Debatt: Dags att sluta bekriga varandra

Det var hedrande att få ett ”svar direkt” av Rundkvist och Berglund. Att de trodde att de skulle uppfattas som oseriösa fnysare får de dock själva stå för. 

De motiverar sin avvisande inställning till parapsykologi på universitet med ”krympande tveksamma forskningresultat”, att ”psykologer tar avstånd från fältet”, de ”krympande anslagen”, att den inte får någon satsning av militären, och att fältet övergivits av Susan Blackmore och Joakim Westerlund. Låt oss då använda en eventuellt mer äkta skepticism som granskningsmedel.

Det som talar emot påståendet om ett tydligt avståndstagande bland psykologer är att de senaste inläggen om forskningsläget publicerades i ledande psykologitidskrifter (Storm et al., 2010; Bem, 2011). En av dessa (Storm et al.) är ett direkt svar på R och B: de erhållna effekterna är inte ”krympande marginell” utan snarare motsatsen. Veterankritikern Ray Hymans huvudinvändning är att han plötsligt anser att denna översiktsmetodik (meta-analys) är för avlägsen från verkligheten. Han verkar ha glömt att utgångspunkten till dessa labbförsök har varit de upplevelser som majoriteten av befolkning rapporterar.

Invändningen rimmar också dåligt med faktumet att parapsykologiska rapporter får en behörig plats i det samlingsverk som gäller för all psykologisk vetenskap (Psyinfo/Psychological Abtracts). Om vi måste söka en konsensusverklighet då är yrkestrollkarlarna som sysslar med illusioner de mest lämpade. En enkätundersökning (som inte gjordes inför publik) visar att de skriver under på att psi-fenomenen finns. Men även trollkarlar kan luras och att åberopa en konsensus för att avgöra vad vi får och inte får forska om är en farlig utveckling som hör till DDR och Sovjetstaten.

R och B lägger stor vikt vid vad Susan Blackmore och Joakim Westerlund tror. Det finns dock en kritisk granskning på Blackmores forskningsresultat som tyder på att det förekom ”oegentligheter” i hennes rapporter (Berger, 1989). Blackmore sade upp sig som forskare och blev i stället mediepsykolog. I denna roll påstår hon numera att Persingers ”hjärnhjälm” kan framkalla märkliga upplevelser trots att VoF-medlemmar anses ha motbevisat detta. Joakim Westerlund hade tackat ja till redaktörskapet European Journal of Parapsychology, men när dekanus Sunesson i Lund fifflade bort parapsykologiprofessuren rådde jag Joakim att tänka på en annan karriär. Vi får hoppas att hans nyfikenhet att söka förklaringar för sina märkliga egna sammanträffanden inte helt utplånas av detta val. Om R och B måste lägga stor vikt vid individens tro, varför väljer de då inte de mest framstående inom psykologi som hör till de ”troende”: William James, Hans Eysenck, Carl Rogers eller Daryl Bem?

Påståendet om krympande anslag kan vi glömma. Fältet har nästan inte fått några statliga anslag så de kan knappast krympa. Det enda eventuella undantaget var precis det som R och B efterlyste: forskning finansierad av militären. Den bedrevs under en period av 24 år vid Stanford Research Institute och upphörde först när det av CIA finansierade hemliga projektet offentliggjordes.
R och B vill att Cardeña och jag sysslar med ”hur medvetandet alstras i hjärnan”. Neurovetenskap ingår visserligen i min undervisning, men det skall inte förnekas att medvetandet har en viktig roll i sin egen rätt. De som förnekar vikten av medvetandet i handlingar kan gärna försöka gå linjen mellan två höghus eller försöka att tala om för de som har botats av placebokirurgi att de bör opereras om.

Innan R och B hetsar upp sig på parapsykologin borde de först inse att det finns minst lika märkliga fenomen inom medvetandeforskning och fysik (se t.ex. Jacques et al., 2007). Om skeptiker vill avvisa alla fenomen som går mot sunt förnuft, varför då inte börja med modern fysik?

När jag upplever att min skeptiska och jordnära sida får en alltför stor dominans, tänker jag på vilket mirakel denna världen är: Gör ett nästan obefintligt litet ingrepp i en enda av de 16 st. konstanter som finns inom fysik och vi, världen, och universum skulle upphöra att existera.

Egentligen är diskussionen om parapsykologens närvaro på universitet sedan länge överspelad: Det finns redan minst 12 stycken universitet i Storbritannien (och Sverige skall väl inte vara mindre progressivt än Storbritannien?) som sysslar med ämnet på det sätt som rekommenderas. Parapsykologiska Samfundet är sedan många år tillbaka en godkänd medlem i det högsta organet inom vetenskap (American Association for the Advancement of Science). Den aktuella diskussionen blir meningsfull – inte på grund av att någon vinner – utan bara om den lyckas få slut på meningslösa konfrontationer och om den leder till det (numera helt bortglömda?) berömda svenska samförståndet. Etzel Cardeña beskriver (2011) skeptiker som små aggressiva järvar som ständigt blir retade av naturens komplexitet och tvetydighet. Det vore olyckligt om denna åsiktpolarisering trappas upp. Man undrar om beskrivningen är godkänd av hans sponsor, dekanus Sunesson, som lät sig duperas att Cardeña inte alls skulle syssla med parapsykologi.

Även om R och B vill tro att psi inte finns, borde vi kunna enas om att de som på ett seriöst sätt sysslar med ämnet är en stor resurs för både metodologisk utveckling och för att bekämpa lättrogenhet hos allmänheten. I så fall ser jag fram emot ett konstruktivt samarbete: För min del välkomnas seriösa skeptiker med öppet sinne från VoF till Sällskapet för Parapsykologisk Forskning. Det är mitt önskemål att den skall bli som den engelsk Society for Psychical Research: öppet för alla dessa sorters äkta skeptiker.

Adrian Parker

Referenser
Bem D. (2011). Feeling the future: experimental evidence for anomalous retroactive influences on cognition and affect. Tillgänglig på <http://dbem.ws/FeelingFuture.pdf>.
Berger, R. E. (1989). A critical examination of the Blackmore psi experiments, Journal of the American Society for Psychical Research 83, 123–144.
Cardeña, E. (2011). On Wolverines and epistemological totalitarianism, Journal of Parapsychology 75, 3–14.
Jacques, V. et al. (2007). Experimental realization of Wheeler’s delayed-choice Gedanken Experiment, Science 315, 966–968.
Storm, L., Tressoldi, P., & Di Risio, L. (2010). Meta-analysis of free-response studies, 1992–2008: Assessing the noise reduction model in parapsychology, Psychological Bulletin 136, 471–485.