Ledande parapsykolog om kvantfysik

Publicerat i Folkvett nr 4/2006.

Dean Radin: ENTANGLED MINDS: Extrasensory Experiences in a Quantum Reality. New York: Paraview Pocket Books, 2006, 368 s. ISBN 1-4165-1677-8.

Dean Radin är senior scientist vid Institute of Noetic Sciences i Petaluma i norra Kalifornien. Dessutom är han ordförande i organisationen för professionella parapsykologer, Parapsychological Association. I boken Entangled Minds vill Radin först slå fast att de påstådda paranormala ”psi-fenomenen” verkligen existerar, och sedan göra troligt att de är en makroskopisk manifestation av den speciella kvantmekaniska effekt som man brukar kalla för ”sammanflätning” (eng. entanglement).

Avsnitten om parapsykologi är jag inte skickad att bedöma. Som alltid i dessa sammanhang är referenslistan lång, experimentens statistiska signifikans överväldigande och referenserna till nobelpristagare och berömda akademiska institutioner legio. Min enda generella kommentar är att Radin gör ett stort nummer av sina s.k. metaanalyser, d.v.s. kompilationer av olika experiment av liknande typ (t.ex. för att påvisa telepati) där statistiska metoder används för att bestämma en sammanvägd signifikans för en hypotes eller ett bästa värde på en skattad parameter. Analyser av denna typ är gängse inom vetenskapen, men måste användas med försiktighet. I de fall där enskilt mycket signifikanta experiment ger helt olika resultat är det inte bara meningslöst utan direkt fel att försöka finna ett sammanvägt resultat. Den enda rimliga förklaringen är faktiskt att några av experimenten är felaktigt utförda och därför ger felaktiga resultat. Radin nämner i sin bok att experiment av olika kvalitet måste viktas olika, men det är inte klart hur detta sker i praktiken i de metaanalyser han hänvisar till.

Vara hur det vill med den statistiska evidensen för ”mediers” eller collegestudenters paranormala förmåga att gissa rätt kort eller styra en slumpgenerator. Här skall jag inskränka mig till att diskutera de argument som Radin ger för att psi-fenomenen skall förstås som makroskopiska kvantfenomen. Radin ger en snabbkurs i ”den nya verkligheten” i kapitel fyra, som både visar att han förstår en del kvantmekanik men också att han verkar ha missuppfattat viktiga moment. (Alternativt har han förstått men skriver avsiktligt på ett vagt och vilseledande sätt.) Flera exempel på det senare finns i avsnittet Changing assumptions där han på s. 221 påstår exempelvis:

”Den nya verkligheten har ersatt antagandet om lokalitet med begreppet icke-lokalitet”

”Den nya verkligheten har upplöst kausaliteten eftersom relativitetsteorin har avslöjat att den fixa tidsriktningen är en illusion”

”Den nya verkligheten har övergett antagandet om kontinuitet eftersom väven av kvantverklighet är diskontinuerlig”

Dessa påståenden är antingen felaktiga eller, med en välvillig tolkning, bara vilseledande eller obegripliga. Alltsedan experiment på 1980-talet klart visat att de s.k. Bell-olikheterna inte är uppfyllda har vi vetat att mikrokosmos inte kan förstås i termer av en s.k. lokal realistisk teori. Lokalitet innebär att det inte finns någon ”verkan på avstånd” – all påverkan mellan fysiska system måste fortplantas med hjälp av ”signaler” vilka, enligt Einstein, inte kan röra sig snabbare än ljuset. ”Realistisk” har här en teknisk betydelse: alla fysikaliskt mätbara storheter i ett system måste vid varje tidpunkt kunna tillordnas värden på ett självkonsistent sätt. Det viktiga här är inte huruvida vi verkligen känner till dessa värden, eller ens om vi på något sätt kan lära känna dem. I en lokal kvantmekanisk teori är det självmotsägande att ens anta att sådana värden existerar. Den konventionella formuleringen av kvantmekaniken väljer att bevara lokaliteten och offra realismen. Det finns en alternativ formulering, utvecklad framförallt av David Bohm, i vilken man behåller realismen men till priset av en ögonblicklig växelverkan mellan olika delar av systemet. Det största problemet med Bohms teori är att den hittills inte kunnat utvidgas till att omfatta relativistiska teorier, men i de fall där den kan användas ger den exakt samma resultat som den vanliga kvantmekaniken för alla tänkbara experiment. Så påståendet att kvantmekaniken rätt och slätt har ”ersatt antagandet om lokalitet med begreppet icke-lokalitet” är grovt vilseledande.

Det är också viktigt att komma ihåg att inte heller i den Bohmska varianten av kvantmekaniken kan den icke-lokala växelverkan användas för att skicka signaler snabbare än ljuset. Så hur man än väljer att formulera sin kvantmekanik är den fortfarande kausal – orsak kommer alltid före verkan. Detta är fortfarande sant i de relativistiska kvantteorier som beskriver elementarpartiklarna. Även i den allmänna relativitetsteorin har man en strikt s.k. mikrokausalitet, vilket innebär att orsak alltid kommer före verkan i rum-tidsområden som är tillräckligt små för att ”krökningseffekterna” inte helt skall förändra rum-tidens karaktär. Sen är det också sant att det inte finns någon allmänt accepterad teori för kvantgravitation (supersträngarna är än så länge bara en hypotes) och att man inte logiskt kan utesluta s.k. slutna tidslika loopar, d.v.s. att ”orsak” skulle kunna komma efter ”verkan” i nog starka och komplicerade gravitationsfält. Dessa effekter förekommer dock endast i mer exotiska kosmologiska modeller som blivit mindre och mindre trovärdiga i takt med utvecklingen av allt mer precisa kosmologiska observationer, framför allt av den s.k. bakgrundsstrålningen. Huvudpoängen är emellertid att sådana effekter, även om de funnes på mycket stora avstånd i rum och tid, aldrig skulle kunna ge upphov till icke-kausala fenomen som kan observeras i ett laboratorium här på jorden. Påståendet att ”kausaliteten är upplöst” står alltså helt i strid med modern fysik, både teoretiskt och experimentellt.

Vad som menas med att ”väven av kvantverklighet är diskontinuerlig” är svårt att veta. Förvisso är det en grundläggande egenskap hos kvantmekaniska system att olika fysikaliska storheter ofta endast kan anta diskreta värden – typexemplet är energinivåerna för elektronerna i en atom. Detta betyder dock inte att t.ex. rummet och tiden inte skulle vara kontinuerliga, eller att alla observerbara storheter är diskreta – ett enkelt motexempel är energin hos en fri partikel. Uttrycket ”väven av kvantverklighet” är emellertid ganska symptomatiskt för bokens framställning – den blandar ibland helt korrekta beskrivningar av experiment och teoretiska begrepp med mer eller mindre lösa analogier och suggestiva metaforer.

Stilen är bedräglig eftersom den ger intryck av att vara kritisk. Till exempel finns en kortfattad genomgång av de olika filosofiska positionerna vis-à-vis tolkningen av kvantmekaniken. Denna är inte helt felaktig, men medan författaren mangrant räknar upp de berömda fysiker som någon gång uttryckt åsikter som kan tolkas som att ”medvetandet skapar verkligheten”, så är diskussionen av ”dekoherensteorin” mycket mer kritisk. Detta är antagligen ingen slump eftersom idéerna om dekoherens och s.k. konsistenta historier är ett seriöst försök att förklara varför inga genuint kvantmekaniska fenomen kan observeras hos vanliga makroskopiska objekt under normala förhållanden. Detta är förstås en slutsats som inte faller Radin på läppen och därför nämns ingen nobelpristagare som omfattar dessa idéer vid namn.

Till Radins försvar skall sägas att han medger att varje seriöst förslag om att mentala processer är relaterade till genuint kvantmekaniska fenomen, som sammanflätning, måste presentera åtminstone en idé om hur en sådan koppling uppkommer. Här kollapsar dock framställningen i rena gissningar om att sammanflätningen emanerar från processer relaterade till cellernas jonkanaler. Inga argument presenteras för denna i sanning remarkabla slutsats, och så vitt jag förstår så kunde han lika gärna ha påstått att cellernas cytoskelett är en kvantdator eller att själen sitter i tallkottkörteln. (Dessa idéer har framförts av Stuart Hameroff, narkosläkare från Arizona, respektive René Descartes, fransk filosof. Skillnaden är att Descartes skrev på 1600-talet.)

Eftersom Radin kan en del kvantmekanik så bemöter han i slutet av boken vissa självklara invändningar mot hans idéer. Som jag redan nämnt så kan de märkliga korrelationer som är en manifest och verifierad del av den kvantmekaniska världsbilden inte användas för att sända signaler. Så fastän en stor del av boken ägnas åt att leda i bevis att psi-fenomenen verkligen existerar och att man med tankekraft kan påverka tärningar eller andra människors medvetande, så nedgraderar nu Radin denna påverkan från att vara kausal till att vara ”rent relationell, och manifest enbart genom korrelationer”.1 Detta kunde kanske låta som en väl genomtänkt och kritisk syn på de paranormala fenomenen om det inte vore för att de psi-fenomen som Radin tidigare beskrivit, t.ex. telepati, ju faktiskt innebär att information överförs – det är så att säga hela poängen.

Dessutom låter själva idén om en observerbar sammanflätning mellan olika människor som ett skämt för de fysiker som professionellt arbetar med att upprätta och bevara kvantkoherens i mycket små, kalla, och väl isolerade system. (Att ett kvantmekaniskt system är koherent betyder ungefärligen att de olika delarna av den s.k. vågfunktionen uppvisar ett stabilt svängningsmönster. Koherens är inte nödvändigt för att få sammanflätning, men krävs för att sammanflätningen skall ha några observerbara konsekvenser. Hög temperatur, liksom koppling till omgivningen, tenderar att sudda ut koherensen.) Som jämförelse kan jag nämna de mycket små supraledande ”öar” som man hoppas skall kunna användas som informationsbärare i en framtida kvantdator. Storleken på dessa öar mäts i nanometer och temperaturerna i tusendels grader från absoluta nollpunkten, och efter många försök har man lyckats se kvantkoherens hos en ö under ca en halv mikrosekund. Man arbetar för närvarande med två öar… Vägen till den mänskliga hjärnan vid rumstemperatur är lång!

Radin är bara en i raden av författare som använder kvantfysiken som stöd för filosofiska eller religiösa positioner. Denna diskussion är lika gammal som kvantmekaniken själv, och det är viktigt att inte avfärda alla deltagare som charlataner. Listan över seriösa debattörer är lång; där finns fysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Roger Penrose och John Wheeler, och filosofer som Hans Reichenbach och Bas van Fraassen. Det är emellertid lika viktigt att inse att det finns en annan lista; den omfattar såväl mystiker och new-age förespråkare som Fritjof Capra och Gary Zukav som rena bondfångare som Danah Zohar. Tyvärr hamnar Dean Radin på den senare listan.

Thors Hans Hansson
Professor i teoretisk fysik, Stockholms universitet

Not

  1. Skillnaden mellan ett kausalt och ett rent relationellt samband är just att det senare kan finnas utan att några signaler sänds eller någon påverkan sker. Ett enkelt exempel från vardagslivet är att jag tar på mig min ena handske på den högra handen. Om jag nu bara har ett par handskar så vet jag genast, utan att ringa och fråga, att den handske jag glömt hemma är en vänsterhandske. De kvantmekaniska korrelationer som bryter mot Bells olikheter är mycket subtilare och kan inte förstås i klassiska termer, så exemplet var enbart för att illustrera varför en korrelation inte innebär att det finns ett kausalt samband.