Spekulativt om nästan ingenting

Publicerat i Folkvett nr 1/2007.

Teorin om Ingenting. Russell K. Standish. Översättning Lennart Nilsson. Sköndal: Indexkompaniet, 2006, 254 s. ISBN 91-975382-4-8.

Kvantmekaniken är svår att förstå, i synnerhet om man vill få den att gå ihop med våra vardagsföreställningar. Det finns därför en debatt om kvantmekanikens ”tolkning”. Den skiljer sig från de flesta andra naturvetenskapliga diskussioner genom att det är svårt att se hur man empiriskt skulle kunna avgöra vilken tolkning som är ”rätt”. (De flesta professionella fysiker brukar dock inte bry sig om detta, utan anser sig klara sig bra utan någon ”tolkning” alls av kvantmekaniken.)

Den s.k. mångvärldstolkningen av kvantmekaniken innebär att vårt universum bara skulle vara ett av ett mycket stort antal parallella universa. Enligt denna tolkning förgrenas universum vid varje mätning i lika många parallella universa som antalet möjliga utfall av mätningen. Denna tolkning är inte särskilt populär bland fysiker av facket, som i regel föredrar mer återhållsamma tolkningar av kvantmekaniken. Däremot har den blivit populär bland folk som vill utveckla nya världsbilder med fysiken som stöd.

Mångvärldstolkningen av kvantmekaniken står i centrum för datavetaren Russell Standishs bok Teorin om Ingenting. Dessutom behandlas i boken bl.a. kaosteori, termodynamik, logik, beräkningsteori, informationsteori, kosmologi, biologisk evolution, friviljeproblemet och medvetandefilosofi. Det är ett märkligt urval av kunskapsområden; vad de har gemensamt är att de har använts som underlag för spekulativa världsbildsidéer. Det mesta kretsar i denna bok kring mångvärldstolkningen av kvantmekaniken, och boken kan nog beskrivas som ett försök att bygga upp en världsbild utifrån denna tolkning.

Till bokens försvar kan sägas att den innehåller en del avsnitt som förmedlar allmänt accepterad vetenskap på ett ibland ganska bra sätt. Problemet är att det också finns avsnitt som är mycket spekulativa. Det är inte alltid lätt för lekmannen att urskilja vad som är vad.

Standish återkommer flera gånger till en idé om ”kvantmekanisk odödlighet” som aldrig blir ordentligt preciserad, men som verkar vara viktig för honom. Den innebär i stort sett att den som dör lever vidare i ett parallellt universum. Detta är dock ingenting som på något sätt följer ur kvantmekaniken, utan det är endast någonting som kvantmekaniken inte utesluter. Vilket förstås är en helt annan sak. (För övrigt är det en märklig, höggradigt klonad odödlighet som skulle uppstå på detta sätt. Vem av alla miljontals överlevande förgreningar av mig i olika parallella världar kommer att vara jag efter min död?)

Boken är skriven i ett vetenskapligt tonläge. På flera ställen förs resonemang som kräver matematiska kunskaper på grundläggande universitetsnivå. Resonemangen knyter i regel inte heller an till gängse religiösa föreställningar. Men i inledningskapitlet beskriver författaren sitt arbete med denna bok som ”en hisnande vetenskaplig och andlig resa”. Och på ett annat ställe säger han att det är ”helt säkert att det någonstans i multiversum finns iakttagare som verkar gudalika i våra ögon”. Det verkar som om han letar efter Gud och odödlighet i kvantmekanikens ekvationer. Någon ökad förståelse för kvantmekaniken lyckas han inte förmedla. Ska man förstå kvantmekaniken (eller vilken som helst annan fysikalisk teori) bör man fokusera på vad den innebär empiriskt, och undvika att fastna i tolkningar och vidareutvecklingar som saknar empiriskt stöd.

Sven Ove Hansson