Healing på Göteborgs universitet

Peter Olausson har lyssnat på en handfast föreläsning om holistisk omvårdnad och healing – på Göteborgs universitet.

Den 24 maj 2010 hölls en föreläsning på Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Göteborgs universitet, för studenter vid sjuksköterskeutbildningen (termin 4). Föreläsaren hette David Rabinowitsch. Den tvådelade rubriken löd ”Holistic Nursing in the US/Healing Touch for Self care”. Initiativet hade tagits av Tony Falk, sjuksköterska på Högsbo sjukhus.

Rabinowitsch gav ett ytterst sympatiskt intryck. Han var en duktig föreläsare som hela tiden höll en avspänd ton med glimten i ögat. Han presenterade sig som utbildad sjuksköterska som även hade en examen i den psykiatriska motsvarigheten (psychiatric mental health nursing).

Han hade arbetat på det stora cancer-centret Sloan Kettering, och nämnde en del andra meriter som sammantaget visade att han är mycket väl insatt även i den traditionella ”skolmedicinen”.

Därefter började han prata om Holistic Nursing.

Enkelt uttryckt riktar ”holistiska sjuksköterskor” in sig på hela människan, snarare än en liten bit – en ständigt återkommande anklagelse mot skolmedicinen. Just här gällde treenigheten Body–Mind–Spirit. Hur de bär sig åt för att ta hand om någons spirit framgick inte. Att vård blir bättre med omtanke är känt även inom skolmedicinen, men Rabinowitsch hävdade att detta numer mest är en läpparnas bekännelse: ”vi (dvs. skolmedicinen) fokuserar bara på det medicinska”.

Rabinowitsch poängterade ordentligt hur etablerat och accepterat såväl Holistic Nursing som komplementär och alternativ medicin (KAM) i allmänhet är i USA. För tjugo år sedan var homeopati, akupunktur och yoga icke rumsrena, oförenliga med vetenskaplig vård, och hur har det inte gått med dem? (Dessa exempel är de han faktiskt nämnde.) All etablerad kurslitteratur nämner Holistic Nursing, långa listor med institutioner som tillämpar den visades upp, och så vidare.

Efter en paus vidtog föreläsningens andra del: Healing Touch.

Under 1970- och 80-talen utvecklades gammal hederlig handpåläggning till Therapeutic Touch. Folk som misstrodde dess västerländska arv konsulterade folk med mera äkta insikter, bland aboriginer, indianstammar med mera.

Resultatet blev Healing Touch: nytt och urgammalt.

Ett tips vi fick var att övertyga chefen; i det sammanhanget kan inga studier mäta sig med en övertygande demonstration.(1) Ett annat gick ut på att bli sin egen första patient, och tillämpa övningar och behandlingar på sig själv. Den första övningen vi fick göra var en enkel demonstration: efter några djupa andetag håller man upp händerna framför sig, handflatorna mot varandra. Sedan rör man dem fram och tillbaka, lite som om man applåderade långsamt, men utan att slå ihop händerna. Mycket riktigt kan man uppleva en speciell känsla, lite som om någon sorts magnetfält fanns mellan händerna. Detta var den berömda Energin i aktion, den esoteriska som lär omge allt levande men som ändå inte är tillräckligt fysisk för att kunna mätas.

En möjlig naturlig förklaring vore att man blir anspänd i armar och axlar, mer uttalat ju långsammare rörelsen utförs, och att hjärnan flyttar denna känsla till händerna eftersom man fokuserar på dem, något som också instruktören hjälper till med.(2) Det är hur som helst en klassisk demonstration när folk ska övertygas om det så kallade energifältets existens. Vi fick hjälp att lura oss själva innan vi skulle lura andra.

Energier och energifält är centrala begrepp inom HT och liknande läror; de återspeglar, avgör eller är rentav vår hälsa, då våra fysiska kroppar är energi. Men vetenskapen har inte erkänt dem – eller..? Rabinowitsch visade en illustration ur en modern skolmedicinsk lärobok där fälten återgavs, med de olika lagren angivna: det fysiska, känslomässiga, mentala och andliga. Vi fick även se illustrationen t.h., där den i new age-kretsar beundrade Hildegard av Bingen återger en av sina syner. Att en vision från ett medeltida helgon används som belägg på en föreläsning på en sjuksköterskeutbildning i Göteborg år 2010 var på sätt och vis en av höjdpunkterna. (Ett annat förslag går ut på att bilden visar flimmerskotom, en synrubbning som kan uppträda i början av ett migränanfall. Sådana kan faktiskt kallas ”auror” även inom den vanliga medicinen, men helt utan esoteriska kopplingar.) Vad fysiken beträffar fick vi veta att kvantfysik är inblandad, att vad ”subatomic shifts” än är så har sådana betydelse för våra energier, och att vi spännande nog kan kontrollera dem med vår andning. Kroppens energifält påminner om magnetfältet runt en magnet, och så innehåller ju också hemoglobinet i vårt blod mycket järn, som är en magnetisk metall. Om energifältet skall uppfattas som ett bokstavligt magnetfält, något kvantfysiskt, något mittemellan eller helt annat fick vi inte veta.

Inställningen till vetenskapen och dess metoder verkar oklar. Vetenskapliga studier som sägs ha bekräftat HT lyfts fram som ”high quality evidence”. Å andra sidan har vetenskapen enbart att hålla käft när folk upplever saker: ”if it works it works”, ”we just know it works!” En person i publiken tog upp Emily Rosas klassiska experiment, där hon visade att folk som sade sig kunna känna av människors energifält inte alls gjorde det.(3) Detta var det första tillfället som Rabinowitsch för ett ögonblick blev irriterad.

Undersökningen hade varit behäftad med fel, sade han, inte varit holistisk utan bara undersökt en liten del av terapeutens förmåga – ”jag ser till hela människan” – och förresten blivit vederlagd av en annan undersökning.

Han nämnde några metoder och teorier som HT-folk tagit fram för att beskriva fysiken bakom, ”to meet the empirical needs of Western minds” som en av dem beskriver det.(4) Vad Institute of HeartMath i sin ”Subtle Energy Research” gör med sina så kallade Squid-detektorer vet jag inte, men i princip verkar det vara EKG/EEG på håll; de utlovade beläggen för energierna har jag inte hittat. Kirlian-fotografering nämndes, liksom auror – själv kunde han inte se dem, men hade ingen anledning att betvivla deras vittnesmål. Och den som fortfarande tvivlar på att kroppen utgörs av energier kan beakta vanliga röntgenbilder, där man ju också mäter energier. (Det var ett faktiskt exempel som nämndes.) Nu var det dags igen för en praktisk övning: chakra-balansering.

Man håller händerna mot var sin chakrapunkt en stund, och går så igenom allihop. Dessa övningar hade sjukgymnaster tagit till sig och rekommenderat, och några hade även kompletterat med egna ”chakran”.

Före total-balanseringen fick vi balansera ena benet, och sedan ställa oss upp och rapportera om vi kände något speciellt i det. En i publiken nämnde att det kändes lite annorlunda i det andra benet – ”ja, det händer också ibland!” svarade Rabinowitsch nöjt.

De praktiska övningarna hade flera moment som tog lite tid. Rabinowitsch fyllde ut dessa pauser med avspänt småprat, om stort och smått, ofta med humoristiska poänger.

En direkt fråga om småpratet kanske fyllde en djupare funktion fick ett jakande svar; det är inte bara småprat, utan en del av terapin. En tråkmåns kan aldrig bli riktigt bra på HT, kantänka.

Sedan var det dags för föreläsningens höjdpunkt: vi skulle själva pröva på HT. Vi delades upp i par och fick såväl ta emot som utföra ett mycket komprimerat program, det som annars tog en halvtimme fick vi utföra på några minuter.

”Patienten” satt på en stol. ”Utövaren” började med grounding, att rensa sitt sinne och samla sig inför uppgiften.

Man skulle tänka sig att fötterna skickar ner rötter i jorden; därefter en energi som gick från himlen rakt ner genom kroppen, en stråle av ljus; och så var man klar.

Utövaren kände sedan av patientens energifält. Händerna fördes fram och tillbaka på någon decimeters avstånd från patienten, från huvudet till fötterna, fram och bak. Utövaren skall särskilt leta efter obalanser. Sedan fick patienten själv säga till om onda axlar eller dylikt (varpå utövaren måhända förväntas säga ”ja, det var just det jag kände”).

Därefter lade utövaren händerna mot patientens ena axel, en hand på var sida, och höll dem där någon minut … Och så nästa axel. Eller vilka kroppsdelar som krånglade. Sedan rundades terapin av med ”Hands in Motion”, utövaren rörde händerna framför patienten som om han ritade en julgran, uppifrån och ned. Och så lade han händerna mot patientens axlar ett ögonblick, och så var behandligen klar.

En liten men viktig detalj nämnde Rabinowitsch bara i förbigående: Det han håller på med är caring, inte curing: ”jag är ingen läkare”. Sådana förbehåll görs här och var även i skrift, men lyckas på något sätt illa med att motverka helhetsintrycket av en lära som verkligen kan leda till medicinsk, fysisk förbättring – varför skulle det annars heta healing? Men har man inget lovat, kan man inte ställas till svars om resultatet uteblir.

Noter

1. www.healingtouchprogram.com/about-healing-touch-program/what-is-healing-touch

2. Korrespondens med Henrik Fexeus 25 maj 2010; han har inte studerat den vanligt förekommande ”demonstrationen” närmare men föreslog nämnda förklaring som ett tänkbart alternativ till mystiska energifält.3. Emily Rosa var 9 år då experimentet genomfördes. 1998 publicerades studien, som gjorts i samarbete med utövare av Therapeutic Touch, i Journal of the American Medical Association (vol. 279, nr 13, s. 1005–1010).

4. Ett av hans tips utgörs, såvitt jag kunnat finna, av Victoria E. Slaters artikel ”Toward an Understanding of the Scientific Bases of Healing Touch”, kapitel 4 i Dorothea Hover-Kramer, Healing Touch – A Guidebook for Practitioners (Delmar Thomson 2002), s. 43–60. Ett av Slaters få förslag beträffande fysiken ifråga är att när ”healing intention is added to the feeling of love” så kan det medföra starkare vätebindningar, minskad ytspänning hos vatten, försvagande av supraledande kretsar (?) och högre kapacitans i kroppens chakran.