Sherlock Holmes och vetenskapen

Sven Ove Hansson menar att den typen av slutledningar som detektiven Sherlock Holmes drog knappast har någon plats i vetenskapen.

Sir Arthur Conan Doyle (1859–1930), författare till berättelserna om Sherlock Holmes, var en aktiv spiritist.

Han var dessutom en ovanligt lättlurad sådan. Många kritiker av pseudovetenskap har berättat historien om hur två tonårsflickor lurade honom med fotografier av tecknade pappfigurer som de hade placerat ut i naturen. Resultatet blev en bok där Conan Doyle på fullt allvar hävdade att älvor är verkliga varelser.

Många har förvånats över att författaren till Sherlock Holmes-berättelserna kunde skriva detta och andra okritiska alster om påstådda andevarelser. Han framstår som raka motsatsen till den skarpsynte detektiv som är hans främsta litterära skapelse. Många skeptiker, däribland Martin Gardner, har sett detta som en svårförklarlig motsägelse. Med risk för att vara inopportun skulle jag vilja hävda att det inte finns någon sådan motsägelse. Sherlock Holmes’ slutsatser är förvisso imponerande, men han är trots detta ingen representant för ett gott vetenskapligt förhållningssätt.

Hans kännemärke är nämligen att dra stora slutsatser utifrån ett mycket litet indicie-material. En kritisk granskning av berättelserna skulle visa att hans slutsatser i många fall var osäkra eftersom han försummade alternativa hypoteser.

I vetenskapen handlar det ofta om raka motsatsen: ett stort material från vilket man endast kan dra tämligen begränsade slutsatser. Blott sällan kan viktiga vetenskapliga slutsatser dras utifrån en enstaka iakttagelse. Den som känner vetenskapen utifrån vetenskapshistoriska populärskildringar kan visserligen få intrycket att detta är vanligt; i sådana skildringar är det enstaka ”avgörande experimentet” en vanlig företeelse. Men det beror på att dessa skildringar ger en starkt förenklad bild av hur vetenskapen framskrider. I den verkliga vetenskapen brukar alla större framsteg vara resultatet av en hel mängd observationer, mätningar, experiment och teoriutvecklingar av olika slag. Det duger inte att som Sherlock Holmes dra stora slutsatser utifrån en enda liten ledtråd.

I flera av berättelserna säger Holmes till sin ständige följeslagare Dr. Watson: ”Eliminera det omöjliga. Vad som än kvarstår måste vara sanningen, hur osannolikt det än är.” Denna form av härledning har av filosofen Alexander Bird upphöjts till en särskild form av slutsats, ”holmesiansk slutledning”. Rent logiskt är det förstås en giltig slutledningsform. Den fungerar utmärkt inom matematiken.

Den brukar också ofta fungera i scenarier som konstruerats av deckarförfattare. (Det fanns bevisligen bara tio personer på den öde ön. Alltså måste en av dem vara mördaren…) Men inom vetenskapen är holmesianska slutledningar sällan tillämpliga. Det är nämligen endast i undantagsfall som man med säkerhet kan eliminera alla förklaringar utom en till det som man har iakttagit.

Däremot tillämpade Doyle ofta holmesiansk slutledning när han argumenterade för sina spiritistiska idéer. Han ansåg det t.ex. vara omöjligt att Harry Houdini skulle kunna utföra sina utbrytarkonster och andra trollerier med vanliga medel. Därför, hävdade Doyle, var det ställt bortom allt tvivel att Houdini (mot sitt nekande) använde sig av övernaturliga metoder. För den som sett ett till synes oförklarligt trolleritrick kan det vara frestande att liksom Doyle göra en holmesiansk slutledning: Det kan inte vara trådar. Det kan inte vara magneter. Det finns inga andra naturliga förklaringar.

Alltså…

Men naturligtvis är resonemanget fel därför att premissen ”inga andra naturliga förklaringar” inte håller. Trollkonstnärer har metoder till sitt förfogande som de flesta inte skulle komma på, och därför inte ta med på en ”fullständig” lista över naturliga förklaringar. Tillämpade i ett sådant sammanhang blir de holmesianska slutledningarna ett slags spiritistlogik som kan leda helt fel, alldeles som de gjorde för Sir Arthur Conan Doyle.

Källor
Bird, Alexander. 2005. ”Abductive Knowledge and Holmesian Inference”, s. 1–31 i Tamar Szabo Gendler och John Hawthorne (utg.) Oxford Studies in Epistemology. Oxford: Oxford University Press.

Doyle, Arthur Conan. 1922. The Coming of the Fairies. London: Hodder & Stoughton.

Gardner, Martin. 1981. Science: Good, Bad and Bogus. Buffalo, N.Y.: Prometheus Books.