TAM9 – rymden och annat

Mellan den 14 och 17 juli 2011 ordnade skeptikern och trollkarlen James Randi för nionde gången en stor konferens för skeptiker från hela världen i Las Vegas. Årets kongress hade titeln ”TAM 9 from outer space” och handlade följdaktligen till viss del om rymden. Per Johan Råsmark rapporterar.

Bland skeptiska konferenser finns det nog ingen som mäter sig med The Amazing Meeting (TAM) i alla fall inte när det gäller storlek. Till TAM 9 lyckades man samla drygt 1600 skeptiker i Las Vegas. För en konferens som började för nio år sedan med 150 personer i Florida så har utvecklingen gått fort.

Att förlägga en konferens för skeptiker till Las Vegas kan verka konstigt med tanke på att det är en stad som är byggd på människors dåliga förståelse av matematik. Men det är också en stor konferensstad, även om skeptiker knappast är vad kasinona vill ha där. Neil deGrass Tyson som var en av talarna på konferensen, visade en rubrik från en av Las Vegas tidningar där en konferens med fysiker korrelerade med den minsta vinsten någonsin för ett kasino, ”Physics conference in town, lowest take ever”. Las Vegas är en stad som har ett rykte om sig att vara ett underhållande ställe att vara på vilket kan locka några fler besökare till konferensen. Dessutom finns det många trollkarlar i staden vilket även det kan vara en anledning till att TAM hålls där varje år.

De som anordnar TAM är The James Randi Educational Foundation (Jref), den stiftelse som skapats av James Randi. Det är också James Randi som erbjuder en miljon dollar till den som kan visa att han eller hon har någon paranormal förmåga. Förutom att vara skeptiker och författare till flera böcker om olika fenomen är Randi också trollkarl och har många vänner i Las Vegas. 

Det finns fler saker än antalet besökare som skiljer TAM från traditionella skeptiska samlingar, medelåldern är lägre och könsfördelningen är jämnare. Vad det är som gör att TAM lyckas locka en bredare publik är svårt att säga men eftersom TAM håller på över fyra dagar så finns det många tillfällen till social interaktion vilket kanske kan vara en bidragande faktor.

Till TAM 9 hade det kommit deltagare från 17 olika länder för att höra på föredrag, paneldebatter, vara med i workshops och vara sociala med andra skeptiker. Eftersom de flesta av deltagarna är från USA och Kanada blir många frågor betraktade från ett Nordamerikanskt perspektiv. Men besökare och talare från såväl Australien som Storbritannien såg till att fokusera lite vidare i den anglosaxiska världen. Vill man vara kritisk mot TAM så är det inte så internationellt som man skulle önska att en skeptisk konferens med 1600 deltagare skulle vara.

Vad den skeptiska rörelsen ska göra
Det finns mycket kunskap att ta till sig på TAM men det diskuteras också många olika frågor som kanske saknar klara svar. En fråga som diskuterades var vad den skeptiska rörelsen ska göra. Att det är en fråga som det rådde delade meningar kring var uppenbart. Likadant var det med debatten om bemannade rymdfärder eller om robotar skulle vara mera effektiva att skicka ut i rymden. Bägge sidor i debatten ansåg sig ha goda argument för sin synpunkt men det var i alla fall ingen som påstod att de stod för den sanna skeptiska åsikten i frågan.

Varje TAM är olik den andra och formatet har givetvis förändrats sedan de tidiga TAM som hade 150–500 deltagare. Utan att ha någon statistik över det hela känns det som om det blivit mer diskussioner kring den skeptiska rörelsens identitet och framtid än vad det varit tidigare.

I år handlade flera programpunkter om hur man hanterar media och driver en skeptisk kampanj. Vad man kom fram till i den första frågan är kanske inte så positivt om än praktiskt, det gäller att alltid ge medierna något som kan ge dem läsare/tittare/lyssnare, för det är det enda de är intresserade av.

För den som kanske var mer intresserad av klassiskt skeptiska ämnen som alternativmedicin, kreationism och mytiska odjur fanns sådana punkter också på programmet. Tyvärr var man tvungen att ställa in ett försök att vinna Randis miljon för den man hade pratat med drog sig ur i sista minuten. I stället så pratade Banachek (framstående mentalist och den som tagit över administrationen av million dollar challange) och Jamy Ian Swiss (framstående trollkarl och skeptiker) om ett program som gjorts av ABC i USA i serien Beyond Belief där olika personer som påstod sig ha övernaturliga krafter testades.

När det gäller den skeptiska rörelsens roll var många överens om att ett skeptiskt förhållningssätt är användbart i många fler frågor än om snömannen finns eller om det går att prata med de dödas andar. Vad man inte var överens om var vad ”rörelsen” bör göra. Vissa tyckte att eftersom det finns många människor som tycker att sociala frågor som fattigdomsbekämpning, jämställdhet och homosexuellas rättigheter är viktiga borde ”rörelsen” engagera sig där. På så sätt kan man nå dem som inte är intresserade av det paranormala eller ens naturvetenskap och visa vikten av ett skeptiskt förhållningssätt. Andra ansåg att det var att bita över för mycket och kanske presumtivt problematiskt att ta ställning i frågor utanför vad skepticismen traditionellt hållit sig till.

Diskussioner på hotellet
Diskussionerna kring skepticismens framtid och mycket annat gynnades av valet av hotell. Fördelen med att ha en konferens i en stad som Las Vegas är att i princip alla deltagare på TAM kommer att bo på konferenshotellet. När man hade TAM London (inte att förväxla med TAM) bodde deltagarna utspridda över staden och efter varje konferensdags slut åkte man bara iväg. För TAM 9 hade hotellet som man valt, South Point, kapacitet att ta emot en stor andel av deltagarna. South Point hotell och kasino ligger dessutom en bra bit söderut på Las Vegas Boulevard från den del som kallas the Strip så det fanns egentligen ingen anledning att gå ut från hotellet överhuvudtaget. (Det är nästintill omöjligt att ta sig någonstans i Las Vegas utan bil.) Men med tanke på hur många av dygnets timmar som är upptagna med programpunkter hinner man ändå inte med turistaktiviteter under själva TAM. Man hinner inte ens vara på sitt hotellrum särskilt mycket förutom de timmars sömn man lyckas pressa in i schemat. Men att man inte sover så mycket beror till stor del på att man tillbringar all tid utanför ordinarie program i kasinots bar för att träffa nya skeptiska vänner eller gamla vänner.

I baren diskuteras en hel del skeptiska ämnen men givetvis mycket annat också. Förutom i kasinots bar hittar man folk att prata med bland dem som sitter i närheten i konferenssalen och dem man hamnar bredvid under lunchen. Inom gruppen skeptiker, eller i alla fall bland dem som åker på TAM finns en rik blandning av olika erfarenheter så det saknas sällan saker att prata om. Dessutom är många av dem som har rest till TAM öppna och intresserade av att prata med andra skeptiker. Det skiljer sig en del från många föredrag som ordnas i Sverige då folk efteråt bara går hem. Känslan på tidigare TAM har varit att man är i Las Vegas med några av sina 500 bästa vänner, fast i och med att TAM blivit så mycket större har den känslan minskat något även om den fortfarande finns där.

Sedan kommer kanske inte alla 1600 vänner väl överens hela tiden, vilket de regler som fanns i konferenshäftet om hur man ska uppföra sig vittnade om. Även om det bara var enkla och självklara regler om hur man bör bete sig så är det just därför oroande att de ansågs nödvändiga. Om det beror på dålig iakttagelseförmåga från min sida vet jag inte men jag såg inte själv något antisocialt beteende som motiverade att ha uppföranderegler så jag står fast vid att det var en trevlig stämning på konferensen.
Den sociala delen av konferensen är för en del av deltagarna det viktigaste skälet för att åka på TAM. Om man, som en del vittnar om, lever utan någon möjlighet att prata med en skeptisk människa i sin vardag kan känslan av att vara bland så många som delar ens inställning till livet vara tillräckligt upplyftande i sig utan en massa berömda talare. Men alla de stora namnen är också viktiga, liksom alla paneldebatter och workshops.

Kändisar
Bland de riktigt stora namnen på TAM 9 fanns Richard Dawkins, Bill Nye och Neil deGrass Tyson varav de två senare kanske är mest kända för en amerikansk publik. Med ”riktigt stora” avses personer som är kända på ”riktigt” och inte bara för skeptiker. Man kan kanske även räkna Richard Wiseman till de kända fast han inte synts på tv riktigt lika mycket som de andra och är mera känd i Storbritannien än i USA.

Wiseman (professor i psykologi) som nyss kommit ut med en ny bok om den paranormala delen av sin forskning behövde inte göra mycket reklam själv för att sälja slut på sina böcker. Det räckte att nämna att hans förläggare i USA inte ville ge ut boken för att inte stöta sig med dem som tror på olika övernaturliga fenomen för att den skulle gå åt som smör i solsken.

Neil deGrass Tyson är astronom och chef för Hayden planetariet i New York och känd för den breda amerikanska allmänheten efter sina program för PBS, Nova Science NOW. Han var också keynote speaker för konferensen och en väldigt uppskattad sådan när han pratade om hur illa ställt det är med förståelsen för vetenskapens metoder och resultat i det amerikanska samhället. Flera gånger efter att han börjat dra över tiden uppmanade publiken honom att fortsätta.

Bill Nye är ansvarig för att få fram fler generationer forskare i USA efter att ha gjort en serie väldigt populära barnprogram och kan mycket väl vara mer känd än Dawkins i USA. Annars får Dawkins räknas som den mest kände personen bland alla de talare som fanns med på TAM. Men jag är inte säker på att han var den som lockade flest personer att verkligen åka till TAM. Ser man till stora namn inom den skeptiska världen fanns det många andra kändisar, inte minst James Randi själv.

Randis bidrag
Förutom några tal i slutet och början av konferensen var Randis enda bidrag en genomgång av sitt alpha project som han genomförde under några år kring början på 1980-talet tillsammans med Banachek (då Steve Shaw) och Michael Edwards.
Projektet gick ut på att se om de som studerade paranormala fenomen kunde avslöja två ungdomar som ljög om sina förmågor eller inte. Nu var det första gången på nästan 30 år som alla tre som medverkade i projektet var på samma scen och kunde berätta anekdoter om vad som hände under de år som projektet pågick.

Andra paranormala ämnen som togs upp under TAM var flygande tefat, inklusive hur man bygger ett eget, mytiska monster av olika slag och vilka etiska riktlinjer man bör ha när man undersöker påstådda fenomen. Det senare var en paneldebatt med bland andra Joe Nickel, Banachek och Randi där ett viktigt råd var att tänka igenom var man drar sina gränser i förväg så att det inte utvecklas till en situation som man inte vill vara i. I många fall när man undersöker paranormala fenomen kan man träffa utsatta personer och ibland är man under cover och när man ljuger kan det leda till komplikationer av många olika slag. Därför var man under alpha project noga med att bestämma i förväg under vilka förutsättningar man skulle avsluta det hela.

Debatter och workshops
Paneldebatten om etiska betänkligheter när man studerar det paranormala handlade om hur man som skeptiker gör något. Det är inte alls så att paneldebatterna på TAM bara handlar om olika saker som man bör förhålla sig kritisk till. Väldigt mycket handlar om vad man som skeptiker kan göra och vad som är de bästa strategierna för att försöka uppnå sina mål.

Det fanns en workshop om hur man driver en skeptisk kampanj. En lärdom från den workshopen var att man bör ha mätbara mål så att man kan utvärdera resultatet av kampanjen. Det gör att ”opinionsbildning” är ett problematiskt mål då man ofta saknar möjligheten att veta vilken effekt man nått. En av de ansvariga för workshop­en var Desiree Schell, erfaren aktivist, som också höll ett föredrag om skeptisk aktivism där hon tittade på tidigare aktivistiska rörelser i USA som kvinnorörelsen, människo­rättsrörelsen och rörelser för homosexuellas rättigheter. Något kontroversiellt menade hon att militanta grupperingar inom dessa rörelser kan vara positiva då de får de icke militanta grupperna att framstå som mera moderata.

En annan workshop handlade om hur man försvarar evolutionsteorin i skolorna och utanför. Den workshopen hade av naturliga skäl en väldigt amerikansk prägel, dels eftersom det i västvärlden bara är ett riktigt stort problem i USA, dels eftersom det amerikanska skolsystemet skiljer sig väldigt mycket från andra länder. I USA är det folkvalda school boards som avgör vad som ska läras ut i skolan vilket inte bara innebär att det är en politisk fråga utan även en juridisk fråga. Det går nämligen att använda sig av konstitutionen för att hindra att religiösa åsikter smygs in i skolundervisningen men för att kunna göra det behövs jurister. En av de ansvariga för den workshopen var Eugenie Scott som leder National Center for Science Education (NCSE) vilka länge har motarbetat att kreationism förs in i skolorna. Hon höll också ett föredrag där hon identifierade några paralleller mellan hur kreationister och klimatförvillare (ibland kallade klimatskeptiker) argumenterar. Hon kunde också berätta hur NCSE utvidgar sin verksamhet till att också inkludera att motverka klimatförvillare. För det beskedet fick hon motta stående ovationer.

Under TAM var det också flera punkter som handlade om hur man som skeptiker kan hantera media och komma ut i media. Det kan gälla föredrag och en paneldebatt som nämnts ovan. En fråga var om det är någon idé att ställa upp som den enda skeptiska rösten i ett program om det bara klipps ner till tio sekunder och resten av programmet är ensidigt positivt. Till den frågan finns inget svar men en del menade att det i alla fall är bättre än ingenting. Men om man kan få den skeptiska vinkeln på en historia att vara det häftiga och intressanta kan man få mycket mera än tio sekunder, det verkade alla vara eniga om.

Rymden
Eftersom temat för årets TAM var rymden fanns det några programpunkter som handlade om det. Både Dawkins och P. Z. Myers som bägge är biologer pratade om hur man kan tänka sig hur utomjordiskt liv skulle kunna se ut och bli till. (Antagligen inte som vi föreställer oss, men genom evolution.) Pamela Gay som är astronom och podcaster pratade om hur fascinationen för astronomi fått henne intresserad av naturvetenskap och hur nedskärningarna för NASA riskerar att ta bort ett viktigt incitament för barn att vilja studera naturen. Hon höll ett mycket passionerat om än något pessimistiskt föredrag om hur det behöver satsas mer på rymdutforskning och undervisning i naturkunskap i skolorna.

Den stora diskussionen var under paneldebatten som leddes av Phil Plait, astronom, skeptiker och författare till böckerna Bad Astronomy och Death from the Skies. Temat var ”Our future in space” och med tanke på att den sista rymdfärjans färd genomfördes under TAM var det inte ett dåligt valt ämne. Finns det egentligen någon nytta med att skicka ut människor i rymden och är det ekonomiskt försvarbart? Väldigt mycket för människor i rymden var Neil deGrass Tyson och emot var Lawrence Krauss, professor i fysik och författare. För övrigt höll Krauss en intressant föreläsning om Richard Feynman som han skrivit en biografi om.

Tro och minnen
Många andra intressanta saker talades det om på TAM, Michael Shermer pratade om sin nya bok som handlar inte om varför människor tror på konstiga saker, vilket en av hans första böcker handlade om, utan istället om varför människor tror överhuvudtaget. Och han hade ett intressant argument från ett evolutionärt perspektiv: att det ofta är bättre att tro något än att skjuta upp sitt ställningstagande och försöka hitta mer evidens för om det verkligen är en tiger som lurar i buskarna.
Elizabeth Loftus pratade om falska minnen, som socialt fenomen där det ställer till med många problem, men också om sin egen forskning där man inplanterat minnen hos personer. Inom psykologin är hennes forskning väldigt känd och även för lekmän mycket intressant.

Steven Novella pratade om olika grupper som förnekar psykologiska sjukdomars existens i sitt eget föredrag och satt med i en panel som tog fram några återkommande teman inom den alternativa vården.

Sara Mayhew är serietecknare och pratade om hur det är att försöka få fram ett skeptiskt budskap inom hennes gren av populärkulturen som är manga.

Underhållningsinslag
Förutom intresseväckande och faktamättade föredrag och paneldebatter fanns det också utrymme för en hel del underhållning. Redan efter mottagningen på torsdag kväll börjar det med Rebecca Watson’s Game Show & Variety Hour som inkluderade ett antal kända skeptiker och ett frågesportsformat där roliga svar prioriterades över korrekta. Nästa kväll var det först ett antal olika komiker under namnet Satiristas som huvudsakligen var stand-up av olika format men även inkluderade ett sångnummer och en mimare som gjorde två uppskattade nummer. Lite senare på kvällen fanns möjlighet att gå på en fest som Penn Jillette, ena halvan av trollkarlsduon Penn & Teller ordnat. Allt utom Penns fest kostade extra men en hel del av deltagarna på konferensen gick även på underhållningen. På lördagen var det också ett program som kostade extra. Max Maven, en av världens bäste mentalister, höll en föreställning där han sade många tänkvärda saker mellan olika omöjliga tankeläsningseffekter.

Det var intressant att se att Max Maven inte bara kom till konferensen för sin föreställning, han var med hela tiden och jag fick tillfälle att prata lite med honom som en person som även om han delar många skeptiska värderingar kan se den skeptiska världen utifrån. Utifrån är världen liten och det som är viktiga frågor för skeptikerna är ofta helt ointressanta för den stora allmänheten. Det är därför viktigt att välja sina strider och inte framstå som en översittare och besserwisser. Samtidigt kan man på en kongress som TAM få intrycket att den skeptiska rörelsen är väldigt stor när man möter folk från nästan hela världen och får höra om hur mycket som händer som man inte hade en aning om. Att åka på en konferens som TAM ger en inblick i hur mycket som görs och hur mycket som återstår att göra, samtidigt som man får träffa många av de människor som är aktivister, både berömda sådana och gräsrötter.

Rörelsen växer
När man berättar för människor som inte är skeptiker vilken sorts konferens som TAM är blir de förvånade att höra att så många som 1600 deltagare tyckte att det var värt att åka på något sådant. Det är fortfarande så att den skeptiska rörelsen växer och stora händelser där människor kan få känna sig som en del i något större är antagligen en viktig del i att ge den entusiasm och glädje som är en viktig del för att folk ska engagera sig. Samtidigt blir det viktigt att med fler engagerade jobba med rörelsens identitet eftersom det blir en större spridning bland anhängarna om vad man anser skepticism är. För den som vill veta mera om TAM 9 finns en längre rapport på Vetenskap och folkbildnings hemsida (www.vof.se) som pdf.