Olika nyanser av grått
Publicerat i Folkvett nr 4/2007.
Wilhelm Agrell (red.): Forskningens gråzoner – tillrättaläggande, anpassning och marknadsföring i kunskapsproduktion. Stockholm: Carlssons bokförlag, 2006. 204 s. ISBN 978-91-7331-085-7.
Medan rena forskningsskandaler, som till exempel att rapportera experiment som aldrig utförts, är förhållandevis ovanliga, förekommer det att forskare ser mellan fingrarna när det gäller mindre förseelser. Det kan handla om att medförfattare inte deltagit i arbetet, eller att man kopierar beskrivningar av metoder ur andras arbeten. Så var går gränsen för vad som är god sed inom forskningen? Denna fråga söker ett antal forskare besvara i en antologi med namnet Forskningens gråzoner. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, står som redaktör och ger bakgrunden, utöver att bidra med ett av avsnitten. Medförfattarna är hämtade från sociologi, historia, idé- och lärdomshistoria, praktisk filosofi, teologi och teknikpolitik.
Urvalet av författare är lite förvånande. Boken inleds med ett exempel på tvivelaktig forskningssed hämtat från en forskningsgrupp vid Karolinska Institutet. Ändå finns ingen medicinare, eller för den delen naturvetare eller tekniker, bland författarna. Vad beror det på? De områden som ställts utanför står för en stor del av den forskning som bedrivs, och det är inom områden som stamcellsforskning och genmodifiering som mycket av debatten om forskningsetik finns. Det hindrar inte att en av senare års mest omdebatterade forskare i Sverige varit sociologen Eva Lundgren. Lundgrens sätt att söka stöd bland politiker i stället för inom forskarsamhället är inte förbjudet, men gör att forskningens självkorrigering sätts ur spel. En zon inom gråzonen som författarna diskuterar är just politisk påverkan. Andra är kommersiell påverkan, samspel mellan forskare och media och önsketänkande som påverkar forskningsresultat.
Dagens forskarvärld utmärks av en kamp om forskningsmedel. Med allt flera forskare och allt dyrare utrustning inom många områden är konkurrensen knivskarp. Det medför en frestelse att övertolka resultat, eller försöka skapa opinion kring det egna området genom att söka stöd i media. I sitt kapitel diskuterar Carl-Gustaf Andrén, professor i praktisk teologi, hur inställningen till forskningens frihet i praktiken förändrats när universitetens fria resurser i form av fakultetsmedel minskat i förhållande till öronmärkta anslag från forskningsråd. Det är dock en lite orättvis jämförelse. Medan friheten att formulera frågor kan vara absolut kommer resurserna i form av pengar alltid att vara begränsade. Man kan tycka vad man vill om just de områden som forskningsråden prioriterat, men en prioritering är nödvändig. Ingen lär tycka att det är rimligt att anslå lika stora belopp till varje forskningsområde, oavsett hur dyrbar forskningen inom området är.
Förväntningar från omgivningen driver lätt forskning åt ett annat håll än dit resultaten går. Anna Tunlid, fil.dr. i idé- och lärdomshistoria, diskuterar hur uppgifter om den så kallade skogsdöden fick ett så starkt politiskt och medialt stöd på 1980-talet att det blev svårt att föra fram, eller ens att formulera, alternativa uppfattningar. I efterhand kunde inblandade forskare konstatera att forskarna avkrävdes alltför snabba underlag till politiska beslut. Även konkurrens inom media kan driva fram forskningsbubblor, som Mats Benner, docent i sociologi, beskriver: två mycket framstående vetenskapliga publikationer tävlade om att vara först med att presentera nyheter som visade sig vara bedrägeri.
Ett regelverk för att komma till rätta med dålig sed inom den forskning som bedrivs vid svenska universitet och högskolor diskuteras i dessa dagar utifrån ett förslag från bland andra Vetenskapsrådet. Men hur skall man komma tillrätta med det som finns i en gråzon? Går det över huvud taget att hantera genom regelverk? För att få forskningsanslag måste kommersiella och andra bindningar uppges. Kan man tänka sig liknande regler när det gäller andra tvivelaktiga, men inte olagliga, ting? I ett avsnitt i boken behandlas fusk inom en angränsande verksamhet, högskoleutbildningen. Olof Hallonsten, doktorand i teknikpolitik, återger en studie han gjort av studenters respektive högskolelärares attityder till fusk. En tolkning av en del av de resultat han visar är att gråzoner helt enkelt kan vara fråga om okunnighet – det förefaller inte ovanligt att studenter tror att det är acceptabelt att kopiera andras idéer, bara man gör det med egna ord.
Antologin som form ställer stora krav på läsaren. Ingen författare lägger fram någon växande tankegång, ingen lägger fram någon slutsats. Det är problematiskt när den fråga boken vill närma sig är så komplex. Boken innehåller intressanta texter men avsnitten spretar alltför mycket när en del av författarna snarare skriver om sina specialområden än om bokens tema.