Recension: Med spade och bibel i det Heliga landet

BIBELN OCH ARKEOLOGERNA: om tro, myter och historia. Hans Furuhagen Stockholm: Natur & Kultur 2010. 296 s.

Christer Hedin är religionsvetare verksam vid Stockholms universitet. Här reflekterar han över Bibeln och arkeologin med anledning av en ny bok.

Hans Furuhagen är en lysande författare. Han skriver lärt och lättläst. Han har ett grundmurat anseende som en lärd humanist med förmåga att i tal och skrift berätta lättsamt och lärorikt om antikens kultur och samhällsliv. Många minns honom från Mosebacke monarki och vet att han är något av en renässansmänniska: inget mänskligt är honom främmande. Han är en lysande talare och en bildad underhållare. Hans många gåvor minskar inte hans trovärdighet. Därför är det av största värde och intresse att Furuhagen skrivit en bok om Bibeln och arkeologerna.

Den borde vara en guldgruva för alla kristet och kulturellt intresserade. Bibeln och arkeologerna borde bidra till en ny syn på Bibeln. Furuhagen är inte ute i något ideologiskt ärende. Han vill inte visa att Bibeln är Guds ord eller att allt i Bibeln är bluff och bedrägeri. Han vill främst visa att Bibeln är en skrift som skapats för att framföra ett budskap. Det sker i form av myter och krönikor som uttrycker israeliternas och i Nya testamentet – de kristnas syn på Gud, människan och livets mening. Bibelns texter har aldrig varit avsedda som sanningar om naturvetenskap eller historiska händelseförlopp.

Detta problem ligger bakom många konflikter i diskussionen om Bibelns sanning och det skulle vara ett stort framsteg om Furuhagens bok kunde bidra till en mer insiktsfull diskussion. Tyvärr är det inte så troligt. De flesta kristna har redan insett detta. Katoliker och medlemmar av de ortodoxa kyrkorna har aldrig sett Bibelns sanning som en fråga om historiska händelser och arkeologiska bevis. Det har däremot en del protestantiska kyrkor, inte minst i Förenta staterna. De satsar villigt alla sina resurser på att gräva i Mellanöstern för att hitta sådana bevis. Deras inställning till vetenskapen är kluven.

Alla religioner har inspirerat sin anhängare till offer. Bland vissa protestanter blir Gud överlycklig om man offrar något som värderas högt i vår tid och kultur: det sunda förnuftet. Orimliga och osannolika påståenden om natur och historia skall okritiskt accepteras. Samtidigt vill de gärna utnyttja vetenskapen när de kan hoppas på stöd för Bibelns uppgifter.

Ekonomin styr forskningen
Politiska och ekonomiska krafter har alltid påverkat forskningen. Det räcker att påminna om den ”orientalism” som styr forskningen kring Mellanöstern till ett försvar för kolonialismen. Inflytandet över arkeologin är inte mindre. Man kanske skulle vilja tillägga att också religiösa krafter haft makt över arkeologin i Bibelns länder och därmed över de resultat som framkommer och produceras.

Religionens roll skall inte överdrivas. Många kristna har inte alls behov av arkeologiska bevis för Bibelns sanning och de religiösa ledare som skaffar pengar till forskning med förhandsbeställda resultat är ofta ute efter just makt och pengar. De som tror på Gud för sin egen skull behöver inte arkeologin som krycka.

Protestanter både i Europa och Nordamerika har haft förmågan att bygga stora rikedomar. Under medeltiden testamenterade döende sina rikedomar till kyrkan för att de ”till evärdlig tid” skulle läsa böner för att hjälpa den döde i dödsriket. Det påminner om hur förmögna i vår tid donerar stora summor till forskning som skall bevisa att ”Bibeln hade rätt”, alltså att historiska och geografiska uppgifter i Bibeln kan bekräftas av arkeologer. För dem som är beredda att ”finna” det som givarna har beställt finns det tydligen alltid pengar att få från protestanter som tror mindre på Gud än på Bibelns bokstavliga ”sanning” i en mening som är främmande för Bibeln själv.

Detta gäller dock inte all arkeologi. Furuhagen har ägnat sitt liv åt den antika arkeologin i allmänhet och berättar i förordet hur man där lämnade Israels land och historia åt teologerna. De som ägnade sig åt bibelarkeologi betraktades med misstänksamhet, eftersom de var troende och gärna ville hitta det som stärkte deras tro. Antikvetarna bekymrade sig dock inte mycket om detta eftersom de trodde att religionen var på väg att försvinna. Furuhagen inser nu att detta var en olycklig försummelse. Mellanöstern utgör en helhet, och när alla religioner uppvisar ny livskraft är det nödvändigt att både undersöka och informera om förhållandet mellan Bibeln och arkeologin.

Vem skrev Bibeln?
Furuhagens bok täcker ett stort forskningsområde. I kapitlet ”Sagan om Abraham” redovisas både Bibelns berättelser om patriarkerna och bakgrunden till deras utformning. Där diskuteras frågan om Moseböckernas tillkomst under givande jämförelser med grekernas historieskrivning. I båda fallen fanns det bakomliggande motiv till den historia som skrivs. Så har det alltid varit, men det förtjänar att upprepas: all historieskrivning är vinklad och de som skriver kan vara så påverkade av sin tids föreställningar att det tendentiösa inte uppdagas förrän av eftervärlden. Att Mose inte skrev Moseböckerna har länge varit uppenbart, men ofta förnekat. Furuhagen har inte avsett att skriva Bibelns historia men hans bok hade vunnit på några insikter i ämnet. Hela framställningen om Bibeln och arkeologin hade blivit klarare om Furuhagen lite grundligare hade berättat om Bibelns tillkomst.

Hans bok vilar tungt på de judiska arkeologerna Finkelstein och Silbermans bok The Bible Unearthed från 2001, som onekligen medförde ett slags paradigmskifte på området. Egentligen är Furuhagens bok närmast en svensk version av denna klassiker. Finkelstein och Silberman anbefaller Richard Elliot Friedmans Who Wrote the Bible? Från 1997 som en inledande läsning för dem som vill förstå deras egen. Den boken nämns inte som förutsättning på samma sätt av Furuhagen och man kan misstänka att han missat denna hänvisning i The Bible Unearthed. Det försvagar helheten.

Furuhagens beskrivning av bibelkritikens historia är något godtycklig. Han utnämner den protestantiske filologen Julius Wellhausen till ”den moderna bibelforskningens portalfigur”, men det är orättvist att inte nämna den judiske filosofen Baruch Spinoza och den protestantiske teologen Johann Salomo Semler i sammanhanget. Båda tillhör bibelkritikens banbrytare. Nutida forskare är övertygade om att Bibeln bygger på traditioner som traderats muntligen under åtminstone tusen år innan de skrevs ned.

Under den tiden har mycket hänt. Detaljer har lagts till eller tagits bort, huvudpersoner har bytts ut och konsekvenserna har beskrivits olika. Dubbletter och varianter med olika tendenser har skapats. När allt senare skrevs ned uppstod en samling ”lösa lappar” som efter hand sammanfogades till böcker, och när de väl blivit böcker kunde man fortsätta att bearbeta dem efter politiska och religiösa intressen. Denna process fortsatte fram till vår tideräknings början. Därför är det ganska ointressant när Moseböckerna skrevs: huvudfrågan är i stället när man slutade ”uppdatera” dem. Det är också viktigt att det finns så många parallelltexter, upprepningar och motsägelser att texterna aldrig varit avsedda som sammanhängande beskrivningar.

De är snarare en skattkammare av bevarade traditioner. Tre olika historier i Första Moseboken skildrar hur en patriark uppger att hans hustru är hans syster, för att han skall undgå att dödas för hennes skull. Det finns tre olika berättelser om hur Saul blev kung, två om hur han avsattes, två om hur han träffade David och två om hur han dog. Historien om hjälten som dödar jätten Goljat förekommer på två ställen i Bibeln. Det är uppenbarligen en vandringshistoria som tillskrivits olika personer, bland dem kung David.

Babel och Bibel
”Sagan om syndafloden” heter ett lärorikt avsnitt i Furuhagens bok. Det behandlar den assyriske kung Assurbanipals bibliotek från 600-talet före vår tideräkning. Där hittades berättelsen om Utnapishtim i Gilgamesheposet. Han får gudarnas uppdrag att rädda sig från en översvämning genom att bygga en båt. Det visade sig efter nya utgrävningar att motivet gick tillbaka på ännu äldre texter, de sumeriska, som också upptäcktes efter grävningar i Mesopotamien.

De bibeltroende oroades av detta: hade Bibelns texter inte inspirerats av Gud utan av babyloniska författare? Kyrkans kritiker gladdes. Det var en tid då kyrkans politiska makt var stor och stod i de rikas tjänst. Bibelkritiken kunde underminera förtryckarens maktställning. Furuhagen diskuterar frågan men nämner inte uttryckligen Babel-Bibelstriden vid 1900-talets början. Den blev dock en modell för allt det som skulle komma: bokstavstrogna bland de väckelsekristna avvisade de arkeologiska fynden, medan många andra, både judar och kristna, hälsade forskningen med glädje. Enligt dem spelade det ingen roll varifrån berättelserna kom, utan det viktiga var hur de användes i Bibeln. Berättelsen om Noa i Bibeln har en helt annan poäng än den om Utnapishtim i Gilgamesheposet.

Att Bibelns författare utnyttjat sin samtids mytskatt behöver inte hota det religiösa budskapet. Det blir särskilt tydligt när det gäller berättelserna om skapelsen. Där står det tydligt i den nya bibelöversättningen att Edens lustgård omges av floderna Eufrat och Tigris. Det är uppenbart varifrån innehållet har hämtats.

Furuhagen skildrar fängslande och initierat hur utgrävningar i Mesopotamien under mellankrigstiden gav näring åt bibeltrogna tolkningar av arkeologiska fynd. Man hittade en stad i Kaldéen som hetat Ur. Det ansågs bevisa att berättelsen om Abraham som utvandrat därifrån var sann. Man grävde vidare och fann en äldre stad som låg gömd under ett tjockt lager av slam. Berättelsen om Noa och syndafloden var alltså också sann! Man räknade ut att Abraham hade utvandrat från Ur omkring 1800 före vår tideräknings början. Den dateringen används fortfarande när man beskriver Bibelns skildring av Abrahams liv och efterkommande, men nu vet man att allt det som ingår i skildringen har tillkommit senare: ”Historien om patriarkerna tilldrar sig i en miljö som vi återfinner först tusen år senare i Palestina, och i själva verket rör det sig inte om historia utan om myt och saga” sammanfattar författaren (s. 65).

Furuhagen behandlar inte alla de motiv som framträder, men nämner ett av betydelse: Abrahams offer. Israels folk offrade inte barn till Gud. Det berodde inte på otacksamhet, eftersom de i stället offrade djur som tack för de barn som alltid ansågs vara Guds gåvor. Om någon ifrågasatte den seden kunde man hänvisa till förfadern och förebilden Abraham. Gud prövade om han var beredd att offra sonen men hindrade honom från att göra det. Gud visade honom en bagge som tecken på att det var rätt ersättning (1 Mos 22:13). Furuhagen framhåller också att berättelserna om Abraham skall visa hur de stammar som slog sig ned i landet längs Jordan egentligen hör samman och har rätt till landet. Det kunde vara skäl att ytterligare understryka hur detta utnyttjades efter fångenskapen i Babylon på 500-talet före vår tideräkning. Då ville många judar stanna kvar i det rika Mesopotamien, men ledarna uppmanade dem att följa sin förfader, som utvandrat från Kaldéen till Israels land. Kanske var det då historien om Abraham formades med budskapet ”en Gud, ett folk, ett land”.

Arkeologin som de bibeltrognas gisslan
Det är tur att Furuhagen skriver lättläst och medryckande; annars kunde hans bok te sig som en lång rad upprepningar av samma händelseförlopp. Bibeltroende börjar gräva, hittar något som ”bevisar Bibelns sanning”, efterträds av andra som visar att det inte alls förhåller sig så, och så uppstår en konflikt där i princip tro står mot vetande eller ärlighet mot livslögner. Jeriko är det klassiska exemplet.

En kristen stiftelse betalade en arkeolog för att gräva där på 1920-talet. Han hittade raserade stadsmurar och ansåg sig därmed ha bevisat att Josua fått dessa att falla genom basunstötar vid invandringen i Israels land efter uttåget från Egypten. Men tiden stämde inte. Utvandringen skulle ha ägt rum på 1200-talet och murresterna är minst 200 år äldre. De bibeltrogna förklarade då att ännu en stad på platsen hade raserats senare, men att dess rester hade eroderat bort.

Under den muntliga traditionens tid har vandringsmyter efter hand vävts in, både om stora hjältar och dramatiska händelser. Man har berättat om städer som fallit för erövrare och sådana skrönor har berikats med historier om basunstötar som fått murar att falla. När man skildrar sina heroiska förfäder och deras erövringar är det frestande att infoga sådant stoff.

Om sedan bokstavsläsare försöker använda arkeologin för att bekräfta Bibelns sanning är risken uppenbar att de skjuter sig själva i foten. Skulle det visa sig att arkeologin inte alls ger det stöd som den först utlovar, kan det av utomstående tolkas som om texterna inte är sanna. Om man i stället framhåller att ingen någonsin har avsett att de skulle innehålla historiska eller naturvetenskapliga sanningar, kan ingen arkeologi rubba deras betydelse.

Det är lite förvånande att Furuhagen inte nämner paradexemplet på en bok som tillkommit för att ge kristna stöd för sin tro med hjälp av arkeologi. Werner Kellers Men Bibeln hade rätt utgavs år 1964 med undertiteln ”En fyllig sammanställning av de fynd och forskningsresultat som bekräftar Bibelns berättelser”. Den blev en stor försäljningsframgång och lästes med tillfredsställelse av vissa kristna. Författaren var journalist och säkert väl inläst på arkeologin, men helt inriktad på att sälja boken till bibeltroende som sökte stöd för sin kristna tro. Det rekommenderande förordet av ärkebiskop Ruben Josefson innehåller en tydlig brasklapp: han framhåller att de forskningsresultat som presenteras kommer att revideras. Han förstod att Keller skulle helgonförklaras men befarade en framtida kris då det visade sig att Keller hade fel i det mesta.

Några som retade sig särskilt på boken var den tyske prästen Wolfgang Hinker och förlagschefen vid Katolisches Bibelwerk i Tyskland som samlades sig till moteld med boken Om Bibeln haft rätt…, utgiven på svenska 1971 med förord av teologiprofessorn och katoliken Harald Riesenfeld. Boken innehåller en sammanställning av orimligheter i Bibeln. Syftet var detsamma som Ruben Josefsons. Författarna ville visa att Bibeln kan vara både helig och läsvärd trots, eller kanske tack vare, att den inte går att uppfatta som en bokstavligt sann skildring av vare sig historiska eller naturvetenskapliga sammanhang. Det är samtidigt en illustration till bibelsynen bland katoliker och protestanter. Protestanter har predikat så mycket om ”Bibeln allena” att de förlorar fotfästet när detaljer i Bibeln visar sig ohållbara. Keller blir en hjälte för att han säger det som vissa protestanter vill höra.

Mytiska och historiska gestalter
Furuhagen visar att inte bara Noa utan också Abraham, Mose och Josua är mytiska personer. Det gör dem naturligtvis inte mindre viktiga och ingen kan naturligtvis bevisa att de inte har funnits. I alla religioner finns gestalter som samlar upp – på ett föredömligt och fulländat sätt – egenskaper som lovordas och anbefalls. Det som tillskrivs Israels ”fäder” har betydelse för folket och deras självförståelse. Ännu viktigare blir det med David och Salomo, eftersom staten Israel och dess omfattning i dag kan motiveras med hänvisning till detta rike. Davidsgestalten har också betydelse för kristna som kan sjunga ”Hosianna, Davids son” som ett uttryck för tron på sin frälsare. De kan bli osäkra om det visar sig att ingen kung David har funnits – som historisk gestalt.

I frågan om Israels historiska rötter skiljer Furuhagen klargörande mellan ”minimalister” och ”maximalister”, alltså å ena sidan de forskare som anser att det funnits två mindre riken från ungefär år 900 före vår tideräkning, å andra sidan de som anser att det funnits ett stort rike under David från senast år 1000. Det senare skulle ha sträckt sig från Akabaviken och upp till Damaskus.

Två läger har utkristalliserats. Minimalisterna leddes av arkeologen Israel Finkelstein, en av författarna till den epokgörande boken The Bible Unearthed från 2001. Maximalisterna hyllade den gamle ledaren Yigael Yadin, som varit både forskare och militär, i båda dessa funktioner en hängiven sionist och förkämpe för staten Israel. Furuhagen ser i denna fråga en motsättning mellan Tel Aviv och Jerusalem. Universitetet i Tel Aviv tillåter en större frihet att tolka forskningens resultat. Även David och Salomo är mytiska figurer där. Maximalisterna håller till i Jerusalem och kan räkna med stöd från bokstavsbundna kristna.

Allt tyder på att judarnas tro på en Messias växte fram som ett hopp om upprättelse under och efter den babyloniska fångenskapen. Man hoppades få uppleva ett stort och starkt rike som kanske aldrig existerat men som ändå var lätt att föreställa sig. Det handlade inte om politisk makt utan om judarnas Gud som allas Gud (Jes 66:18).

Så uppstod hoppet om Messias, konungen, den smorde, på grekiska Kristus. Davids kungadöme beskrevs som det fullkomliga riket och David som den fullkomliga kungen.

Davids son skulle återskapa det. ”Son” betyder i detta sammanhang ombud eller jämlike. På flera ställen i Bibeln talas det om Guds söner och i Nya testamentet kallas Jesus för Guds son. Det betyder att han är Guds profet eller sändebud, inte ”gudomlig”. Att Jesus kallas ”Guds son” är därmed inte något bevis för att evangeliernas författare betraktade honom som ett gudaväsen.

Religion och vetenskap
”Ju mer man fördjupar sig i arkeologernas diskussioner om Bibelns berättelser och deras relation till antikens historia, desto klarare framstår det att bibelforskarnas argument och teorier har påverkats av deras religiösa eller ideologiska övertygelse.” Dessa ord (s. 134) sammanfattar hela Furuhagens bok om Bibeln och arkeologerna. Han återger också en intressant undersökning om de vetenskapliga undersökningarnas inflytande på forskarnas egen tro.

Det visar sig, i kort sammandrag, att de som kommer från bokstavstroende väckelsekristna grupper förlorar sin tro när de börjar studera Bibeln och dess uppgifter med vetenskapliga metoder, medan judar, även mycket ortodoxa, inte hotas av detta. Det beror på att de har trott på Bibelns budskap, inte på dess historiska sanning. Furuhagens bok kan alltså befria både kyrkan och enskilda kristna från frågor som kan ha oroat dem. Den visar att kristen bokstavstro kommer att leda allt fler från det kristna budskapet i den mån det inte används som stöd för högerkristen politik. Då kan en hyllning till offret av det sunda förnuftet skona de kristna från klarsyn.

Det finns detaljer i Furuhagens bok som förvånar mig. Han intar – medvetet eller omedvetet – en kristen hållning inför texterna. Han använder genomgående beteckningen Gamla testamentet. Så skriver bara kristna. Han skriver att detta testamente innehåller 39 böcker. Det anser endast kristna. Årtal anges före och efter Kristus. Det är en provokation mot judar eftersom ingen tid efter Messias kan existera enligt deras tro. Furuhagen visar även på andra sätt en distans till den judiska traditionen. Han kallar Gud för Jahve, deras religion för ”den mosaiska” och Israels land för Palestina. Det namnet infördes av romarna år 139 enligt vår tideräkning som en provocerande demonstration av att landet enligt dem tillhörde filistéerna. Frågan om vem landet tillhör är inte mindre känslig i dag.

Dessutom har det smugit sig in ett antal fel. De är kanske inte så allvarliga men kan lätt utnyttjas av dem som känner sig hotade för att bevisa författarens okunnighet. Terach var inte son till Sem (s. 20, 1 Mos 11:24). Shofar används vid det judiska nyåret, inte på försoningsdagen (s. 274). Apokryferna ingick i den svenska Bibeln (s. 181) ända till tidiga 1900-talet, vilket exempelvis tog sig uttryck i Bellmans sång om Joakim uti Babylon. Hasmonéerkungen Alexander Janneus erövrade inte Iduméen (s. 186) och efterträddes av sin hustru Salome Alexandra, inte av sina söner (s. 184). En kvinna i den framskjutna rollen bör inte förtigas. Furuhagen påstår att Paulus skrivit Hebréerbrevet (s. 76). Hur vet han det? Det som förvånar mig är att förlaget inte har låtit en bibelforskare granska manuskriptet. Kan det bero på att man i så fall fruktat krav på ändringar i riktning mot större underdånighet mot Bibeln? Det är i så fall en allvarlig missuppfattning. Det hade också varit mycket lämpligt med en kommenterad litteraturlista. En del av de böcker som står där har mycket litet med bokens ämne att göra. Flera saknar vetenskapligt värde, och det skulle i vissa fall vara katastrof om någon trodde att de bidrog till en fördjupning i ämnet. Dessutom saknas några av de viktigaste.

Främst vill jag rekommendera den danske bibelforskaren Niels Peter Lemches bok Det gamle Israel (Utgiven i Århus, flera upplagor på danska 1984–91, på engelska Ancient Israel 1988). Där knyts arkeologins resultat ihop med texternas innehåll så att man förstår vilka politiska intressen som styrt texternas utformning.

Bibelns texter var inte heliga när de skrevs och det mesta av innehållet var ännu mindre heligt när det förmedlades som muntlig tradition. Historieskrivning är i bästa fall en framställning som beskriver ett händelseförlopp ur ett mer eller mindre vinklat perspektiv. I sämre fall är det mytbildning för att stärka gruppers stridsmoral eller självkänsla. Det uppstår en skärande motsägelse när gammal historieskrivning upphöjs till helig text, vars sanning skall bekräftas av modern arkeologi. Om alla kände till texternas tillkomst och ursprung skulle frågan om arkeologisk bekräftelse förmodligen aldrig ställas, än mindre bidra till att bibeltrogna kristna förlorar sin tro när de börjar inse vilka motsättningar som finns mellan Bibelns och arkeologernas skildring av historien.

Heliga texter är troligen det farligaste vapen som människorna uppfunnit. I Bibeln finns berättelser som utnyttjats för att förmå andra att begå fasansfulla våldsbrott. Det räcker att påminna om hur en pastor i Knutby kunde få en kvinna att mörda genom att utnyttja Bibelns berättelse om Pinechas som avvände Herrens vrede genom att döda en israelit (4 Mos 25:6–9). Det skulle vara till stor glädje för både mänskligheten och kyrkan om Hans Furuhagen för alltid har vridit det vapnet ur händerna på alla som vill missbruka Bibelns texter till våld och förtryck. Om läsarna dessutom upptäcker hur historieskrivning kan användas för att hävda politiska och ekonomiska intressen kunde heliga texter få tjäna till det de trots allt duger till: att skildra och uttrycka människors inställning till livet och döden genom tiderna för att på så sätt bidra till eftertanke och nya perspektiv på livsfrågorna.