Himalayasalt

Publicerat i Folkvett nr 3/2007.

Himalayasalt har fått ett uppsving. Måns Eriksson granskar.

Något som kallas Himalayasalt har på senare tid marknadsförts som ett bättre, hälsosammare och mer naturligt alternativ till det vanliga bordssaltet. Det rosaskimrande bergssaltet har prisats i TV3:s Du är vad du äter och uppmärksammats i SVT:s Toppform. Saltet finns idag att köpa, obehandlat och ”helt naturligt”, både malt och i större kristaller, såväl på Amazon.com som hos hälsokostkedjan Life. Det sägs innehålla mängder av nyttiga ämnen, vara bra för mag- och tarmsystemet samt skydda mot hjärt- och kärlsjukdomar, acne, cancer, tandsten, karies, elallergi, astma, bronkit och reumatism.

I den här texten diskuterar jag de påståenden som görs i marknadsföringen av saltet och granskar uppgifter om dess innehåll, hälsoeffekter och ursprung, samt den forskning som försäljarna stöder sig på.

Saltets innehåll

Det som sägs göra saltet från Himalaya så speciellt är dess innehåll, även om saltets förespråkare inte verkar vara riktigt överens om vad innehållet egentligen är. Många försäljare uppger att saltet innehåller ”hela det periodiska systemets 84 grundämnen”, medan somliga nöjer sig med att säga att det innehåller 84 olika mineraler och spårämnen, och att det är samma ämnen som kroppen består av och behöver. Flera försäljare går så långt som att säga att ämnena förekommer i precis samma halter som i vår kropp.

Det periodiska systemet, som är en tabell över de kända grundämnena, innehåller idag knappt 120 (och inte 84) ämnen. Det som försäljarna egentligen menar när de säger ”hela periodiska systemet” är de 94 första ämnena i detsamma – inkluderat hälsofarliga ämnen som uran, arsenik, bly, kvicksilver, polonium och plutonium. Det är inte ämnen som bör finnas i kroppen; som ett exempel kan det nämnas att 0,0000007 gram polonium-210 är en dödlig dos för en människa på 70 kilo 1. Spår av av exempelvis arsenik i livsmedel är för all del inte helt ovanligt – men det torde vara unikt att detta framställs som någonting positivt. Vidare påstås saltet innehålla prometium, som inte förekommer naturligt på jorden, och flera ädelgaser. De senare förekommer i första hand i vår atmosfär, och är i stort sett omöjliga att binda till andra ämnen.

Flera av försäljarna uppger att saltet innehåller minst 97 % natriumklorid. I direkt motsats till detta har den kritiserade hälsokostcoachen Anna Skipper i Du är vad du äter sagt att Himalayasaltet inte innehåller något natriumklorid överhuvudtaget 2 – ett påstående som har upprepats i ett antal butiker landet över.

En av återförsäljarna presenterar på sina webbplats en kemisk analys av saltet, där det konstateras innehålla 99,1 % natriumklorid, och små mängder av en handfull andra ämnen, bland annat järn, kalium och aluminium 3. Analysen visar också att halterna av flera av de ämnen saltet sägs innehålla är för låga för att kunna mätas, vilket försäljarna felaktigt tolkar som att det faktiskt innehåller ämnena. I en annan analys av saltet uppmäts halten natriumklorid till 99,81 %, vilket lämnar ännu mindre utrymme för de resterande 82 ämnen som saltet påstås bestå av 4. Viktigt att komma ihåg är också att det natriumklorid som finns i Himalayasaltet inte skiljer sig från det i bordssalt, trots att den förra är ”naturligt” och det senare i regel industriellt framställt.

Försäljarna bakom Himalayasalt.se (som i våras stängde ner sidan efter att jag påpekat några av de felaktigheter som fanns där) gick ett steg längre och påstod att ”solens energi finns bundet i varje saltatoms struktur som biophotoner” och att ”samma energi kommer oss till del, när vi intar saltlösningen.” Påståendena återfinns även på andra platser på webben, men är trots det långtifrån riktigt.

Förenklat kan man säga att fotoner är de partiklar och vågor som utgör elektromagnetisk strålning (exempelvis vanligt ljus, mikrovågor och radiovågor). Speciellt är en biofoton en foton som avges från ett biologiskt system. Varken solen eller ”saltatomer” är biologiska system, och de har därför ingenting med biofotoner att göra. Att överhuvudtaget tala om saltatomer är meningslöst, eftersom det helt enkelt inte finns något sådant – det rätta vore att tala om joner och saltföreningar. Fotoner kan heller inte lagras, och därmed kan solenergin inte finnas ”bundet i varje saltatoms struktur som biophotoner”. Man påstår att något som inte finns, trots att det inte går, lagrar något som det per definition inte kan ha. Det är lika fel som det är förvirrande.

Ett salt från Himalaya?

Några av Himalayasaltets distributörer har uppgett att saltet bryts i Karakoram, en bergskedja som ligger nära Himalaya, och att det därefter kommer till köparen utan någon industriell behandling. Det blir därmed ”helt naturligt”, till skillnad från vanligt bordssalt, som renas kemiskt för att få bort föroreningar. När saltet för några år sedan lanserades i Tyskland undersöktes dess ursprung av bland annat organisationen Tourism Watch, som kom fram till att det i själva verket bryts i världens nästa största saltgruva, Khewra i Pakistan 5. Arbetet i gruvan är farligt, och olyckor uppges vara vanliga. Miljövännen noterar att saltet behöver transporteras betydligt längre än exempelvis Jozos salt, som kommer från Danmark och Nederländerna 6.

Enligt svenska Wikipedia är bergssalt svårt att få rent, varför det till största delen används som vägsalt i Sverige 7. Salthandlarna Hanson & Möhring uppger i beskrivningen av ett vägsalt de marknadsför att detta inte bör användas som livsmedel, eftersom hanteringen av saltet inte följer de restriktioner som gäller för salt som skall ätas 8. Intressant är därför att det allra mesta av saltet som bryts i Khewragruvan säljs för att bli just vägsalt, och att hanteringen av detta borde vara densamma som av Himalayasaltet.

Forskning om Himalayasaltet

Flera återförsäljare beskriver en studie om saltets hälsoeffekter, utförd av österrikiska InterUniversity Graz, ett institut som erbjuder utbildningar inom alternativmedicin. Studien tycks inte vara publicerad i någon vetenskapligt granskad tidskrift, och innehåller en hel del märkligheter 9.

I den nio veckor långa dubbelblinda studien jämfördes fyra grupper, som dagligen drack 1,5 liter vatten: Fijivatten (ett finare flaskvatten), Fijivatten med Himalayasalt, kranvatten respektive kranvatten med bordssalt. Hur många personer som ingick i varje grupp framgår inte av beskrivningen av försöket, och det nämns inte explicit om försöket var randomiserat.

Man fann att grupperna som drack Fijivatten (med eller utan Himalayasalt, men framförallt den senare gruppen), vid försökets slut mådde signifikant bättre – bland annat förbättrades blodcirkulationen, leverfunktionerna, metabolismen och magfunktionerna, och en 47-årig ofrivilligt barnlös kvinna blev gravid under studiens gång. De andra två grupperna mådde däremot sämre. Att gruppen som drack vanligt kranvatten mådde signifikant sämre får anses vara anmärkningsvärt, eftersom de flesta av deltagarna gissningsvis hade för vana att dricka kranvatten innan studien. Tilläggas skall att Österrike generellt har bra kranvatten.

För att mäta deltagarnas hälsa använde man elektroakupunktur och IMEDIS, ett kvantmedicinskt kvacksalvarverktyg som använder sig av bioresonanser (jämför Årets förvillare 2006). En webbsida om försöket uppger att amerikanska Food and Drug Administration, FDA, inte tillåter att IMEDIS används inom konventionell medicin, vilket bör ses som en ytterligare indikation på att det inte är tillförlitligt 10. Det orimliga resultatet och den tvivelaktiga mätutrustningen ger all anledning att tvivla på studiens resultat.

Ett av de största namnen bakom Himalayasaltet är Peter Ferreira. Han är bland annat författare till boken Water and Salt: The Essence of Life (Natural Resources Inc., 2003), som ligger till grund för många av de påståenden som görs om saltet. Ferreira uppges dessutom ligga bakom mycket av distributionen av saltet, och ger föredrag med innehåll liknande bokens. I de biografier om Ferreira som hittas på internet beskrivs han som biofysiker, men de nämner ingenting om att han skulle ha en utbildning inom vare sig naturvetenskap eller medicin. Vidare anges Ferreira sedan flera år ligga bakom ett Insitute for Biophysical Research, som skall ha visat saltets förträfflighet, men internetsökningar ger ingen hemsida eller publicerad forskning från något sådant Ferreira-anknutet institut.

Saltdrink till frukost

Många försäljare rekommenderar en ”kristallvattenkur” med Himalayasaltet. En saltsten skall lösas i vatten så att man får en 26 %-ig saltlösning. Lösningen kan sedan på olika sätt användas för att behandla diverse åkommor – den kan drickas, strykas på huden och användas för munsköljning.

Brukaren uppmanas bland annat att ”blanda 1-2 tsk (5-10 ml) [av denna] saltlösning med 2 dl friskt vatten” och inta denna blandning varje morgon på fastande mage. 10 milliliter av en NaCl-lösning på 26 massprocent innehåller 2,6 g natriumklorid (ännu mer om det rör sig om volymprocent), vilket enligt Livsmedelsverket är drygt hälften av vårt dagsbehov 11. För att inte överskrida dagsbehovet av natriumklorid måste man då under resten av dagen äta en extremt saltsnål kost. Livsmedelsverket uppger att medelsvensson får i sig 10-12 gram natriumklorid under en dag, och vanligtvis får vi i oss salt genom maten, inte genom det vi dricker.

Denna saltdrink uppges stimulera metabolismen i mag-tarmsystemet, peristaltiken och immunförsvaret. Ämnena som ingår i drinken spelar dock en mycket perifer roll i dessa processer, och såvida man inte lider av saltbrist (vilket är ytterst sällsynt i dagens Sverige) så bör de inte påverkas positivt. Vidare sägs drinken bidra till hjärt-kärlsystemets tillfrisknande, och de mineraler och spårämnen som är lösta i vattnet påstås utgöra ett skydd mot bl.a. hjärt-kärlsjukdomar och cancer. I själva verket borde det dock vara tvärtom. Det ökade dagsintag av natriumklorid som drickandet normalt medför bör ha en negativ inverkan på hjärt-kärlsystemet och leda till höjt blodtryck, med negativa hälsoeffekter som följd.

Bada i saltet

Ett annat användningssätt är att ha Himalayasaltet som badsalt. Försäljarna uppger att ett bad med en saltkoncentration på minst 1 % (à cirka 80 kr) gör att kroppen tar upp värdefulla mineraler och spårämnen ur vattnet genom osmos, samt leder ut gifter i vattnet. Det är inte troligt att så skulle vara fallet.

Våra celler gör, med få undantag, sig inte av med gifter genom osmos – transporten av molekyler in och ut genom cellmembranet sköts av proteiner på cellmembranets yta. Kroppen använder heller inte i någon stor utsträckning huden för att göra sig av med gifter – det sköts istället främst levern och njurarna. Det kan också nämnas att vattenpotentialen i kroppens celler motsvarar den hos en 0,9 %-ig koksaltlösning, varför de skulle avge vatten, och inte ta upp ämnen, om de hamnade i en 1 %-ig himalayasaltlösning.

Himalayasaltet som lampa

Saltkristallerna används också som lampskärmar. När glödlampan tänds påstås dessa lampskärmar avge negativa joner som fräschar upp luften och är bra för personer med luftrörsbesvär samt elallergi. De negativa jonerna skall neutralisera den (förmodat hälsofarliga) positiva joniseringen som sägs alstras från exempelvis datorer, TV-apparater och mikrovågsugnar.

Det finns anledning att tvivla på att en sådan lampskärm verkligen fungerar som det påstås. Till att börja med är den joniserande strålningen från elektriska apparater mycket liten i jämförelse med den strålning som kommer från världsrymden. Mikrovågsugnars strålning är överhuvudtaget inte joniserande, och de små mängder röntgenstrålning som kommer från TV-apparater ger negativ, och inte positiv, jonisering.

Det är dessutom tveksamt om energin från en vanlig glödlampa skulle räcka till att bryta jonbindningarna i saltkristallen, så att negativa joner kan avges. Negativa joner skulle antagligen heller inte kunna lämna kristallen utan att lika många positiva joner gör det.

Angående det första av påståendena om hälsoeffekter så har forskning visat att luftjonisering inte kan hjälpa astmatiker 12. Mot det senare påståendet kan man invända att det verkar en smula motsägelsefullt att försöka bota elöverkänslighet med en glödlampa.

Jämförelse med vanligt bordssalt och annan kost

Det är förstås tänkbart att de övriga ämnena, som järn och kalium, som finns i saltet kan vara till nytta för kroppen, och att Himalayasaltet därför skulle vara att föredra framför vanligt bordssalt. Utgående från samma kemiska analys som tidigare nämnts kan vi dock konstatera att det inte är någon större idé att använda saltet som mineraltillskott. För att en kvinna skall få i sig dagsbehovet av järn måste hon äta mer än tre hekto Himalayasalt, medan en man måste äta ett halvkilo för att få i sig dagsbehovet av magnesium. Ett intag som motsvarar dagsbehovet av natriumklorid ger bara någon eller några procent av behovet av järn. Det är betydligt enklare att få i sig mineralerna genom att äta exempelvis broccoli, spenat eller köttprodukter. Vid jämförelsen med vanligt bordssalt skall också noteras att Himalayasaltet inte innehåller jod, vilket sedan många år tillbaka tillsätts i bordssalt som ett skydd mot struma.

Sammanfattningsvis kan en stor del av påståendena om saltets innehåll, hälsoeffekter och användandet som mineraltillskott avfärdas. Saltet bryts under tvivelaktiga förhållanden, och måste transporteras långt innan det når handeln. De argument som återstår för att äta saltet torde vara dess rosa färg och att smakskillnaden, som blir liten när saltet väl hamnar i maten 13. Himalayasaltet har en fin färg och ett namn som för tankarna till storslagna vyer med vacker orörd natur, men det är också dess enda fördelar. Om detta berättigar ett kilopris som är långt över det vanliga bordssaltets är upp till läsaren att avgöra.

himalayasalt

En stor del av de påstådda hälsoeffekterna kring himalayasalt kan avfärdas.

Referenser

  1. http://agrippina.deakin.edu.au/occ-hyg/sbc312/sbc312-07/SBC312-Topic2-07.htm
  2. www.tv3.se/content/view/9535/1178/
  3. www.klokast.se/GIE/Salt/HANALYS.pdf
  4. www.znze.com/LabReport.asp
  5. www.tourism-watch.de/dt/28dt/28.abzocke/index.html
  6. www.jozosalt.se/om-jozo/vara-fabriker
  7. sv.wikipedia.org/wiki/Natriumklorid
  8. www.hanson-moehring.se/pdf/pg0034.pdf
  9. www.americanbluegreen.com/study.html
  10. www.mnwelldir.org/docs/reviews/h_salt_study.htm
  11. www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=12545&epslanguage=SV
  12. www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?cmd=Retrieve&db=pubmed&dopt=AbstractPlus&list_uids=14749604&query_hl=25
  13. Förare Winbladh, Lisa: Mycket väsen för lite salt, SvD Kultur 2007-06-16.