Historien om den envisa Siljanskommunen

Den senaste tiden har det skrivits en del i rikstidningar om vändningarna kring en påstått elöverkänslig man boende i Mora kommun, och kommunens hantering av detta. Annika Rullgård har följt ärendet och rapporterar om en självständig kommunal miljönämnd – självständig både i förhållande till juridiken och till vetenskapen.

I januari 2003 kom ett brev till kommunstyrelsen i en av Siljanskommunerna från en man som just köpt en tomt i en by, en stagnerad glesbygd som brevskrivaren kallade trakten. Anledningen till tomtköpet var att han där trodde sig ha funnit en plats där han skulle kunna bo utan alltför stora besvär av sin överkänslighet mot el och mobiltelefoni.

Detta nu åtta år gamla brev innehåller beskrivningar av hur mannnen och hans familj inte kan närvara vid släktens och vänners bröllop med mera, och hur han inte kan använda sig av kollektivtrafik på grund av all användning av mobiltelefoner. Under bilresor sitter han i baksätet iklädd en overall av skyddande silvertyg. I brevet framhålls att överkänsligheten är ett funktionshinder och genom sitt tomtförvärv är han sakägare vad gäller till exempel bygglov för mobilmaster och att kommunen har ansvar för utformningen av den lokala miljön samt för hälsan och säkerheten för sina kommuninvånare.

Mannen hemställer att kommunen ska ta skälig hänsyn till hans funktionshandikapp, att det aktuella området ska inrättas som en lågstrålande zon och att kommunen ska informera t.ex. mobiltelefonoperatörer. Den aktuella kommunstyrelsen avslutade dock ärendet omgående.

Omfattande korrespondens
Nästan fyra år senare, i november 2006, kom ett nytt brev från samme man, nu till kommunens miljönämnd. Han hade byggt ett hus på sin tomt våren 2005 men under hösten 2005 ansåg han att hans hälsoläge kraftigt försämrades. Anledningen till försämringen angav han vara att mobilt bredband hade startats. Strålningen hade vid det laget blivit mycket besvärande med en mängd symtom: huvudvärk, yrsel, synpåverkan, tinnitus, stickningar i hjärtat, trötthet, infektionskänsla i halsen, ledvärk, ryggproblem och orolig mage. Efter att han även fått svullna lymfkörtlar hade han besökt distriktsläkaren men denna hade inte funnit några fel.

Brevets innehåll glider över i kommunens ansvar för kommuninvånarnas hälsa och ansvaret för planeringen av infrastrukturen som ska vara långsiktig och ekologiskt hållbar. I det drygt tre sidor långa brevet står det att läsa:

”SSI och Socialstyrelsen styrs av våra rikspolitiker, som tycks ha djupa intressen i den mobila industrin. Inga faror från mobilstråling, rapporteras från dessa myndigheter. Någon utredning angående hälsopåverkan på människor och djur etc har inte gjorts. I SSI:s 15 miljömål ingår bl a säker strålmiljö, som man definitivt inte lever upp till.
Ingen tycks ta ansvar för konsekvenser från den euforiska utbyggnaden av mobila system. Jag hänvisar till boken ’Spelet om 3G’ skriven av Mona Nilsson och Marica Lindblad.
Nedsmutsningen av etern är enorm – den största någonsin – syns inte och luktar inte (se bilagd folder) och kan karaktäriseras som ett gift, som påverkar alla kroppens funktioner. (…)
Mobilindustrin har i likhet med tobaksindustrin och läkemedelsindustrin, nämligen förnekande av risk [sic].”

Mannen uppehåller sig mycket vid försiktighetsprincipen i miljöbalken och gränsvärden från icke-joniserande strålning. Han kräver en acceptabel boendemiljö vilket skulle kunna uppnås genom att inte sända i speciell riktning, att sänka fältstyrkorna till ett minimum och att selektivt välja transportvägar för mobila data så de inte ska beröra områden nära bostaden.

Miljöförvaltningen sväljer okritiskt allt och brevet blev starten för ett mycket omfattande ärende som fortfarande pågår i november 2011. Det finns i november 2011 nära 150 registrerade handlingar av skiftande slag. Där finns en 150-sidig inlaga från mannen, där finns redogörelser för hur nämndordförande med flera besökt hans bostad och där finns en omfattande korrespondens mellan mannen och förvaltningen. Av diariet kan man se hur miljöförvaltningen på uppmaning av mannen kontaktat kommunens räddningstjänst samt flera teleoperatörer. Handläggaren har under 2007 en ganska omfattande korrespondens med mannen och teleoperatörerna.

Kommunala miljönämnden tar över
Ärendet drevs på tjänstemannanivå ända till januari 2009 då mobilstrålningsärendet fanns med på miljönämndens dagordning.
På nämndmötet 2009-01-28 beslutade man att ”genomföra en mätning av strålmiljön på fastigheten XX yy:zz. Mätningen ska genomföras av oberoende konsult. När mätningen ska genomföras sker i samråd med klaganden.” Företaget TeLoRay Systems ska ha utfört mätningar 2009-04-08, men kommunen fakturerades aldrig, då mätningarna aldrig ska ha slutförts, enligt uppgift från kommunens miljöchef. Skattemyndigheten drog in TeLoRays F-skattsedel 2009-11-30 och företaget har sedermera avregistrerats. Personen som drev TeLoRay Systems har även varit ordförande i Elöverkänsligas förbund i Dalarnas län.

En vecka efter att mätningar ska ha gjorts, 2009-04-15, togs detta ärende åter upp på ett nämndsammanträde och man beslutade, såvitt man inte möter några hinder, att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen om hur svenska domstolar ska tillämpa EG-rättens försiktighetsprincip. Man har nu blandat ihop mannens specifikt beskrivna akuta hälsoproblem med att ifrågasätta de av SSI godtagna gränsvärdena för strålning för att inte på sikt riskera befolkningens hälsa. Miljöförvaltningen frågade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) till råds och SKL förklarade att den kommunala miljöförvaltningen är en förvaltningsmyndighet, inte en domstol, och att miljöförvaltningen därför inte kan begära ett förhandsavgörande för vägledning från EG-domstolen.

En jurist gör entré
Två veckor före detta nämndmöte finns i diariet för första gången namnet på en jurist: Mats Dämvik. Denne Dämvik har en enskild firma med tillhörande hemsida (http://goto.glocalnet.net/unite/). Hemsidan innehåller sammanfattningar och slutsatser skrivna av Dämvik om några domar som rör bland annat försiktighetsprincipen, dock med ringa bäring på elöverkänslighet. På Dämviks hemsida kan man läsa om några debattartiklar som han skrivit om icke-joniserande strålning. En av dem är tillkommen i samarbete med Olle Johansson, Årets förvillare 2004. Hemsidan innehåller också hänvisningar till Mona Nilsson (se recensioner i Folkvett nr 3/2005 och 2/2011).

På min fråga hur miljöförvaltningen kommit i kontakt med Dämvik fick jag till svar: ”Under åren som ärendet pågått har jag pratat med många personer. En av dem är Göran Svärdström som jag hade ett antal samtal med i mars 2009. Göran Svärdström var då knuten till en intresseorganisation för de s.k. elöverkänsliga/elallergiska. Jag tror att det var vid ett av dessa samtal som Mats Dämviks namn dök upp för första gången.”

Trots svaret från SKL skrev miljönämnden med Dämviks hjälp till EG-domstolen och begärde ett förhandsavgörande om hur svenska domstolar ska tillämpa försiktighetsprincipen. Kommunen hävdade i ett yttrande att miljönämnden är en domstol men EG-domstolen avvisade 2011-04-28 kommunens begäran. Som jurist borde Dämvik ha känt till att en kommunal nämnd inte kan likställas med en domstol. Dämvik föreslog efter avslaget från EG-domstolen att man skulle kunna fortsätta att driva ärendet genom att gå vidare till länsstyrelsen och säga att Sverige inte bryr sig om försiktighetsprincipen när det gäller strålning från bland annat mobiltelefonsändare.

Mats Dämvik skulle kunna sägas vara en rättshaverist. Han har gjort tre JO-anmälningar. SSI anmäldes 2006 och 2008 anmälde han Miljööverdomstolen två gånger. SSI, numera SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten), blev JK-anmäld 2006. Samtliga anmälningar avskrevs utan att några utredningar gjordes. Han rönte bakslag även när miljönämnden 2009 med Dämviks hjälp begärde ett förhandsavgörande från EG-domstolen utifrån helt felaktiga antaganden. Alla gångerna har han kammat noll.

Jag har bett Dämvik att få tips om vetenskapliga studier som visar problemen med elöverkänslighet. Som svar fick jag:

”Det har faktiskt inte utförts så många studier med elöverkänsliga deltagare. Då det gäller långvarig exponering för svagare exponering från basstationer för mobiltelefoni har det t ex inte utförts en enda vetenskaplig studie om elöverkänslighet, trots att det finns flera studier som visat att normalt känsliga individer känner av en påverkan när det bor relativt nära en sådan strålningskälla. För litteraturhänvisningar till befintlig forskning vill jag hänvisa till Mona Nilsson som har bättre koll på detta (www.monanilsson.se). Se även FAS redovisningar (www.fas.se).”

Jag har frågat var jag kan hitta studier som finns om el­överkänslighet och Dämvik svarade:

”Bifogar en artikel. I avsnitt 3.5 finner du min syn på forskningsläget om elöverkänslighet. Jag hänvisar där till olika avsnitt i FAS-rapporterna där du finner svaren på dina frågor. Jag har dessvärre inte tid att svara utförligare än så nu.”

Artikeln som han bifogade var en debattartikel av honom själv med titeln ”Mobilmaster – en praxis som bygger på felaktig information” ur Juridisk Tidskrift (nr 2, 2008/2009, s. 440–455).

Miljöförvaltningen har snällt gjort som mannen och senare Dämvik sagt utan att under årens lopp någonsin ha ställt frågan om det finns något som vetenskapligt påvisar ett samband mellan ursprunget till ärendet, dvs mannens påstående om tio uppräknade sjukdomssymtom, och strålning från mobiltelefonsändare. Man har från förvaltningens sida inte ens hejdat sig trots uppgiften i brevet från mannen 2006 att läkare inte kunnat finna något fel på honom.

Det är rimligt att myndigheter agerar och tar beslut i myndighetsutövning som vilar på vetenskaplig grund och inte på tro och tyckande. I detta specifika ärende hade det varit enkelt att avkräva mannen någon form av kontrollerad vetenskaplig studie som visar att försökspersoner kan känna strålning av detta slag. Mannen skulle ha kunnat arrangera ett blindat försök själv för att visa att hans påståenden har substans. Därmed hade ärendet kunnat avslutas. Men miljöförvaltningen har valt att låta mannen leda dem ända till EG-domstolen genom att dessutom anlita en tvivelaktig juridisk rådgivare.

Läkarutlåtandet
En person som säger sig lida av flera sjukdomssymptom ska givetvis tas på allvar men då sambandet mellan sjukdomssymtom och strålningskänslighet i vetenskapliga studier är synnerligen svagt måste andra orsaker till personens ohälsa sökas. Miljöförvaltningen kunde ha sökt hjälp från legitimerad läkare eller uppmanat mannen att själv söka vård för att få en utredning genomförd om hans upplevda ohälsa. Hittar en läkare inga sjukdomar får patienten betraktas som åtminstone fysiskt frisk.
Bland de nära 150 händelserna som finns i miljöförvaltningens diarium finns dock ett intressant läkarutlåtande med en sjukdomsdiagnos. Utlåtandet är riktat till Försäkringskassan och innehåller diagnosen ”F45.3 Somatoform autonom dysfunktion” följt av ordet ”Elöverkänslighet”. Detta läkarutlåtande innehåller således en diagnos på en psykisk sjukdom som hör till en grupp som har samlingsnamnet ”Somatoforma symptom” och finns beskrivet i Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem – systematisk förteckning (ICD-10-SE), som finns att ladda ned från Socialstyrelsens hemsida. Beskrivningen av just F45.3 är intressant:

”Symtom presenteras av patienten som om de berodde på fysisk sjukdom i ett system eller ett organ som helt eller delvis står under autonom innervation och kontroll såsom kardiovaskulära, gastrointestinala, respiratoriska och urogenitala system. Symtomen är vanligtvis av två typer, men ingen av dessa tyder på någon kroppslig sjukdom i det system eller organ som symtomet hänförs till. Den ena symtomtypen utgörs av objektiva tecken på ökad autonom aktivitet såsom palpitationer, ökad svettning, rodnad och skakningar samt uttryck för fruktan och oro över möjligheten att ha drabbats av en kroppslig sjukdom. Den andra typen är subjektiva klagomål av ospecifik eller föränderlig natur såsom flyktiga smärtor, brännande känslor, tyngdkänsla, stramhet och uppblåsthet, vilka av patienten hänförs till ett specifikt organsystem.”

Under fem år har den aktuella miljöförvaltningen underlåtit att ta reda på vad diagnosen ”Somatoform autonom dysfunktion” betyder och hur det relaterar – eller inte relaterar – till elektromagnetiska fält. Under fem år har miljöförvaltningen kritiklöst, utan tanke på vare sig det vetenskapliga läget beträffande elöverkänslighet eller vad sjukdomsdiagnosen betyder, medverkat till och förstärkt mannens upplevda symptom, och på så sätt enligt min mening förorsakat en gradvis försämrad livskvalitet hos mannen. Under de fem år som gått har förvaltningen funnit det onödigt att kontakta SSM.

Alla är förlorare
Handläggningen av detta ärende har under fem år kostat kommunen både pengar och tid som kunde ha använts till andra uppgifter som åligger en miljöförvaltning. Men ärendet slutar inte här. Dels har mannen lämnat in ett medborgarförslag om att kommunen ska inrätta strålningsfria områden, dels fortsätter miljöförvaltningen att agera som funnes det bevisade samband mellan ­­icke­­-­joniserande strålning och akuta symptom hos denne man. I början av oktober 2011 skrev nämligen miljöförvaltningen till Tele2, Teracom, Telenor och Telia Sonera i dessas egenskap av ”verksamhetsutövare för mobilbasstationer” ett brev med följande lydelse:

”Bifogat förslag till beslut kommer att tas upp i (kommunens) miljönämnd den 9 november 2011. Ni har möjlighet att lämna synpunkter i ärendet senast den 24 oktober 2011. Beslut kommer att tas i ärendet även om ni avstår från yttra er.”

Med brevet följer ett förslag till ett kommande nämndbeslut om att förelägga dessa företag att ”vidta åtgärder så att effekttätheten vid (mannens fastighet) inte vid någon tid på dygnet överstiger 50 nanowatt/m².” På de 3,5 sidor som följer redovisas SSM:s och Socialstyrelsens inställning, liksom att miljöförvaltningen i den aktuella kommunen anser sig veta bättre. Nämndbeslut i ärendet har i skrivande stund ännu inte fattats.

Ärendet fortsätter således in på sitt sjätte år med allt vad det innebär i kostnader som tas från skattemedel och tid från förvaltningen att ta sig an annat som åligger förvaltningen.

Miljöförvaltningen har en taxa på 800 kr/timme för sina handläggare. Om man antar att var och en av de nätt 150 händelserna i diariet i genomsnitt tagit två timmar i handläggning har det hittills kostat skattebetalarna 240 000 kr förutom vad Dämvik fakturerat. Den okritiska hållingen till pseudovetenskap har också kostat mobiltelefonoperatörerna icke negligerbara summor.
Trots slöseriet med skattemedel är nog ändå det värsta i denna handläggning, som helt bygger på pseudovetenskap, att miljöförvaltningen under alla dessa år starkt bidragit till att befästa mannens psykiska sjukdomstillstånd. Om mannen i stället förmåtts söka läkare och där fått adekvat behandling, hade han haft en chans att återfå en god livskvalitet för flera år sedan och sluppit att för kommunen ”påtala de mycket stora mänskliga värden – bl.a. kontakt med våra åldriga föräldrar i livets slutskede och kontakt med våra barn och barnbarn – som vi förlorat genom vår ’deportering’ till byn”. –

Sedan detta ärende uppmärksammats i riksmedia har kommun­styrelsens ordförande i Mora yttrat sig. Vid Folkvetts pressläggning är budskapet att man inte kommer att vidta någon åtgärd, det vill säga man kommer inte att inrätta någon lågstrålande zon som den påstått elöverkänsliga mannen önskat. Huruvida det blir något ­föreläggande till mobiloperatörerna eller ej är en öppen fråga ända till miljönämnden har haft sammanträde 21 december 2011.

– Redaktionen

Relaterade sidor