Napoleons hand

Napoleons berömda pose har uppenbarligen fått folk att fundera och fantisera. En mängd gissningar har lanserats, på såväl större som förhoppningsvis mindre allvar: kanske han frös om handen, eller om den darrade (Parkinson?) eller var missbildad, kanske kliade han på något utslag eller höll sig för magen på grund av smärta från magsår eller magcancer, eller dolde sin kalaskula, höll i en talisman, vred upp klockan eller klämde på en påse luktsalt. Kanske konstnärerna inte ville eller kunde måla händer? Eller så ansågs det fult att ha händerna i fickorna, om man alls hade några… Min favorit är att det skulle vara ett hemligt frimurar-tecken. Men ingen av dessa förklaringar stämmer.

Studerar man gamla statyer och porträtt så kan man se en hel rad poser och gester: det pekas med fingrar och händer, hålls hattar och skriftrullar, klivs fram med handen på svärdet… Dessa är sällan avsedda som ögonblicksbilder, utan har djupare symboliska innebörder – ett enkelt exempel är Karl XII:s pekande österut. Andra kan vara mindre uppenbara, minsta fingervinkel kan vara betydelsebärande. Idag tänker få på sådant, men det har skrivits och funderats åtskilligt i ämnet genom åren.

Den förste som hänvisar till något som liknar ”Napoleon-gesten” var Aeschinus i antikens Grekland, som menade att det var god stil för talare att hålla en hand innanför togan, till skillnad från råbarkade handviftare som Demosthenes. På en bevarad staty av Aeschinus ser han närmast ut att ha armen i en mitella, men det kan mycket väl ha varit hans rekommendation som långt senare skulle ha vunnit spridning även bland icke-talare.

Det var närmare bestämt i den franska överklassen i slutet av 1600-talet som handen innanför västen blev en utbredd gest. En utförlig fransk etikettsbok från 1737 beskriver otaliga ting, stort som smått, som man i de yppersta kretsarna behövde hålla reda på för att inte framstå som en vilde, och bland myriader nickningar, bugningar och gester finns just detta, att hålla handen innanför västen. Det skulle ge ett intryck av ”manlighet med en anstrykning av ödmjukhet”, minsann.

Författaren tipsar även om att inte hålla handen för högt eller lågt, då det kunde ge intryck av att den var förlamad.

En konsekvens av, eller rentav anledning till, att sådana guider gavs ut var att nyrika oädlingar som inte fått med sig överklassens många ritualer med modersmjölken nu kunde ta efter de fina manéren. Gesten kom sedan att spridas till England (som hade en sorts fransk våg vid den tiden, och dessutom kände till Aeschinus), närmare bestämt till porträttmåleriet.

Det finns en rad porträtt från England och förra delen av 1700-talet med händer innanför västar. Det som i Frankrike varit en faktisk gest i det sociala livet, kom i England att bli en pose som främst återfanns på tavlor.

(Ett udda exempel är den enarmade lord Nelson, vars tomma högerärm nålades fast vid medaljerna.) Och där fanns den kvar även sedan den blivit omodern i Frankrike.

När den berömda tavlan av Napoleon målades 1812 så var alltså gesten mer förknippad med England än med Frankrike.

Peter Olausson