Förflutna förmågor och moderna testmetoder

Publicerat i Folkvett nr 4/2009.

Martin Peterson, filosof vid Eindhoven University of Technology, Nederländerna, reflekterar över retrospektiv testning.

M. Bottineau var en fransk lots verksam på Isle de France (Mauritius) i slutet av 1700-talet. Han påstod sig kunna förutsäga fartygs ankomst långt innan de kunde siktas vid horisonten, i många fall tre till fyra dagar i förväg. Enligt den brittiske örlogskaptenen och populärvetenskaplige författaren Rupert T. Goulds bok Oddities: A Book of Unexplained Facts (New York 1965) var Bottineaus förutsägelser mycket träffsäkra. Under perioden 1778–82 förutsade han 575 fartygs ankomst till ön. I inget fall ankom ett fartyg utan att han förutsagt det, och i de fall han felaktigt förutsagt att ett fartyg skulle ankomma som faktiskt inte gjorde det kunde man i efterhand säkerställa att något utländskt (ofta fientligt engelskt) fartyg varit inom en till två dagars segling från Mauritius.

Enligt nedtecknade vittnesuppgifter från flera olika personer befann sig de fartyg Bottineau förutsagt upp till 400 km från Isle de France när förutsägelsen gjordes. Det är nästan lika långt som mellan Stockholm och Göteborg. Den vertikala komponenten i jordens krökning på denna sträcka är mer än 3000 meter, det vill säga mittpunkten på jordytan ligger drygt tre kilometer över den kortaste vägen genom jorden mellan Stockholm och Göteborg. Jordens krökning gör det därför omöjligt att se så långt, oavsett hur skarp syn man har och oavsett hur klart vädret är. Det borde därför, kan man tycka, ha varit omöjligt för Bottineau att göra de förutsägelser han sägs ha gjort.

Flera av Bottineaus samtida ansåg att han måste besitta någon sorts paranormal förmåga. Det förnekade han dock själv. Han menade tvärtom att han bedrev vetenskap. Hans egen förklaring gick ut på att de ankommande fartygen påverkade luften framför sig, och var och en som tränade tillräckligt skulle kunna lära sig att iaktta de skiktningar i luften som föregick ett fartygs ankomst.

För en skeptiker är det frestande att söka efter alternativa förklaringar. Baserat på det som framkommit ovan skulle nog få Folkvett-läsare vara beredda att gå med på att Bottineau faktiskt besatt någon paranormal förmåga. Så låt oss först och främst undersöka hur pass tillförlitliga de historiska källorna är. Allt material jag kunnat få tag på tycks gå tillbaka på Goulds bok, så en möjlighet är givetvis att denne ljög från början till slut. Det bör dock vara möjligt att kontrollera. Gould hänvisade själv till diverse bevarade skrivelser och samtida tidningsnotiser. Att Bottineau faktiskt existerat och gjort förutsägelser som imponerat på samtiden förefaller därför, på basis av den information som jag med rimlig ansträngning lyckats leta fram, troligt.

Nästa fråga vi bör ställa är hur pass precisa och väl kontrollerade förutsägelserna egentligen var. Mycket i Goulds bok tyder på att de uppfyller rimliga krav på precision. Bottineau lyckades faktiskt avstå från att göra förutsägelser när inga fartyg var på väg in, samt göra korrekta förutsägelser när fartyg faktiskt var på väg in. Så låt oss bortse även från denna felkälla.

Återstår slutligen frågan om Bottineau kan ha utnyttjat några andra tendenser eller samband för att förutsäga fartygens ankomst. Min hypotes är att han troligen har nöjt sig med att se efter hur mycket det blåste. Man bör nämligen ha i minnet att det statistiskt sett ankommer fler segelfartyg när det blåser mycket snarare än lite. Båtar seglar som bekant fortare när det blåser mycket. Detta innebär att fler fartyg kan förväntas ankomma per tidsenhet vid hård vind från rätt håll. Vid stiltje ankommer i princip inga fartyg alls, av lätt insedda skäl.

Den som har lite praktisk erfarenhet av kappsegling vet dessutom att fartyg som befinner sig en längre tid i stiltje tenderar att samlas i en klunga och komma ur stiltjen ungefär samtidigt. Förklaringen är att i de fall vinden kommer bakifrån får de fartyg som ligger sist vind först och seglar ikapp dem som ligger före, vilket gör att de kommer fram ungefär samtidigt. Detsamma gäller dessutom om stiltjen först drabbar fartygen längst fram; då hinner de som ligger sist ifatt innan de också drabbas av det nya vädersystemet. En rimligt träffsäker gissning om när ett segelfartyg kan förväntas ankomma hamn efter en lång sjöresa är därför: en relativt blåsig dag, med vinden bakifrån, lagom lång tid efter senaste stiltjeperiod.

I Bottineaus fall bör man också ta med i beräkningen att ganska många fartyg var i rörelse under den aktuella perioden. Isle de France var då en naturlig hamn att anlöpa för fartyg på väg mellan Europa och Asien. Suezkanalen hade ännu inte byggts. 575 fartyg under fyra år är ca 150 fartyg per år – eller i genomsnitt nästan ett varannan dag. Med hänsyn tagen till de meteorologiska förutsättningarna var det därför kanske inte så svårt att gissa rätt.

Men varför tar jag då upp denna historia? Inte därför att jag tror att Bottineau faktiskt besatt några paranormala förmågor. Däremot tror jag att exemplets struktur väcker en del intressanta metodologiska frågor, som kanske kan ha viss bäring på den testverksamhet som VoF bedriver. Enligt VoF:s hemsida tillhandahåller man en testverksamhet för personer som framträder med vad som förefaller vara paranormala förmågor. Enligt föreningens hemsida är syftet att ”med vetenskapligt stringenta metoder testa påstådda förmågor som enligt dagens kunskap vore paranormala, eller som på annat sätt strider mot nuvarande kunskap.”

I ljuset av fallet Bottineau kan man tycka det är en smula orättvist att han inte så här i efterhand kan få sina förmågor prövade av testkommittén. För anta att det faktiskt finns personer med paranormala förmågor, men att dessa är oerhört sällsynta. Då vore det ju givetvis angeläget att ta reda på det.

Nu invänder kanske vän av ordning att Bottineau sedan länge är död. Vi kan därför inte be honom och testkommittén i förväg komma överens om ett protokoll och därefter genomföra ett test. Men detta tror jag bara visar att testkommittén i vissa fall ställer orimliga krav på vad som ska räknas som ett positivt utfall av ett test. Ty anta att det historiska källmaterialet finns bevarat i arkiv, vilket alltså tycks vara fallet när det gäller Bottineau. En företrädare för en icke-skeptisk syn på paranormala förmågor, men som ännu inte besökt arkivet, borde då kunna komma överens med testkommittén om ett protokoll som entydigt förklarar vad som ska räknas som ett positivt utfall och vad som ska anses vara slumpeffekter, och så vidare. Därefter öppnar man arkivet och tittar efter vilka förutsägelser Bottineau faktiskt gjorde. Om det visar sig att förutsägelserna var så pass precisa och korrekta att de enligt testprotokollet ska leda till ett positivt utfall borde detta ha viss beviskraft.

Jag inbillar mig att många läsare nu undrar om det verkligen kan vara vettigt att använda sig av experiment som är mer än 200 år gamla, och som inte kan upprepas idag. Jag är beredd att instämma i att detta givetvis är problematiskt. Vi vill gärna att experiment ska gå att upprepa, för att på så sätt utesluta slumpeffekter. För att inse varför kan vi jämföra med vanlig slantsingling. Om väldigt många människor singlar slant många gånger kommer den genomsnittliga frekvensen klave ligga på ca 50%. Samtidigt är det mycket troligt att enskilda serier slantsinglingar kommer att uppvisa en starkt avvisande frekvens, t.ex. en mycket stor andel klave. Ur detta kan vi inte sluta oss till att en sådan serie inte kastades med ett mynt som var välbalanserat. Vi kan inte i efterhand välja ut en serie ur ett stort antal utförda serier och säga att just den är speciell. Att vissa serier ser annorlunda ut än andra är precis vad vi borde kunna vänta oss på förhand.

Nu är frågan vad detta har för implikationer på historiska påståenden om paranormala förmågor. Låt oss anta, kanske tvärtemot historiska fakta, att Bottineau först gjorde ett antal förutsägelser som imponerade på ett pålitligt vittne X. Vittnet, som var en god bayesiansk statistiker, började med att låta sin a priori-sannolikhet anta ett värde som innebar att Bottineau gissade lika bra som slumpen.1 Nu bad vittnet Bottineau göra nya förutsägelser, och observerade utfallen. Eftersom alla förutsägelser var korrekta justerade vittnet upp sin a priori-sannolikhet i vanlig ordning, och så vidare. (Den läsare som ogillar den bayesianska ansatsen är fri att välja sin egen favoritansats. Min poäng är att testet ska vara väl utfört rent statistiskt, enligt den kvalificerade läsarens bedömning.) Vi antar också, en smula optimistiskt, att allt detta råkar finns bevarat i arkiv. Nu är frågan: Exakt varför är det faktum att de kontrollerade och väl dokumenterade försöken utfördes i det förflutna ett skäl att ogiltigförklara dem? Enligt de krav som föreskrivs av VoF:s testkommitté kan bara ännu inte utförda experiment vara av betydelse. Varför, kan man undra?

Det är frestande att ge icke-skeptikern en viss poäng. I historiska fall får vi hålla tillgodo med den evidens vi har. Kanske håller inte källmaterialet i fallet Bottineau för en kritisk historisk granskning. Men om det skulle visa sig göra det, och om vi i förväg kommer överens om ett testprotokoll innan vi öppnar arkiven, och om utfallet enligt protokollet ska räknas som positivt och mina egna iakttagelser om meteorologiska förhållanden därmed kan avfärdas – ja då har vi nog visst fog för påståendet att paranormala förmågor existerar, eller åtminstone existerade på 1700-talet. Det borde även en skeptiker kunna gå med på.

NOT

  1. Enligt ett bayesianskt tänkesätt är sannolikhet ett subjektivt mått på trovärdigheten hos en hypotes. Var och en kan tillskriva en hypotes någon viss initialsannolikhet, en s.k. a priori-sannolikhet (sannolik het ’före’). När ny evidens tillkommer i frågan, t.ex. nya mätdata, kan sannolikheten uppdateras till en a posteriori-sannolikhet (sannolikhet ’efter’). Denna sannolikhet kan sedan användas som a priorisannolikhet om ytterligare evidens tillkommer. Sannolikhetsuppdateringarna sker i enlighet med Bayes sats, som är en elementär sats inom sannolikhetskalkylen.

LITTERATUR

  • Gould, R. T. Oddities: A Book of Unexplained Facts. New York, University Books, 1965, s. 173–193.
  • Niklasson, S. ”Underbarnet Bottineau”, Båtnytt 1/2008, s. 42–45.