Thomas Quicks ensamhet

Rickard L. Sjöberg kritiserar professor Sven Å Christianson för att ha agerat klandervärt i Thomas Quickfallet.

Den 4 juni 1997 upprättade professorn i psykologi Sven Å (även Sven-Åke) Christianson en skriftlig plan för en resa till ett skogsområde i Norge där den påstådde seriemördaren Thomas Quick antogs ha begravit den försvunna flickan Therese Johannessen. Christianson konstaterar i sin promemoria att ”Polisiära frågor om skeenden och händelseutveckling vid tidpunkten för mordet får sparas till ett annat tillfälle”, och fortsätter: ”För den 11 juni gäller endast att nå fram till ett gömsle.” Därefter ges detaljerade instruktioner för hur Quicks och Christiansons medresenärer bör agera för att maximera möjligheterna till framgång. Ett övergripande syfte med dessa anvisningar sägs vara att hjälpa Quick ”att minska den ensamhetsupplevelse han kan tänkas känna i denna process”. Den 4 juli 1997 var vallningen över. Några gömslen hade inte hittats trots de instruktioner Christianson givit.

Quick berättar i ett polisförhör denna dag att han vid samtal med Christianson fått känslan av att denne ”upplevde det här som arbetsamt då, att det inte gjorts något fynd och så vidare.” Han berättar också att han satt sig och försökt skriva ett brev till ”Sven-Åke” i ett tillstånd då han känt en enorm ”ensamhetskänsla efter Norgebesöket”.

Christianson var vid denna tid känd för att i en serie populärvetenskapliga böcker, vilka publicerats på svenska språket, ha framlagt en teori om emotionella minnen som i korthet kan beskrivas på följande sätt. Starkt obehagliga och stressfyllda händelser, särskilt om dessa upplevs under barndomen, kommer ofta att automatiskt trängas bort (eller ”dissocieras”) från det övriga medvetandet. De minnen som lagras på detta vis kommer dock senare i livet ofta att få sina bärare att bete sig konstigt. Dessa ”sjukdomssymptom” är i själva verket ickeverbala sätt att kommunicera en berättelse om traumat som individen själv är omedveten om att han eller hon bär på.

Christiansons teori var inte ny. Dess idéhistoria kan spåras åtminstone tillbaka till 1897 då Freud presenterade sin s.k. förförelseteori. Christianson klädde dock teorierna i den moderna experimentellt inriktade kognitionspsykologiskavetenskapens språkdräkt och referenser. Omedvetna beteendeminnen förklarades inte med Freudianska termer som sublimering, projicering och förskjutning. Istället lånade Christianson begrepp från modern minnespsykologi och neurovetenskap då han förklarade att traumatiska minnen ofta lagras oåtkomliga för framplockning från det episodiska minnet, samtidigt som komponenter av dem ibland lättare kan aktiveras av det procedurala minnet.

Thomas Quick tycktes vara den perfekta illustrationen av riktigheten i Christiansons teorier. Quicks minnen av de mord han erkänt, såväl som de förfärliga upplevelser han sade sig ha bevittnat under sin barndom, hade nämligen varit bortträngda fram till början av 1990-talet. Dessutom tycktes Quicks mord, såsom han själv beskrev dem in i minsta detalj, bekräfta Christiansons hypoteser om att en sexualbrottslings beteende ”kan ses som en form av berättelse, ett omedvetet berättande om sina upplevelser.”

Terapeutiska kontrakt
Såväl kliniska psykologer som forskare vilka intresserar sig för samtal och interaktioner mellan människor brukar ofta betona att dessa alltid sker på vissa villkor och utifrån vissa regler som ibland kan vara underförstådda men i bästa fall uttalas på ett sätt som gör dem möjliga att förhålla sig medvetet till. Inom psykodynamisk psykoterapi talar man ibland om dessa regler som det ”terapeutiska kontraktet”.

Inom den experimentellt baserade rättspsykologin talar man om betydelsen av att under inledningen av exempelvis ett polisförhör etablera ”ground rules” för samtalet.

För den som vill hävda att det faktum att Thomas Quick så exakt tycks bekräfta Christiansons teorier inte är en slump är det dokument Sven Å Christianson nedtecknade inför utflykten till Norge den 11 juni 1997 mycket intressant. Dokumentet har nämligen karaktären just av ett mellan två parter mödosamt framförhandlat kontrakt.

En av de mest centrala punkterna i detta kontrakt utgörs såsom ovan beskrivits av ett avtal om att Quick i utbyte mot garantier för att hans känsla av ensamhet skall lindras kommer att försöka erbjuda material som kan användas för att göra bilden av honom som Sveriges genom tiderna värste seriemördare mer komplett, övertygande och oantastlig.

Den vetenskapliga dokumentationen av hypotesen att ett uttalat eller outtalat socialt kontrakt kan få människor att beskriva sina erfarenheter på ett annat sätt än de verkligen ser ut är betydligt mer övertygande än dokumentationen av Freuds förförelseteori (jfr Sjöberg & Lindholm, 2009a). I en serie studier av Solomon Asch demonstrerades redan på 1950-talet att om man presenterar en linje för en försöksperson och därefter presenterar tre linjer varav två är uppenbart annorlunda än den ursprungliga kommer många försökspersoner att hävda att den ursprungliga linjen liknar något av de uppenbart orimliga alternativen om människor i omgivningen gör det.

I en studie som presenterades i Journal of Personality and Social Psychology 1991 fick ett antal collegestudenter under handledning av Nicholas Spanos och kollegor hypnotiskt regrediera till tidigare liv. Man talade i början av experimentet om för försökspersonerna att syftet med detta var att använda metoden för att samla in information om hur barn hade det förr i tiden. Till hälften av försöksdeltagarna nämnde man också i förbigående att man misstänkte att barn förr i tiden ofta utsattes för övergrepp. Individer som tillhörde denna grupp rapporterade signifikant fler erfarenheter av övergrepp i barndomen i sina tidigare liv än medlemmar i den tidigare gruppen.

I en studie som jag själv genomförde i mitten av 1990- talet och publicerade 2001 ombads ett antal sexåringar att rapportera tillfällen då de tyckt sig ha träffat ett spöke.

Hälften av barnen gavs dessutom instruktionen att inte berätta sådant som var fantasier eller sådant de hittat på medan andra hälften inte gavs dessa instruktioner. I denna andra hälft rapporterade ungefär 50% av barnen möten med spöken.

Ytterligare studier har dokumenterat bland annat att auktoriteter kan påverka innehållet i falska påståenden om att en individ kidnappats och tvingats delta i perversa satanistiska ritualer eller varit med om olika stressfyllda och obehagliga upplevelser under barndomen som t.ex. att bli överfallen av vilda djur (se t.ex. Porter, Yuille & Lehman, 1999; Sjöberg, 1995, Sjöberg & Lindholm, 2009b; Hyman & Loftus, 1998).

Den psykologiska intuitionen
Det råder ingen tvekan om att Sven Å Christianson inför utflykten till Norge i juni 1997 bröt mot ett antal skrivna och oskrivna regler såväl för hur psykologiska forskare bör agera i egenskap av expertvittnen som för hur polisundersökningar av allvarliga brott bör gå till. Så deltog han inför utflykten exempelvis i beslut att medvetet korrigera uppgifter från Quick så att de bättre skulle stämma med uppgifter från förundersökningen. Vidare slog han fast att i händelse av att ett gömsle hittades skulle Quick erbjudas ”en privat stund” med likdelarna. Det kan här nämnas att enligt ett av Christiansons i annat sammanhang inlämnat sakkunnigutlåtande är skälet till att delar av seriemördares offer ibland bevaras att ”gärningsmännen tillfredsställer sig själva framför/med kroppsdelarna”.

Kanske är likheten ett sammanträffande men det är svårt att undvika känslan av att Christianson i sitt agerande under Quick-utredningarna påminner lite grann om den där psykologen vi brukar se i TV. Den som går på känsla och tänjer på reglerna och gränserna för det tilllåtna eftersom den vet att känslan aldrig leder fel och att spelregler måste hanteras med lätt hand, om det ska vara möjligt att hjälpa poliserna att sätta fast skurken. Jag känner den där karaktären bättre än jag skulle vilja erkänna. Som ung psykologistudent såg jag gång på gång hur FBI-aspiranten och psykologistudenten Clarice Starling satte fast en seriemördare genom sin intuition och sin beslutsamhet att inte rygga för något. Jag kan fortfarande stora delar av dialogen i När lammen tystnar utantill och i mina hemligaste drömmar kan jag fortfarande se mig själv som en manlig Starling leta mig fram genom en seriemördares gömslen med pistolen skjutklar och den psykologiska intuitionen som enda ledning i mörkret.

Om du frågar mig kommer jag att säga att jag tycker att psykologer som gör interventioner av livsavgörande karaktär i sina klienters liv bör basera dessa på bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap. Men i hemlighet fantiserar jag, i likhet, misstänker jag, med många av dem som skolades inom den akademiska psykologin i slutet av 1980- och början av 1990-talet, om att vara som Clarice Starling. Eller som Sven Å Christianson.

I sin bok I huvudet på en seriemördare som nyligen publicerats på Norstedts förlag presenterar Christianson hur en seriemördarkaraktär utvecklas. Han slutsatser är i hög utsträckning baserade på de djupintervjuer han gjort med Thomas Quick och fokuserar på seriemördarens ensamhet och perversa grandiosa fantasier om våldsam sexualitet.

En ensam människa som har sådana fantasier och som dessutom agerar ut dem kommer enligt Christianson med stor sannolikhet att utvecklas till en person som begår upprepade lustmord.

Christianson skriver: ”Fantasierna kan ses som strategier för att handskas med smärtan som finns i tomheten och ensamheten. Men fantasierna räcker inte i sig, de måste konkretiseras. Morden är ett slutligt förverkligande av de idéer och fantasier som växt fram för att motverka känslor av ensamhet, utanförskap, trauma, underläge, vanmakt och att vara oälskad.” Jag läser dessa rader och frågar mig vad jag hade gjort om jag under 1990-talet hade erbjudits Christiansons position.

Hade jag lockats att använda en polisutredning för att leva ut mina fantasier om att vara Clarice Starling? Jag hoppas att jag klarat av att låta bli.

Rickard L Sjöberg är docent i medicinsk psykologi vid Centrum för klinisk forskning, Centrallasarettet i Västerås och Uppsala universitet samt ST-läkare i neurokirurgi vid Norrlands Universitetssjukhus.

Källor
Opublicerat material Förundersökningsmaterial och dom från fallen B 100/97 vid Hedemora tingsrätt och B179/94 vid Piteå tingsrätt.

Publicerat material Asch, S. E. (1956). Studies of Independence and Conformity: A Minority of One against an Unanimous Majority. Psychological Monographs 70, no. 416.

Christianson, S-Å. (1994). Traumatiska minnen. Stockholm: Natur och Kultur.

Christianson, S. Å. (2010) I huvudet på en seriemördare. Stockholm: Norstedts.

Hyman, I. E., Jr. & Loftus, E. F. (1998). Errors in autobiographical memory. Clinical Psychology Review 18(8), 933–947.

Masson, J. M. (1992). The Assault on Truth: Freud and Child Sexual Abuse. London: Fontana.

Porter, S., Yuille, J.C. & Lehman, D.R. (1999). The nature of real, implanted, and fabricated memories for emotional childhood events: Implications for the recovered memory debate. Law and Human Behavior 23(5), 517–537.

Sjöberg, R. L. (1995) Child testimonies during an outbreak of witch hysteria: Sweden 1670–1671. Journal of Child Psychology and Psychiatry 36, 1039–1051.

Sjöberg, R. L. (2001). Pre-school children remembering unpleasant events: complying with the unwritten rules of an invisible game. Applied Cognitive Psychology 15, 687–691.

Sjöberg, R. L. & Lindholm, T. (2009a). Återuppväckande av minnen saknar vetenskapligt stöd som behandling. Läkartidningen 106, 226–227.

Sjöberg, R. L., Lindholm, T. (2009b). Children’s autobiographical reports about sexual abuse: A narrative review of the research literature. Nordic Journal of Psychiatry 11, 1–8.

Spanos, N. P., Menary, E., Gabora, N. J., DuBruil, S. C., Dewhirst, B. (1991). Secondary identity enactments during hypnotic past-life regression: A sociocognitive perspective.

Journal of Personality and Social Psychology 61, 308–320.