En pratstund med Uri Geller

Under våren gick programmet Fenomen i Kanal 5. Stjärnan var Uri Geller, världens mest berömde skedböjare. Peter Olausson fick en intervju med honom.

– Är du fortfarande en supermänniska?

Jag hade inte förväntat mig att min första fråga skulle bringa Uri Geller ur fattningen. Det gjorde den inte heller. Geller är ett professionellt intervjuoffer som hört värre. Han är även mycket karismatisk, trevlig och pratsam, och tilltalar mig ideligen med mitt namn – fast hans motfrågor om mig och min familj är lite väl genomskinligt inställsamma.

Hur som helst är han förmodligen betydligt bättre på motiverande samtal och inspirerande föreläsningar, som är vad han ägnat sig åt de senaste åren, än på att smyga med miniatyrkompasser. Och hur är det med de övernaturliga förmågor han så länge sade sig ha?

– Det där intresserar mig inte längre. Jag är en underhållare, en mystifier, min uppgift är att underhålla.

– Men om det finns folk som tror att du har övernaturliga förmågor?

– Då är det deras uppfattning, som de har rätt till. I TV-programmet kommer vi att gå ut med att det vi gör inte är övernaturligt.

Något som är sig likt är den avslappnade inställningen till sanningen. Åtskilliga av hans uppgifter håller inte för en närmare granskning. Som att framträdandet i Johnny Carsons TV-program 1973 enbart skulle ha varit något positivt för honom (redaktionen hade kollat med James Randi hur man kan minska möjligheterna till fusk, och mycket riktigt uteblev Gellers förmågor på något mystiskt vis). Det stämmer helt enkelt inte – hans karriär blev sig aldrig mer lik – men mitt påpekande av detta får en kylig respons. Det är uppenbarligen inte heller intressant. Uppgiften att han skulle ha lärt sig sina förmågor av utomjordingar har han inte tagit upp på några år så jag gjorde det inte heller.

Eller ta historien om hur skedtricket började:

– Jag var fem år och åt soppa. Plötsligt böjde sig skeden av sig själv i min hand. Jag vet inte varför, den kanske var trasig… Men då fick jag idén.

(I andra intervjuer har han berättat hur skeden ”rullade ihop sig” i handen, liksom heller inte svävat på målet om att det definitivt var frågan om mystiska krafter.) Nu tycker han inte att ens skedarna är särskilt viktiga. ”Forget the spoons! Forget the supernatural!” – men har ändå inget emot att uppehålla sig vid dem. Så klart: Uri Geller utan skedar är ju ingenting.

– Det var jag som skapade fenomenet. Titta överallt, i The Matrix …

– … Pokémon, föreslår jag.

– … Överallt finns skedarna med. Men jag är ingen guru, ingen healer. Jag använder dem som placebo. Om jag ska fånga intresset hos ett barn böjer jag en sked. Därefter säger jag: rök inte, använd inte droger, gör ditt bästa i skolan. Då lyssnar de på mig!

Det är sannolikt att jag som representant från The Skeptic Society fick ett något annorlunda bemötande än övriga media. Det är även sannolikt att han fick något annorlunda frågor från mig än från övriga media. En sak gjorde han klart: hur mycket han har oss att tacka för.

– Skeptiker har ingen betydelse i världen. Ni är så få och oviktiga. Men för mig är ni oerhört viktiga. Det är er jag har att tacka för min karriär. Jag är beredd att förlåta Randi. Jag är verkligen innerligt tacksam för den publicitet han gav mig.

När han inte intervjuas av skeptiker är Gellers känslor för Randi inte varmare än att han upprepade gånger försökt att dra honom inför domstol. Rättsväsendet har ännu inte låtit sig imponeras. Mannen som ska utse Sveriges skickligaste mentalist förringar gärna sina kunskaper på området:

– Jag är ingen magiker. Jag har aldrig studerat magi. Det enda jag sett är en show med Siegfried & Roy i Las Vegas. Jag skapar en show och ägnar mig åt underhållning.

Även här far Geller med osanning: förvisso är han en magiker som ger publiken illusioner av övernaturliga händelser, och han vet naturligtvis om det. Det råder delade meningar om hans hantverksskicklighet. Han kan sannerligen fånga publiken, han är skicklig åtminstone på skedrutinerna, och det är fullt möjligt att det verkligen var han som konstruerade ett av världens mest berömda trick, även om det knappast var tidigare än början på 1960-talet.

(Många magihistoriskt intresserade har hävdat att det finns tidigare belägg för det, men inget sådant påstående har hittills bekräftats, och det är helt obestridligt att det var Geller som gjorde det känt.) Däremot har magikern Geller haft problem med att förnya sin show. Det borde ju egentligen inte gå att köra med samma nummer år efter år: böja skedar och få dem att gå av, få en kompassnål att röra sig med ”tankekraft”, kopiera en teckning han inte fått se, samt att vid direktsända framträdanden i radio eller TV be folk att plocka fram trasiga klockor och andra föremål och ringa in om de plötsligt börjar fungera. Ett tag körde han med ett frö som började gro och växa när han höll det i handen. Å andra sidan kan man förstå om han inte känner sig motiverad att gå vidare: skedarna är ju det enda folk är intresserade av. Det fungerar rentav bättre än att leta guld, olja och sjunkna fartyg, som han sade sig ha blivit rik på under 80-talet: ”pengar motiverar mig inte”. En stund efter intervjun lyssnar jag på honom i radio.

Lyssnarna får leta fram trasiga prylar, säga ”ett två tre jobba!” … Varefter studion tar in ett samtal med en person som lyckades. Det vill säga samma banala icke-rutin som för 40 år sedan.

Uri Geller föddes inte med silversked i munnen, men däremot silvertunga; nog är det något speciellt med en person som lyckas kombinera talets gåva, några enkla trolleritrick och en närmast mytomanisk inställning till sant och falskt till en internationell karriär. Ett Fenomen, rentav.

Bland alla andra Pokémon-figurer fanns en som i Japan fick heta Yungerer – snarlikt Uri Gellers namn uttalat på japanska – som dessutom hade magiska egenskaper och en sked som attribut. Geller försökte stämma Nintendo på 100 miljoner dollar. Domstolen avböjde att ta upp målet.