Kryptozoologi: mellan vetenskap och fantasteri

Publicerat i Folkvett nr 4/2007.

Trots att det inte längre finns vita fläckar på våra kartor så är vår kunskap om djurvärldens mångfald full av luckor. Kryptozoologin försöker att fylla dessa, och ibland går expeditionerna inom detta ämne längs obekanta stigar där legender om Snömannen, Loch Ness-odjuret och andra okända djur kanske kan få sina naturliga förklaringar. Det finns en spännvidd från seriös forskning till rena fantasterierna. Lennart Olsson, professor i zoologi vid Friedrich-Schiller-Universität i Jena, ger en översikt.

Biodiversitet och biologisk mångfald har blivit modeord, och medvetandet om att människans framfart hotar att utrota många arter och kanske hela ekosystem är tämligen utbrett i vår tid. Att vår kunskap om vår planets flora och fauna, för att nu inte nämna dess mikroorganismer, är bristfällig är nog mindre känt. Med undantag av några välkända grupper som fåglar och däggdjur, där vi tror oss känna till och ha beskrivit de flesta arter som existerar, så finns det antagligen miljontals obeskrivna djur av olika slag. Särskilt i tropikerna har detaljstudier av små områden, till exempel alla insekter som finns på och i ett stort träd i regnskogen, fått zoologerna att uppskatta att antalet okända insektsarter kanske är lika stort som, eller större än, antalet kända arter.


Figur 1. Elfensbensnäbbad hackspett

Men även bland större djur hittar forskare och amatörer då och då nya arter, eller återfinner arter som man trott vara utdöda. Det skedde till exempel på våren år 2005, då det rapporterades att en riktigt stor fågel (över 80 cm mellan vingspetsarna), den elfenbensnäbbade hackspetten (fig. 1), återupptäckts under år 2004 i Arkansas, USA, efter att ha varit försvunnen i 60 år. Jag hade sabbatstermin och besökte en kollega i Boston när nyheten kom. Vi hämtade hem hans son från ett college i Pennsylvania några dagar senare, och passade på att besöka traktens lilla naturhistoriska museum. Där stod ett dammigt exemplar av den elfensnäbbade hackspetten och skämdes längst inne i ett hörn av den fina fågelsamlingen. Den var en gång en rätt så vanlig fågel i stora delar av Nordamerika. Att man kan utrota även fågelarter som varit riktiga landsplågor visar ett annat nordamerikanskt exempel, vandringsduvan, som jag återkommer till i slutet av artikeln.

Kvastfeningen återuppstår efter 70 miljoner år

Att vara försvunnen i 60 år är dock ingenting i jämförelse med en av kryptozoologins klassiker, kvastfeningen. Kvastfeniga fiskar är välkända som fossil och närmare släkt med landlevande ryggradsdjur som grodor och människor än med vanliga fiskar. Fenorna liknar våra armar och ben till sin struktur, och kvastfeningarna har samma sorts över- och underarmsben som vi. Man trodde länge att de sista dog ut för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna och många andra djur försvann för evigt från vår jord. År 1938 återfanns dock kvastfeningarna, då ett exemplar hittades av en ung museiforskare i Sydafrika, Marjorie Courtney-Latimer, som ofta besökte fiskehamnen för att se om nyinkomna båtar hade vetenskapligt intressanta arter i sin fångst. Courtney-Latimer insåg att hon var en sensation på spåren. Hon gjorde en snabb skiss av fisken och kontaktade Sydafrikas ledande fiskexpert, Dr J.L.B. Smith, som beskrev arten och hedrade dess upptäckare genom att kalla den Latimeria chalumnae. Chalumnae syftar på Chalumnafloden, vid vars mynning fisken fångats i ett hajnät.

Sedan tog det dock många år, ända till 1952, innan Smith hittade fler kvastfeningar. Det berodde mest på att han till en början letade på fel ställe. Den kvastfening som fångats utanför Sydafrika visade sig ha kommit rejält ur kurs, och kvastfeningarnas hem återfanns långt därifrån. Vid Komorerna, en liten ögrupp mellan norra Madagaskar och det afrikanska fastlandet, fann Smith fler kvastfeningar. Länge trodde man också att de endast fanns runt dessa öar. 1998 fångades dock en kvastfening utanför Sulawesi i Indonesien, 10 000 km öster om Komorerna, och fördes till den amerikanske biologen Mark Erdmanns hus. Han hade sett en kvastfening på en lokal fiskmarknad när han var på bröllopsresa på norra Sulawesi året innan, men inte trott sina ögon. Nu fick han se ett fräscht exemplar och kunde konstatera att färgteckningen skiljde sig från de blåskimrande kvastfeningarna i Afrika. Sulawesikvastfeningen är brunaktig men i övrigt svår att skilja från sin släkting.

Hur nära släkt är de två kvastfeningarna egentligen? De kan ju ha varit utan kontakt med varandra under lång tid och hunnit bli väldigt olika. Genetiska studier har visat att sulawesikvastfeningen bör anses vara en egen art fastän nära släkt med komorokvastfeningen, och den har givits artnamnet Latimeria menadoensis efter fyndorten. Så de goda nyheterna är att vi kan glädja oss åt inte en, utan två kvastfeningsarter. De dåliga nyheterna är att båda är utrotningshotade.

Pungvargen och problemet med öar

Djurarter som nyligen dött ut, eller kanske ändå inte, utgör en svårartad lockelse som få kryptozoologer kan motstå. Det är välkänt att djur på öar löper särskilt stor risk att dö ut. Det finns helt enkelt ingenstans att ta vägen om klimatet ändras eller om en ny fiende anländer till ön. Sambandet mellan en ös storlek och hur många arter som får plats på den är väldigt starkt, nästan en naturlag inom öbiogeografin, som denna vetenskap kallas. Lägg till detta att öar ofta har unika arter, som bara finns på denna enda ö, och dramat kan ta sin början. En av de arter som överhuvudtaget gjorde oss människor medvetna (i efterhand) om att vår framfart kan leda till utrotning var dronten, en öfågel som förlorat flygförmågan och utrotades redan på 1600-talet. Människan har även utrotat grupper av sin egen art som råkat leva på öar, till exempel tasmanierna.


Figur 2. Tasmaniens statsvapen

Mest känt är ändå Tasmanien för sina pungdjur, särskilt pungvargen som också återfinns hållande skölden på Tasmaniens vapen (fig. 2). Namnet till trots rör det sig inte om någon varg, tiger eller korsning av dessa (det engelska namnet är Tasmanian tiger eller Tasmanian wolf, det tyska Tigerwolf), utan om ett pungdjur. Vi är vana vid att pungdjuren är fridsamma växtätare som kängurur och wallabyer, men i Australien har de fyllt upp ungefär samma ekologiska nischer som placentadäggdjuren hos oss. Det finns alltså också rovdjur, asätare etc. Pungvargen var ett rovdjur och ett av de första utdöda djur som fick delar av sitt DNA sekvenserat. Som väntat visade den sig vara närmast släkt med andra rovpungdjur som pungdjävulen, en annan tasmansk art.

Pungvargen var en gång utbredd över hela Australien och även Nya Guinea. Sitt sista fäste hade den dock på Tasmanien, där den sista pungvargen hölls i en bur på Hobart Zoo och dog 1936. Generösa skottpengar hade sett till att pungvargar skjutits i stor mängd. En berömd filmsekvens visar Benjamin, som den sista pungvargen senare kom att kallas, vankande av och an i sin lilla bur. Man ser hur den styva svansen sticker ut som på kängurur snarare än hunddjur, och gången är lite stel så att man har svårt att tänka sig att den kunde springa särskilt snabbt. Imponerande är inte minst gapet, med en ovanligt stor öppningsvinkel (120 grader) och helt annan tanduppsättning än våra rovdjurs.

Pungvargen hade länge kvar sin status som ”utrotningshotad”, men eftersom inga pungvargar synts till på 50 år ströks den 1986 från listan och betraktas nu som utdöd. Detta hindrar dock inte att det fortfarande rapporteras om konstiga ylanden på Tasmanien, och många när ett hopp om att pungvargen inte är utdöd utan fortfarande strövar omkring någonstans djupt inne i de tasmanska skogarna.

Ett märkligt projekt som gick ut på att klona pungvargen startades 2002 av den välkände australiska zoologen och paleontologen Michael Archer. År 2006 lades projektet dock ned efter att man konstaterat att DNAt var alltför fragmenterat för att kloning skulle vara möjlig. Projektet hade redan från början utsatts för hård kritik av forskare inom ämnet som fann det oseriöst och mer effektsökeri än vetenskap.

En Edens lustgård i Indokina

Vu-Quang är en provins i norra Vietnam. Här och på andra sidan gränsen, i Laos, har forskare från 1992 till idag upptäckt flera arter av hovdjur, en del ganska storvuxna. Det har beskrivits som de senaste årtiondenas största zoologiska sensation. Vi trodde nog att alla större däggdjur redan var bekanta för vetenskapen. Det hela började 1992 när John MacKinnon, en amerikansk naturvårdsbiolog, besökte området för första gången på uppdrag av Världsnaturfonden. De lokala jägarna berättade om en ”bergsget” med långa spetsiga horn som han inte kände till. Jägarna brukade kunna nedlägga två eller tre examplar varje år. När MacKinnon sedan fick se tre par av dessa halvmeterlånga horn blev han genast övertygad om att han var en ny art på spåren. Senare fann vietnamesiska forskare lämningar av tjugotalet djur, bland annat tre brunsvarta fällar. Nu kunde man få en bättre uppfattning av hur djuret måste se ut; ungefär som en antilop, mellan 80 och 90 centimeter i mankhöjd, och med en vikt på uppemot 100 kg.


Figur 3. Saola.

I samarbete med sina vietnamesiska kollegor och den danske forskaren Peter Arctander beskrev MacKinnon den nya arten 1993 i Nature utan att ännu ha sett ett levande exemplar. Släktskapsanalyser med hjälp av DNA-sekvenser visade att det rörde sig om en släkting till våra nötkreatur snarare än en get. Djuret (fig. 3) fick namnet Saola (Pseudoryx nghetinhensis – ”falsk oryx från Nghee-Thinprovinsen” – eftersom hornen liknar oryxantilopens). Att ett så stort djur kunnat undgå att upptäckas är något av en gåta. Men även om Vietnam är ganska tättbefolkat så trängde människor först sent in i denna otillgängliga region, och ännu idag bor inte mycket folk där. Numera har man infångat levande exemplar av arten, som dock visat sig svår att hålla i fångenskap. Den anses förstås mycket hotad och området där den tros vistas är numera skyddat.

I samma trakt har nu också två nya arter av muntjak hittats, ett slags hjortdjur med förlängda hörntänder i överkäken som används vid slagsmål hannar emellan. Den ena arten är ovanligt stor för en muntjak med sina 75 cm i mankhöjd och 55 kg, medan den andra är väldigt liten och bara väger 15 kg. Dessutom har fyra nya fiskarter och en hittills okänd sköldpadda beskrivits från detta område, liksom en gris som visserligen beskrevs redan 1892 av jesuitpatern Pierre Marie Heude, men sedan inte setts till på mer än 100 år. John MacKinnon menar att Vu-Quang-provinsen tillsammans med näraliggande områden i Laos och Kambodja är ett exempel på refugier, platser där arter har kommit att överleva som annars överallt försvunnit. Vi kan hoppas att det finns fler sådana Edens lustgårdar kvar att upptäcka.

Snömannen närmast släkt med hästar

Den nya DNA-tekniken, som användes för att utröna hur saolan är släkt med andra hovdjur, är en skänk från ovan för kryptozoologin. Numera är det möjligt att undersöka väldigt små mängder, enstaka hårstrån eller tänder, med förfinade metoder. En intressant studie har gjorts av ett av kryptozoologins mera kända objekt, den förfärlige snömannen eller yetin. Författaren Peter Matthiesen hittade 1992 intressanta fotspår och även hårstrån i Sao Kohla-dalen i en avlägsen del av norra Himalaya. Lokala guider försäkrade att de kom från yetin. Belgiska och amerikanska genetiker har sekvensbestämt en del av yetins mitokondrie-DNA och jämfört med sekvenser från andra däggdjur (fig. 4).


Figur 4. Yetins stamträd. Återges med författarnas tillstånd efter Milinkovitch et al. 2004.

Trots att yetin enligt de flesta vittnesuppgifter skall se ut som en stor människoapa hamnar den enligt analysen bland hästarna, väldigt långt från apor och människor. Även den kände bergsbestigaren Reinhold Messners uppfattning att yetin skulle vara ett slags björn verkar således vara fel. Studien är publicerad i en seriös vetenskaplig tidskrift, för säkerhets skull dock i numret som utkom 1 april 2004. Med skämtlynnet i behåll drar forskarna slutsatsen att yetin undergått ”omfattande morfologisk konvergens”, d.v.s. att den för att vara släkt med hästar och zebror utvecklats märkvärdigt långt i riktning mot att se ut som en människoapa. Man kan också konstatera att Kapten Haddock i en av det trettiotal förolämpningar som han öser över yetin har helt rätt (”ditt uddatåiga hovdjur!”) medan den stackars snömannen alls inte gjort sig förtjänt av att kallas ”makrocefal babian” och annat ur den omfattande Haddockska vokabulären. (Hästar är uddatåiga hovdjur, makrocefal betyder ”med abnormt stort huvud”.)

Bluffar, skämt och kommers

Om nu stora djur som saola och kvastfeningar kan förbli oupptäckta under så lång tid så kanske det ligger någonting i gamla berättelser om för vetenskapen okända djur? Hittills har jag beskrivit den seriösa sidan av kryptozoologin. Det finns dock en väl tilltagen svans av pseudovetenskap och fantasteri inom ämnet. Många böcker med kryptozoologi i titeln handlar om mer eller mindre spektakulära ”upptäckter” eller om gamla bekanta som Loch Ness-odjuret, Nessie. Storsjöodjuret verkar inte ha slagit igenom internationellt men är ett exempel på hur man försöker slå mynt av legender om svårfångade djur. Den mer fantasirika delen av kryptozoologin har drabbats av några hårda slag under senare år, då såväl ett klassiskt foto av Nessie som en välkänd film som visar hur Bigfoot – den amerikanske snömannen – springer iväg visat sig vara bluffar med all sannolikhet.


Figur 5. Fejkat foto av Nessie från 1934.

Ett av de mest kända fotona av Nessie är en svart-vit bild av låg kvalitet (fig. 5) som Robert Wilson sade sig ha tagit vid Loch Ness i april 1934. Nessies anhängare har spekulerat om att det kanske skulle röra sig om en plesiosaur eller svanödla, ett slags sedan länge utdöda marina kräldjur som är kända som välbevarade fossil. Det är två Loch Ness-forskares förtjänst att vi nu kan vara rätt säkra på att fotot är en bluff. 1993 hörde David Martin och Alastair Boyd att Ian Wetherell hävdat att hans far hertigen fejkat ett av fotografierna av Nessie. Både far och son Wetherell var döda, men forskarna lyckades spåra upp Ian Wetherells styvbror, Christian Spurling, som 90 år gammal medgav att han fått i uppdrag av sin styvfar att bygga ett Loch Ness-odjur. Han använde en leksaksubåt och satte odjurets hemmagjorda huvud och hals över ubåtens manövertorn. Fotot visar Nessie i vattnet utan något som kan avslöja skalan, och det är omöjligt att veta hur stort odjuret är. Halsen har uppskattats vara mer än 90 cm hög, men var i verkligheten mycket mindre, runt 20 cm.

Skämtet verkar ha varit ett sätt att hämnas på Daily Mail som 1933 hade kontaktat Wetherell angående information om Loch Ness-odjuret. Wetherell hittade konstiga fotavtryck nära vattnet vid Loch Ness och skickade gipsavtryck till ett naturhistoriskt museum. Det verkar dock som om någon skojat med hertigen eftersom avtrycken kom från en liten flodhästfot, som möjligen suttit på ett paraplyskaft. Redaktörerna på Daily Mail var sura på Wetherell, för vilken det hela säkert var ytterst pinsamt. ”Vi skall ge dem deras monster”, lär han ha sagt till Spurling (Martin & Boyd 1999).

År 2004 trädde en viss Bob Heironimus fram och berättade att han spelade Bigfoot i den berömda, cirka en minut långa film från 1967 där Bigfoot springer iväg från kameran (Long 2004; Bigfoot-troende har senare ifrågasatt Heironimus trovärdighet. Den som vill följa debatten kan börja på www.bigfootencounters.com eller www.bigfootforums.com). Amatörfilmaren Roger Patterson fick detta scoop under en utflykt vid Bluff Creek i Kalifornien. Den som sålde gorilladräkten till Patterson, Philip Morris, har också trätt fram. Patterson själv dog 1972 och höll hela tiden fast vid att filmen var äkta. Även den skämtare som gjorde de stora fotspår som gav upphov till namnet Bigfoot har blivit avslöjad. Ray L. Wallace dog 26 november 2002, 84 år gammal. Sonen Michael berättade kort därefter om skämtet, som utfördes 1958, och tillade att pappan alltid älskat practical jokes (Young 2002). Tillsammans med sin bror Wilbur hade han klivit omkring med långa träfötter som en bekant tillverkat och som fortfarande lär finnas i familjens ägo. En bulldozerförare rapporterade om de gigantiska fotavtrycken och en stort upplagd artikel i lokalpressen fick sedan snöbollen i rullning. Bigfoot var född. Liksom i fallet med fotot av Nessie verkar skämtarna ha överraskats av sin framgång och fått kalla fötter när de insett vad de ställt till med. De har sedan inte vågat träda fram inför alla människor de lurat. Först långt i efterhand har det som rimligen är sanningen krupit fram.

Precis som andra avslöjanden av saker som många tagit på allvar, t.ex. cirklar i sädesfält, så låter sig inte heller här de Bigfoot- och Nessie-troende avspisas så lätt. Det finns ju många andra observationer, till och med foton etc. Skeptikern löper alltid risk att undra om inte kampen kanske mest förs mot väderkvarnar.

Vandringsduvans varning och kryptozoologin

Länge plågades man i Nordamerika av enorma flockar av vandringsduvor (fig. 6) som förmörkade himlen. Flockar som uppskattas ha varit 1,6 km breda och uppåt 500 km långa kan ha innehållit ofattbara 2 miljarder duvor. Det kunde ta flera dagar innan hela flocken passerat. Från mitten av 1800-talet bedrevs ett formligt utrotningskrig mot vandringsduvorna, och 1 september 1914 dog Martha, den sista av dem, i Cincinnati Zoo. Så om till och med vanliga arter med miljarder av individer kan utrotas relativt snabbt, då handlar kanske kryptozoologin om att upptäcka de ovanliga arterna och försöka skydda dem från detta öde. Vi kan bara skydda djur som vi vet existerar, så sökandet efter nya arter är en viktig grund för naturvården. Att vår fantasi ibland spelar oss ett spratt och vi tror oss ”upptäcka” arter som inte finns, och att entusiaster ibland luras grundligt av skämtare, kan målet att upptäcka och skydda sällsynta arter kanske vara värt.


Figur 6. Vandringsduva.

Referenser

  • Long, Greg. 2004. The Making of Bigfoot: the Inside Story. Amherst: Prometheus Books.
  • Martin, David & Boyd, Alastair. 1999. Nessie: the surgeon’s photograph exposed. Boken kan beställas från lochnessinvestigation.org.
  • Milinkovitch, Michel C.; Caccone, Aldagisa & Amato, George. 2004. Molecular phylogenetic analyses indicate extensive morphological convergence between the ”yeti” and primates. Molecular Phylogenetics and Evolution 31. San Diego.
  • Young, Bob. 2002. Lovable trickster created a monster with Bigfoot hoax. Seattle Times, 5 december 2002.