När Arktis var isfritt

Peter Olausson berättar en seglivad skepparhistoria.

Trodde ni att Arktis är täckt av is? Det är det inte alls. Isbergen man ser utgör bara en ring. Förbi den är det öppet vatten ända till nordpolen. Denna uppfattning förekom till och från bland geografer, oceanografer och sjömän i ca 350 år. Många var skrivbordsresenärer, men långt ifrån alla. Flera försökte att nå det öppna polarhavet. Några blev kvar för alltid. Hur kunde vuxna friska människor vara så säkra på en sådan underlig idé att de lade ner tid, energi och prestige för att argumentera för den? Och rentav riskera andras liv och sitt eget?

Under seklerna lades en rad argument fram för det öppna polarhavet. Här är några: i valar som fångats i Nordatlanten hittades harpunspetsar som man visste avfyrats i Stilla havet (fartygsnamnen var inskrivna på dem), och omvänt; och eftersom valar andas luft kan de inte simma under en alltför stor sammanhängande ismassa. Till Svalbard och Grönland anländer stora mängder timmer som drivit, på vatten så klart, från Sibirien. Många ansåg att is inte bildas ute på havet utan enbart nära kuster. Kanske Golfströmmen höll området isfritt? Eller midnattssolen? Packisens varierande gränser höll liv i myten; en tillfällig besökare som såg en tillfällig rämna (som förvisso kunde vara mycket stor) kunde ge hopp åt många andra under lång tid efteråt.

Idag vet vi att valar kan bryta upp vakar även i rätt grov is ifall det skulle behövas: drivisen utgörs oftare av stora mängder flak än sammanhängande ytor. Det sibiriska timret driver genom såväl vatten som is. Förvisso kan is bildas även ute till havs. Och även om somrarna norrut kan vara mildare än man kanske tänker sig så klarar varken Golfströmmen eller midnattssolen av att smälta all is i Arktis – åtminstone inte än på ett tag. Men bortsett från allt annat så vet vi att Polynia, det öppna polarhavet, aldrig funnits, och att de som trodde på det inte visste vad de pratade om. Därför utgör det en fin och tämligen bortglömd historia i pseudovetenskap.

Idén verkar ha sett dagens ljus i Sevilla 1527. Den engelske köpmannen Robert Thorne föreslog att expeditioner till Asien skulle gena över polarhavet. (Detta var långt före Suezkanalen 1869 och Panamakanalen 1914.) Men var inte det väldigt kallt och svårseglat? Tvärtom! Redan det faktum att Gud skapat området innebar att det måste vara beboeligt: nihil fit vacuum in rerum natura, ”i naturen går ingenting till spillo”. Argumentera mot det, den som kan. 

Huruvida Thorne var en skämtare, bedragare eller själv bedragen vet vi inte. Han var tillräckligt övertygande för att självaste Henrik VIII skulle låta utrusta en expedition mot nordvästpassagen, den förmodade sjövägen norr om Amerika. Av två fartyg nådde det ena Newfoundland, där de kanske tappade modet av att hitta hela fjorton europeiska fiskebåtar. De fortsatte inte längre. (Många fiskare gjorde tidigt fiske och valfångst på även mycket långa avstånd till rutin, måhända till upptäcktsresandes förtret och avund.)

På 1550-talet var det dags för nordostpassagen. Kaptenen Willoughbys expedition lyckades runda Kolahalvön. Han själv dog under vägen men hann med en ”upptäckt” som skulle leva kvar långt efteråt: två öar observerade långt i fjärran. Dessa togs med på många kartor som Willoughsby’s Land och Macsinof Island eller Matsyn Island. Flera bevisligen existerande öar har föreslagits, som Spetsbergen och Novaja Zemlja, där poängen är att Storbritannien skulle ha rätt till land som en av dess medborgare upptäckt.
Den nederländske kaptenen Willem Barentsz, han som visste hur man utan problem kunde nå Nordpolen, gjorde på 1500-talet tre försök; det sista blev hans död. De mest konkreta resultaten var namn som Spetsbergen (som han upptäckte och namngav) och Barents hav.

Ett patetiskt ”belägg” kommer från Joseph Moxon, en kartograf och medlem i Royal Society. En dag i Amsterdam 1652 råkade han höra en sjöman berätta om sin senaste tjänstgöring. Man skulle ta hem fisk från fiskeflottan i Nordatlanten, och hade i väntan på att denna skulle fånga tillräckligt mycket passat på att besöka nordpolen. Nordpolen? Just den.

Nu bröt sig Moxon in i samtalet. Jomen, de hade seglat till nordpolen och förbi. Kallt och isigt? Inte alls, det hade varit varmt som en sommardag i Amsterdam, och helt isfritt. Sedan tröttnade nordpolsfararen på Moxon som inte fick höra mer, men han litade fullt ut på källan: ”he seem’d a plain honest and unaffectatious [ungefär: vid sina sinnens fulla bruk] Person, and one who could have no design upon me.” Denna skröna skulle otroligt nog återkomma längre fram som ett faktiskt belägg.

Liknande historier torde ha nått Barentsz, liksom den engelske kaptenen John Wood som gav sig ut 1676. Framme vid drivisen började de leta efter den förväntade öppningen. Till slut nådde de Novaja Zemlja där isen gick ända fram till land, utan att lämna plats åt så mycket som en barkbåt. Det var väl konstigt? Därefter fastnade det ena fartyget i isen. Flera dog och Wood själv kom undan med nöd och näppe. Efter denna naturens hårdhänta övertalning ändrade han fullständigt uppfattning om det öppna polarhavet; den där packisen var absolut ogenomtränglig. Det blev också den etablerade åsikten under en lång tid framöver.
Från mitten av 1700-talet rapporterade ryska upptäcktsresande som observerat det nordliga istäcket om stora revor och vakar, kallade polynia. Månne det stora havet bortom isen, som fick samma namn, kunde nås via en sådan? Men även om sagan levde kvar togs den länge inte på tillräckligt stort allvar för att motivera några försök.

Nästan exakt ett sekel efter Wood var det dags igen. I juni 1773 seglade Constantine John Phipps, senare baron Mulgrave, iväg med två fartyg (i besättningen fanns en fjorton år gammal Horatio Nelson). Man nådde samma ställe som Barentsz hoppats på, men trots att man dittills haft jämförelsevis lite is så var det nu tvärstopp. Efter att suttit fast en tid kom man undan med blotta förskräckelsen och seglade hem.

Expeditionen fick Daines Barrington att 1775 ge ut Tracts on the Probability of reaching the North Pole. Det var den mest ambitiösa och pseudovetenskapliga argumentation för Polynia-sagan världen dittills sett. Här samlades gamla belägg (som stackars Moxons historia) och nya argument, som den ”globala balansen”: det södra halvklotets stora vattenmängder borde ha sin motsvarighet på det norra halvklotet. Den del som man ännu inte visste var torr eller våt var Arktis, varav följde logiskt att det måste vara vattentäckt. Tillsammans med den gamla ”kunskapen” att is enbart bildas vid kuster innebar detta i sin tur att havet måste vara isfritt – QED. Barrington var visserligen inte övertygande nog för att någon skulle pröva hans ideer på allvar; sagan om Polynia gick åter i ide. Däremot skulle hans idéer återkomma långt senare.

Sir John Franklin lämnade våren 1845 England för att hitta nordvästpassagen. Ingen skulle höra av expeditionen mer. Franklins försvunna expedition blev en av polarforskningens stora legender. Ett otal senare expeditioner letade efter honom och hans spår. (Långt senare kom man fram till att männen fastnat i isen och svultit ihjäl — avslöjade detaljer om kannibalism rönte särskilt stor uppmärksamhet.) Poängen här är att Arktis blev, så att säga, hett. Faktum är att sökandet efter Franklin gav oerhört mycket mer geografisk kunskap än vad han själv någonsin skulle ha kunnat hinna med.

Elisha Kane ledde ett sådant försök, där man – till slut! – fick en glimt av det sägenomspunna öppna polarhavet. Platsen var Grönlands nordvästkust, intill ett sund som fick namnet Kennedykanalen. Tre man från expeditionen utforskade under några veckor kusten norrut på egen hand. Plötsligt upptäckte de att isen de gick på blev allt sämre, och fick gå iland. Sedan blev snön allt mjukare och tunnare, tills den försvann helt. Det hade blivit påtagligt mildare. Nu skymtade öppet vatten vid horisonten. Plötsligt var luften full med fåglar. Och så, nedanför en hög udde som fick heta Cape Constitution, stod de vid havet. Polynia!

Idag vet vi att ”Kanes hav”, som det kallades på kartorna, var en tillfällig öppning i isen, en polynia i dess egentliga betydelse. Att fåglarna flockades visar att det var en stor ”vak” i isen, inte kanten av en ocean. Men vittnesmålet blåste nytt liv i sagan, som det skulle visa sig för sista gången. När Kane kom hem hyllades han som nationens hjälte. Hans bok (som är angenäm läsning) blev en bästsäljare. Förespråkarna kunde för första gången utgå ifrån verkligheten. Uppmärksamheten och förvissningen i kombination gjorde att man lyckades fundera ut ytterligare några nya skäl för Polynia, som att jordens inre värme var starkare vid polerna på grund av jordens lätta avplattning, eller kanske något med centrifugalkraften? En av de troende auktoriteter som Kane hänvisat till redan före resan var oceanografen, meteorologen med mera Matthew F. Maury, som nu blev belönad på det vackraste sätt med en bekräftelse. Med Mortons observation och Maurys auktoritet blev nu uppfattningen etablerad — åtminstone för ett tag.

Den siste någorlunda ansedde vetenskapsmannen som skulle argumentera för en sorts Polynia var den tyske kartografen August Heinrich Petermann. Han trodde inte på ett helt isfritt hav, men på en isfri ström som började mellan Novaja Zemlja och Spetsbergen (Barentsz idé igen) ända fram till Berings sund. Han trodde även på ett Grönland som sträckte sig just så långt, vilket 1868 mynnade ut i en tysk nordpolsexpedition som på grund av svår is inte ens nådde Svalbard. Året därpå gjordes ett liknande franskt försök med samma resultat.

Silas Bent, erfaren sjökapten och oceanograf, gav 1872 ut ”det första hållbara förslaget för en metod att nå polen som byggde på vetenskaplig grund” — trots att boken var lika pseudovetenskaplig som något Barrington eller Maury levererat. Detta skulle bli det sista viktiga Polynia-arbetet. För nu hade kritikerna vaknat ordentligt. De tog upp de otaliga bristerna i resonemangen och pekade även på den nu stadigt växande mängden misslyckade försök. Svensken Nordenskiöld lyckades 1878–80 ta sig utmed nordostpassagen, och visade samtidigt att färden var ytterligt opraktisk; 1906 visade Roald Amundsen detsamma om nordvästpassagen.

Den siste förkämpen verkar ha varit Samuel R. van Campen, som i sin The Dutch in the Arctic Seas från 1876 tyckte att landet skulle återupprätta sina sjötraditioner genom att ta sig till nordpolen. Det skulle ju inte vara så svårt, enligt Petermann med flera. Men Polynias tid var ute. Sista spiken i kistan var när Nansens Fram sommaren 1896 dök upp ur den drivis där den (avsiktligen) tillbringat de senaste tre åren. Något öppet hav hade man varken sett skymten av eller förväntat sig.

De många efterhandskonstruktionerna till trots var Polynia hela tiden en saga. Då och då fick den livskraft av enstaka observationer (som ofta bevarades märkvärdigt länge i minnet) eller lösa påståenden. I grunden var det vanligt önsketänkande, folk som inte sökte sanningen utan bekräftelse av en fix idé. Man kan tycka att det var en jämförelsevis beskedlig fantasi, utan amasoner eller ungdomskällor; bara ett hav som var mer eller mindre isfritt. Å andra sidan innebar dess skenbart vetenskapliga dräkt att den togs på betydligt större allvar än den förtjänade. Sagor som ser ut som sagor är lättare att avfärda än pseudovetenskap – då som nu. –

Källor i urval
• John K. Wright, ”The Open Polar Sea”, Geographical Review, nr 3, vol 43 (juli 1953), sid 338-365 – huvudkälla för detta arbete.
• William Mavor, An historical account of the most celebrated voyages, travels, and discoveries (Philadelphia 1802) vol. III, sid 252-262 (Wood, Moxons skröna); sid 267-308 (Phipps).
• Elisha Kane, Arctic explorations: The second Grinnell expedition in search of Sir John Franklin, vol. I (Philadelphia 1856), sid 301-309.
• Elisha Kent Kane Historical Society: http://www.ekkane.org/sawin/raisng11.htm.
• M. F. Maury, The physical geography of the sea (faksimil Adamant 2005), kap. 8.
• Journal of the American Geographical and Statistical Society, ”Communication from Captain Silas Bent upon the routes to be pursued by expeditions to the North Pole, communicated September 13, 1868”.