bara skulle se ut som en kompakt text, vilken som helst. Det är också lovvärt att man tagit med skelettformler för molekylerna till många av de kemiska ämnen som avhandlas detta trots att sådana kan verka formalistiska och kryptiska för den oinvigde. I slutet finns även en utmärkt ordlista som förklarar termer och begrepp. Tack vare denna kan nog boken med behållning läsas av, och rekommenderas för, snart sagt vilken intresserad person som helst, i lämplig ålder. Leif GW Persson har skrivit ett förord i vilket han meddelar att han blev glad av att läsa Ond kemi. Det blev jag också.

En skrift av helt annan karaktär är Kemi – den gränslösa vetenskapen. Boken har producerats gemensamt av KVA och IVA (Ingenjörsvetenskapsakademien) speciellt för kemiåret och har spritts till skolor, politiker och andra som ansetts ha behov av fördjupad insikt i kemi. Boken har producerats av en redaktör, av en projektgrupp och av mer än trettio författare. Den är grafi skt tilltalande med ymnigt förekommande bilder och diagram. Den försöker ge en systematisk genomgång av kemins grunder och viktiga tillämpningsområden. Texterna skiftar en hel del i tonläge och underhållningsvärdet är ofta klart mindre än i Ellerviks texter. För den mera seriöst intresserade är dock denna skrift värd att varmt rekommendera.

Bland ämnen som tas upp kan nämnas livets uppkomst, den vetenskapliga metoden, miljö- och klimatproblem, material- och nanoteknik, samt energi-, livsmedels- och läkemedelsfrågor. Dessa visar på den enorma bredd som kemin spänner över och motiverar anspråket om gränslöshet.

Boken illustrerar utmärkt hur den moderna naturvetenskapen vuxit ihop till en sammanhängande väv av kunskap. Den tid när biologer gjorde listor och systematik för djur- och växtarter, när kemister värmde provrör över bunsenbrännare och fysiker gjorde mätningar av tid och rum, massa och elektrisk laddning, är förbi. Kemin växte ihop med biologin genom insatser som Wöhlers syntes av urinsyra 1828, och Crick och Watsons modell för DNAmolekylen 1953. Med kvantmekanik och Schrödingerekvationen 1926 blev atomers och molekylers dynamik förstådd i detalj och kunde beräknas. Kemins gränser mot biologin och fysiken suddades därmed ut och naturvetenskapen som helhet blev gränslös.

De båda böcker som anmälts ovan är tyvärr ganska ensamma i den svenska bokfl oden. Kemi är inte något ämne som säljer, inte ens inom populärvetenskapens relativt lilla nisch. På engelska finns lysande populärvetenskap om kemi men i stort sett inget verkar anses värt att översätta till svenska. En klassiker som Bernard Jaff es kemihistoria (Crucibles: Th e Story of Chemistry, Dover, 1976) har aldrig översatts, förefaller det. Mycket av mina kunskaper om stora svenska kemister som Jöns Jacob Berzelius (1779–1848) och Svante Arrhenius (1859–1927) kommer från denna spännande källa. Inte heller har något utkommit på svenska av den produktive Oxfordkemisten P. W. Atkins. Hans Molecules (W. H. Freeman, 1987) är delvis av samma karaktär som Ond kemi. Den är lika inspirerande kåserande och kanske ännu mera lysande och påkostat illustrerad.

I Sveriges Television såg jag nyligen delar av en utmärkt brittisk serie i tre delar om E-nummer, så andra media kan ibland hjälpa till där böckerna sviker.

Populärvetenskap om kemi behövs. Det finns massor av myter och vanföreställningar om tillsatser och om naturliga kontra onaturliga ämnen och deras farlighet. Kemins år 2011 fyllde i alla fall lite av det stora gapet som finns när det gäller denna typ av litteratur på svenska. Författare och utgivare gratuleras härmed och läsning rekommenderas varmt.

Hanno Essén Fil. Dr i teoretisk fysik samt docent i mekanik vid KTH