Debatt: Jag är skeptiker

Adrian Parker är professor i psykologi vid Göteborgs universitet och en av landets mest etablerade förespråkare för parapsykologisk forskning. Här ger han sin syn på skepticism och bevisläget för psi.

Den professur som jag innehar är en av de få i världen där det är godkänt att forska och undervisa inom området parapsykologi och medvetandevetenskap. När det finns många polariserade åsikter och tveksamma rön blir skepticism ett viktigt verktyg för att komma åt sanningen. Verktyget skall dock användas på ett positivt och inte enbart destruktivt sätt.
Med tanke på att jag bland Folkvetts läsare sannolikt är mest känd för att ha satt ihop ett kompendium om seriösa forskningsinsatser inom parapsykologin kan ett klargörande behövas. Som framgår där påstår jag inte att existensen av några paranormala fenomen är bevisad. Men jag anser att det finns anledning att söka efter bättre förklaringar. Forskningen borde visa en större öppenhet och nyfikenhet i stället för att reflexmässigt avfärda allt som inte stämmer med förutfattade meningar om universum som fusk eller slarv.

Det finns ett utmärkt webbsajt, www.closertotruth.com, vars artiklar (åtminstone de om medvetandet) illustrerar denna attityd. Avsikten med denna artikel är att visa hur open-minded skepticism kan användas i aktuella kontroverser. Men först skall jag säga några ord om vad som menas med skepticism.

Olika sorters skepticism
Enligt Marcello Truzzi finns det flera sorters skeptiker (Truzzi 1998). Truzzi var med och grundade CSICOP – den amerikanska förebilden för VoF – och det är hans klassifikation som jag bygger på. Den äkta skeptikern söker inte bara normala förklaringar till påstådda fenomen utan granskar i slutänden sin egen skepticism för rimlighetskrav. Vederbörande får även vara beredd, om det verkar lämpligt, att avstå från ett ställningstagande tills vi vet mera. Denna sortens positiva  skepticism stämmer bra överens med hur de gamla grekerna använde ordet skeptikoi, ”de undersökande, reflekterande”, som en väg mot ny kunskap. Den kan därmed betraktas som positiv skepticism.’

Förutom äkta skeptiker finns det flera sorters pseudoskeptiker. Mest vanliga idag är wannabe skeptics som tycker det är fashionabelt att kalla sig ”skeptiker” trots att de tydligen inte besitter den kunskap om diverse ämnen som egentligen bör krävas för att yttra sig som expert. Detta får till följd att de gärna skriver under på vilka motargument som helst, även sådana som för länge sedan är falsifierade och avfärdade.

Mer respektingivande är de dogmatiska skeptiker som visserligen kan vara belästa men som redan har bestämt sig, ofta på rent känslomässiga grunder, för att det inte kan finnas äkta psi-fenomen eftersom sådana inte stämmer överens med deras världsbild. Kännetecknande för denna inställning är att den dogmatiska skeptikern sällan uppger på ett preciserat sätt vad som skulle kunna ändra denna inställning till en större öppenhet.

Den mest osympatiska kategorin är de s.k. scoffers, det vill säga ”fnysare” som gärna vill driva med, förolämpa och hånskratta åt ”de troende”. Typiska uttryck är återigen reflexmässiga svar som ”bluff och båg” och ”trams och larv” som om dessa hade något större förklaringsvärde. Tyvärr använder många VoF:s webbforum som ett socialt godkänt medel för att uttrycka sina olösta aggressionsproblem. Att de utnyttjar Internets anonymitet för att slippa åtal resulterar i att VoF belastas och får dåligt rykte.
En liknande indelning kan förstås tillämpas på dem som tror på det paranormala. I extrema fall kan det finnas en del likheter mellan new age-are och dogmatiker som i slutänden gör att de blir varandras spegelbilder (Meyers 2007).

Skepticism och massmedias bild av det paranormala
En del av skeptikernas uppdrag är att kritiskt granska massmedias påståenden. Jag är skeptiskt inställd till många, eventuellt alla, påståenden om det paranormala som förekommer i TV. Här tänker jag främst på programmet Det okända i TV4+. Som kan förväntas är jag även kritiskt inställd till ockulta påståenden och övertro på det paranormala. Jag tog faktiskt initiativ till en hård kritisk granskning av ockulta TV-program ihop med den välkände svenske kritikern Nils Wiklund (Parker & Wiklund 2004).
Efter flera års klagomål på frånvaron av kritiska granskare i dessa ockulta TV-program erbjöds jag nyligen ett tillfälle att delta i en sådan inspelning inför en eventuell serie i stil med Det okända. Av diplomatiska skäl vill jag inte säga så mycket om vad som framkom där, men jag kan nämna att jag hittills har fått bekräftat att normala förklaringar (som Barnum-effekter och cold reading, vilka Nils och jag skrev om) gäller i allra högsta grad. Dock bör det i rättvisans namn också sägas att alla de medier som jag har haft kontakt med är intresserade av vetenskaplig granskning.

Om man vill behålla allmänhetens förtroende är det viktigt att granskningar av ockulta TV-program är opartiska. En de värsta syndarna i det avseendet är Caroline Giertz som inte släpper in några skeptiska granskare alls i sina program. Samma kritik berör märkligt nog även Robert Aschberg. Faktum är att det var Aschbergs eget produktionsbolag som gjorde en av de första svenska serierna på det ockulta området (den handlade om tidigare liv). Det programmet födde sedan andra serier som Det okända. Aschberg vägrade den gången tillåta vår begärda och faktiskt tidigare avtalade faktagranskning (Parker & Wiklund 2004). Därför borde VoF ha utsett Aschberg till Årets förvillare 2004, inte Årets folkbildare.

Det finns naturligtvis positiva bidrag gjorda av VoF-medlemmar som bör uppmärksammas. Dan Larhammar och hans kolleger vid Uppsala och Lunds universitet visade (Granqvist et al. 2005) att de mycket omtalade rönen om hjärnan som den kanadensiske psykologen Michael Persinger rapporterade troligen berodde på en sorts placeboeffekt. Persinger stimulerade testpersonernas tinninglober med ett starkt magnetfält och trodde att han upptäckt ett centrum i hjärnan för att framkalla religiö­sa och mystiska upplevelser. Även yrkesskeptikern Susan Blackmore fick under sitt besök hos Persinger ett starkt intryck av att det fanns en främmande varelse i rummet, en upplevelse som blev så obehaglig att hon avbröt experimentet. Experimenten saknade dock riktiga kontrollgrupper. När försökspersoner fick samma utrustning och förväntningar men ingen magnetisk stimulans rapporterade även de samma dramatiska effekter. Jag tycker att Larhammars och hans medarbetares fynd är ett bra exempel på positiv skepticism eftersom det visar hur starkt psykologiska förväntanseffekter kan påverka individens varseblivning.

Granskning av fysiska medier
När det gäller fysiska medieförmågor är jag benägen att dela VoF:s synsätt. Om den fysiska förmågan finns bör den vara lätt att fastställa. Det som gör mig skeptisk beträffande sådant är att det trots flera försök saknas entydig filmdokumentation av till synes äkta fenomen. Det starkaste sådana bevismaterial jag känner till är en serie foton tagna med tre kameror riktade mot varandra under 50-talet av Sven Turck i Köpenhamn. Jag fick hela bildserien och även Turcks dagbok av dansk TV, men det får numera räknas som främst av historiskt intresse.

Under 80-talet lyckades även yrkesparapsykologen Charles Honortons assistent härma psykokinesi, känd genom det ryska mediet Nina Kulagina. Det såg ut som hon kunde flytta föremål med mental kraft. Honorton kallade genast in en trollkarl för att kontrollera för eventuellt fusk och även filma effekten. Rapporten hänvisas ofta till i litteraturen men filmen glömdes märkligt nog bort under många år tills jag efter stor ansträngning fick tag i den. Det var en dålig kopia och den är knappast övertygande. Det finns dock ingen anledning att vara hånfull eller arrogant om sådant. Man får acceptera att fenomen kan vara övertygande för dem som var med, men jag var inte där och den befintliga dokumentationen räcker inte för att övertyga mig.

Mitt besök hos Uri Geller tillsammans med John Beloff (min f.d. handledare vid Edinburghs universitet) övertygade oss om att Geller var en charmerande person som kanske var ett offer för sin egna propaganda – men han lyckades inte övertyga oss om att det finns någon äkta psykokinesi.

Samma inställning har jag till en märklig händelse för ett par år sedan på Parapsychological Associations konferens i Winchester. En kvinna som var känd som psykoterapeut (och inte trollkarl) böjde skedar i matsalen utan att använda någon synlig kraft. Denna spontana ”demonstration” ägde rum under ett föredrag och fortsatte tills Erlendur Haraldsson (som hade sett många sådana fenomen) bad henne sluta av rädsla att köket skulle klaga. När jag kom dit hade hon just slutat, men inte förrän hon imponerat på bland andra en av VoF:s mera framstående medlemmar.

Humanism och skepticism
Det jag främst har svårt för är en dogmatisk besserwisser-hållning, där självutnämnda experter talar om för folk vad de skall tro och inte tro på. Att då predika doktriner som scientism och materialism gör att vi riskerar att i slutänden bli en spegelbild av opponenten, nämligen auktoritär religion. Det finns även undersökningar som visar (Ridolfo et al. 2010; se även www.debunkingskeptics.com) att en sådan inställning mycket väl kan slå tillbaka så att folk börjar misstro vetenskapen. Läsaren behöver knappast bli påmind om hur dogmatiska skeptiker har fått dåligt anseende inom klimatforskningen.

VoF:s egentliga bas bör i mitt tycke vara humanism. Den hållningen kräver att vi visar stor respekt för människans valmöjligheter. British Humanist Association skriver på sin webbsajt (humanism.org.uk) att organisationen ”tar ställning för mänskliga rättigheter, demokrati, jämlikhet och ömsesidig respekt”. Inom psykologin går den humanistiska inriktningen ett steg vidare och tillskriver ironiskt nog människan en potential att uppleva högre medvetandetillstånd inklusive mystiska och andliga tillstånd. Respekt skall alltså visas för andras upplevelser, fast de eventuellt tillhörande dogmatiska och auktoritära tolkningarna enligt min mening bör avfärdas. Så långt kan jag hålla med min landsman Richard Dawkins.

Samarbetet mellan parapsykologer och skeptiker
Oavsett hur bevisläget tolkas borde parapsykologer och skeptiker ha en gemensam nyfikenhet på sanningen. Det kan anses tråkigt att parapsykologer och VoF-styrelsen inte samarbetar. I mitt arbetsrum ligger två intyg som jag är stolt över: ett positivt omdöme om min bok skriven av den framstående brittiska skeptikern Mark Hansel. Det andra är en rekommendation för professuren i Edinburgh skriven av den mest erfarne brittiska skeptikern genom tiderna: Eric Dingwall. Det finns även en bild av James Randi på mitt arbetsrum. Det beror på att jag vid ett tillfälle tog ställning för honom emot parapsykologer vilket medförde att vi har haft ett glest men positivt utbyte genom åren.

Trots detta bör det nämnas att Randi själv inte alltid klarat granskningen. Som jag brukar råda mina studenter, skall man på detta område inte lita fullständigt på någon enskild individ, vare sig parapsykolog eller skeptiker, utan gå till källorna. Det var just detta som gjorde att Randi nyligen blev offentligt anklagad av Rupert Sheldrake för falska påståenden om det berömda miljon-dollarpriset (youtube.com/watch?v=YB3SAD-gHTc).

Det vore ett misstag av det slag som tidigare nämnts att utan vidare avvisa Sheldrake som en idiot. Han var åren 2005–2010 Perrott-Warrick Fellow in Psychical Research (parapsykiska eller synska fenomen) i Cambridge, finansierad genom Trinity College. Under denna period lyckades han vinna debatter med flera av Englands ledande skeptiker. En vidare sammandrabbning handlar om anklagelser riktade mot den engelska mediapsykologen Richard Wiseman för en felaktig framställning av Sheldrakes forskning och vad som verkar vara Wisemans lyckade replikation (subversivethinking.blogspot.com/2010/10/chris-carter-refutes-richard-wise). Nu redovisar Sheldrake sina konkreta exempel med källredovisning för att visa hur James Randi ohämmat blandar showmanship med vetenskaplig förklädnad utan förbehåll för sanningen. Randis pris har tydligen väckt polariserade uppfattningar och tolkningar. Det har gått så långt att Sheldrake har offentligt kallat Randi lögnare och bluffare – än så länge utan påföljder (YouTube: Randi denounced by Sheldrake).

Randi-affären påminner om hur jag för några år sedan var med på en TV-inspelning hos Discovery Channel. Randi klädde då ut sig till medium i syfte att lura publiken med en cold reading där det ingick Barnumeffekter (allmängiltiga påståenden som formuleras så att de verkar riktade till en viss individ: i detta fall handlade de om budskap från avlidna). Dessvärre gäller övertrons förföriska fällor även för skeptiker. Barnumeffekten är i praktiken mycket svårare att åstadkomma än många skeptiker tror. (Jag grundar mitt påstående på flera års erfarenhet av att använda trollkonst och Barnumeffekt som lärorika inslag i psykologiundervisning.)
För Randi fungerade effekten inte alls denna gång, och efter flera misslyckade försök fick redaktionen till slut göra om inspelningen. Vid denna nya tagning använde Randi sin reserv: han hade på förhand skaffat privat information om en viss person i publiken som han visste skulle vara närvarande. (Precis som det är med ockult TV visades sedan bara det lyckade försöket.) Efteråt frågade jag Randi om några av de märkligaste enkätundersökningar jag har läst om. Undersökningarna, som gjordes internt bland yrkesillusionister, fann att 82–87% av respondenterna skrev under på att paranormala effekter eventuellt finns (Truzzi 1997). Randis svar till mig, ”Visst känner jag till det, men det visar bara hur dumma de är och hur smart jag är!”, tyckte jag var rätt osmart.
Trots detta har jag en viss respekt för Randis envetenhet att ideligen kräva att dessa fenomen, om de finns, skall visas upp under kontrollerade förhållanden.

Många hävdar som svar på Randis utmaning att en positiv och förväntansfull stämning är en förutsättning för att sådana fenomen som kunna uppträda. (Detta är i för sig inte så konstigt med tanke på att många psykologiska fenomen, t.ex, hypnos, placeboeffekten och sexualitet bara fungerar under sådana förutsättningar.) Då borde lösningen vara enkel: kritikerna skall ansvara för säkerhetsåtgärderna medan den praktiska hanteringen av försökspersonerna skall skötas av en försöksledare som är i stånd att skapa den efterlysta varma och positiva stämningen. Det finns en mängd forskning som talar för att detta kan fungera väl. Till exempel utförde Richard Wiseman och parapsykologen Marilyn Schlitz ett gemensamt experiment där de hanterade sina deltagare på olika sätt. Trots att Wiseman var säkerhetsexperten erhölls i två av de tre utförda undersökningarna bevis för att den positiva hanteringen gav en signifikant effekt jämfört med den negativa inställningen (Schlitz et al. 2006).

De ovannämnda är bara några enstaka exempel på intressanta rön som talar högt för att området bör motivera forskningssamarbete mellan parapsykologer och skeptiker. Ett annat exempel är ur vårt eget laboratorium: det handlar om Joakim Westerlunds forskning med märkliga träffar som han erhöll med ganzfeldtekniken (som eftersträvar telepatiska effekter i en laboratoriemiljö). Joakim, som själv ibland upplever mycket märkliga sammanträffanden, erhöll dessa märkliga träffar under en kontrollserie där han slumpvist matchade filmklippen till de tidigare erhållna inspelningarna. Arbetet fick intresse och beröm även bland parapsykologer när det först publicerades. Dessvärre verkar intresset nu ha svalnat, kanske återigen beroende på bristen på forskningspengar. Jag håller dock inte med Joakim om att parapsykologer skulle undervärdera slumpen som förklaring. Jim Alcock (2003) skrev en artikel med den slående rubriken ”Ge nollhypotesen en chans”, men om man läser artikeln noga handlar den knappast alls om statistiska fel eller övertolkningar av parapsykologer, utan främst om att det saknas en teori för att förklara de märkliga laboratorie-erhållna effekter som anses äkta.

Problemet är just det: området är proppfullt med utmanande rön inklusive några välkontrollerade experiment som är svåra att förklara eftersom satsningen när det gäller teorier är nästan obefintlig. Detta märks särskilt när man jämför med satsningarna på övriga områden inom psykologiämnet. Jag vet att Jesper Jerkert ogillar den omtalade jämförelsen med psykologisk forskning som konstaterar att parapsykologins forskningsinsatser hittills genom tiderna grovt räknat endast motsvarar några veckors forskning inom amerikansk psykologi. (Beräkningen gjordes i slutet av 1980-talet. Sedan dess har insatserna inom psykologin ökat nästan i takt med minskningen i resurser som har skett inom parapsykologi. Det är troligt att en omräkning idag skulle ge bara några dagar som resultat.) Denna satsning har, som Jerkert påpekar (2007) ändå skett med erfarenhet av ungefär 120 år (fast betydligt mindre gäller för den experimentellt grundade forskningen). Så vem har rätt: är det 120 år eller några veckor av parapsykologisk forskning? Båda bedömningarna innehåller säkert en delsanning. Jerkerts argument kan i viss mån vändas om. Satsningen har under alla dessa 120 år oftast ägt rum i isolering, utan tillgång till den forskningsmiljö och den teknologi som övriga vetenskapliga satsningar kan begagna sig av. Ironiskt nog bidrar den fientliga inställningen och trakasserierna från etablissemanget till just det ofruktbara läget som skeptiker själva klagar på. Man skulle i stället önska att de som offrar sina karriärmöjligheter fick beröm för sina tappra insatser inom ett svårt och kunskapskrävande område.

Aktuell forskning på området
Trots dessa svårigheter finns det tecken på framsteg. Den tongivande tidskriften Psychological Bulletin publicerade under detta år den senaste positiva meta-analysen över Ganzfeldforskning (Storm et al. 2010). Ganzfeldmetoden, som jag hjälpte till att utveckla, bygger på det lilla vi vet om förutsättningarna för spontana telepatiska upplevelser, nämligen att ett förändrat medvetandetillstånd och ett känslosamband mellan de inblandade behövs. Kritikern Ray Hyman som har följt utvecklingen under 50 år tycker fortfarande att rönen bara är en statistisk avvikelse (Hyman 2010). Rönen förklaras inte av slumpen, men det säger inte så mycket om det verkliga livet och ger oss ännu mindre en förklaring. Att det saknas en teori är nog helt riktigt, men Hymans invändning att meta-analyser är avlägsna från verkligheten är ett svagt argument men tanke på att ganzfeldtekniken är en laboratoriegrundad simulering av de vanliga spontana fenomenen.

Ytterligare rön redovisades 2010 i Journal of Personality and Social Psychology av den framstående socialpsykologen Daryl Bem (2011). Bem redovisar här flera experiment, inklusive en undersökning som Björn Sjödén och jag utförde i Göteborg (Parker & Sjödén 2010), rörande sambandet mellan ESP och subliminal perception. Vårt experiment var ett försök att länka ESP till subliminala processer och ge rön som är replikerbara. Ändå mottogs det med stora ord i New York Times (6 januari 2011) som att det var det allra första publicerade experimentet om ESP.

Så tror jag på det paranormala? Jag anser inte att det skall vara en trosfråga. ”Bevisen” – om man måste använda detta ord – skall kunna tala för sig själv, och det var därför jag satte ihop det nämnda kompendiet. Många svenska läsare missförstod dock ordet ”bevis”. Inom det engelskspråkiga området är skillnaden mellan proof (matematiska och logiska bevis) och evidence (indicier) rätt uppenbar. Numera när ordet ”bevis” ofta ersätts med låneordet ”evidens” blir detta förhoppningsvis mindre problematiskt. Poängen är att experimentell vetenskap, som parapsykologi gör anspråk på att vara, inte sysslar med proof utan snarare med evidens i form av indicier. Forskare bör egentligen aldrig tänka i termer av antingen/eller.

En vidare språklig källa till missförstånd är hur själva ordet ”parapsykologi” numera används. Ord som ”paranormal” och ”parapsykologi” har olyckligtvis blivit kapade av new age-rörelsen så att wannabe-skeptiker knappast kan skilja på vad som är vad. Av denna anledning föredrar jag det äldre neutrala uttrycket ”psykisk forskning”. Det engelska Society for Psychical Research bildades 1882 för att undersöka påståenden om psykiska (synska) fenomen ”i ett vetenskapligt ljus och utan fördomar och förutfattade meningar”. Det är denna princip som jag önskar att Sällskapet för Parapsykologisk Forskning och även VoF skulle följa.
Dock är jag övertygad om att det inte kommer att ske några framsteg på detta område förrän en rimlig förklaring av fenomenen uppnås. Så länge som den saknas kommer sökandet efter det slutgiltiga beviset att vara en hoppa-bock-lek, eftersom den mänskliga intellektuella förmågan som ställer kontrollkrav alltid, när dessa eventuellt uppfylls, kan komma på nya sätt att ta sig förbi dessa hinder. För att låna ett engelskt uttryck: målstolparna flyttas just när man skall göra mål.

Om forskningsområdet stagnerar på grund av att det saknas en förklaring, vad finns det då för eventuella förklaringar till dess fenomen? Mitt intresse för detta område härstammar från den utmaning som området utgör för naturvetenskapen. I synnerhet har det en enorm potentiell relevans för medvetandeforskningen och neurovetenskapen. Det är troligtvis inom gränsområdet mellan fysik och psykologi som vi kommer att hitta en förklaring. Läsaren är kanske bekant med de märkliga ”icke-lokala effekter” som förekommer inom kvantfysik (Vidral 2011). De handlar om ett par tidigare ihopsatta partiklar. Fast de kan befinna sig på flera mils avstånd från varandra ställer den ena partikeln omedelbart in sig på en ändrad rotation som man tvingar den andra partikeln till. Det är inte fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen.

Jag var naturligtvis skeptisk till relevansen av fenomen som iakttas på kvantnivå för paranormala fenomen på psykologisk nivå. Nyligen verkar dock dessa effekter ha upptäckts på en biologisk nivå vilket sammanfattats i Scientific American (Vidral 2011). Om dessa aktuella rön får en vidare bekräftelse blir nästa stora steg att se om detta även förekommer hos hjärnor på avstånd från varandra. Om det skulle bli så står vi inför ett märkligt läge, där kvantbiologi förutsätter att paranormala fenomen finns. Naturligtvis kan också vara så att paranormala fenomen visar sig vara illusioner. Men om vi vill vara äkta skeptiker måste vi stå ut med osäkerhet och tvetydighet. Om man bara vill ha fastslagna svartvita svar, då får man syssla med något annat.

Referenser
Alcock, J.E. 2003. Give the null hypothesis a chance: reasons to remain doubtful about the existence of psi. Journal of Consciousness Studies 10, s, 29–50.
Bem, D. 2011. Feeling the future: experimental evidence for anomalous retroactive influences on cognition and affect. http://dbem.ws/FeelingFuture.pdf.
Granqvist, P.; Fredrikson, M.; Unge, P.; Hagenfeldt, A.; Valind, S. & Larhammar, D. 2005. Sensed presence and mystical experiences are predicted by suggestibility, not by the application of weak complex transcranial magnetic fields. Neuroscience Letters 379, s. 1–6.
Hyman, R. 2010. Kapitel i Debating Psychic Experiences. Red. S. Krippner & H.L. Friedman. Santa Barbara, CA: Praeger.
Jerkert, J. 2007. The Two-Months Argument for Parapsychological Research, Skeptical Inquirer 31, July-August 2007.
Meyers, E. 2007. Extraordinary knowing: Science, skepticism, and the inexplicable powers of the human mind. New York: Bantam Dell.
Parker, A. & Wiklund, N. 2004. TV-ockultism. Psykologtidningen 2004:17 + Sökaren 2005:1. www.rpkab.se/TVockultism.htm
Parker, A. & Sjödén, B. 2010. Do some of us habituate to future emotional events? Journal of Parapsychology 2010, s. 76-88.
Ridolfo, H.; Baxter, A. & Lucas, J.W. 2009. Social influences on paranormal belief: popular versus scientific suport. Current Research in Social Psychology 15 (3), s. 33- 41.
Schlitz, M.; Wiseman, R.; Watt, C. & Radin, D. 2006. Of two minds. Sceptic-proponent collaboration within parapsychology. British Journal of Psychology 97, s. 313–322.
Sheldrake, R.T. 2005. The sense of being stared at. Journal of Consciousness Studies 12 (6), s. 10-31.
Storm, L.; Tressoldi, P. & Di Risio, L. 2010. Meta-analysis of free-response studies, 1992–2008: Assessing the noise reduction model in parapsychology. Psychological Bulletin 136, s. 471–485.
Truzzi, M. 1997. Reflections on the sociology and social psychology of conjurors and their relations with psychical research. Krippner, S. (red.). Advances in Parapsychological Research. Jefferson: McFarland.
Truzzi, M. 1998. The perspective of anomalistics. www.skepticalinvestigations.org/Anomali/perspective.html
Vidral, V. 2011. Living in a quantum world. Scientific American, June 2011, s. 21-25.