Förtydligande om oredlighetsutredningar

Publicerat i Folkvett nr 4/2006.

Birgitta Forsman och Dan Larhammar är eller har varit ämnesrepresentanter i Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen (BF 2002-30/6 2006, DL 2002-). Här gör de några tillrättalägganden om akademiska oredlighetsutredningar.

I Folkvett 2006:2 finns en artikel av Fredrik Stjernberg om utredningen av Eva Lundgrens forskning. Vi gör här ingen bedömning av vare sig Lundgren-fallet eller något annat enskilt fall men vill framföra några tankar av principiellt intresse. Det gäller dels terminologin, dels vilken betydelse uppsåt att bedra bör tillmätas.

Utredningen som Stjernberg refererar följde Uppsala universitets lokala regler. Till skillnad från Vetenskapsrådets riktlinjer använder de termen ”ohederlighet”, inte ”oredlighet”. Det är ungefär samma nyansskillnad som mellan ”dishonesty” och ”misconduct” i den etikterminologi som har kommit att utvecklas vid bedömningar av forskning. (För att ytterligare komplicera saken har ordet ”oredlighet” en annan innebörd när det används juridiskt om bedrägeribrott, eftersom det då avser uppsåtlig verksamhet.)

Vetenskapsrådet säger i sina riktlinjer för arbetet i expertgruppen för frågor om oredlighet i forskningen att gruppen inte skall ta ställning till en forskares eventuella avsikt att bedra eller vilseleda. Expertgruppens arbete ”skall därför utmynna i en bedömning av om den forskning som är föremål för anmälan bedrivits, eller dess resultat presenterats, på ett sätt som avviker från god vetenskaplig praxis”.

Vetenskapsrådet fokuserar alltså på vetenskapen, på vad som har skett, oavsett personers avsikter eller karaktär. Detta anser vi är bra för forskningens trovärdighet och tillförlitlighet. Mycket av det som har varit föremål för utredning i olika länder rör sig i vad som brukar kallas en gråzon mellan normalt förekommande forskning och rent fusk. Risken är att sådan gråzonsforskning eller avvikelse från god vetenskaplig sed uppfattas som acceptabel om man enbart sysslar med att fria eller fälla en anklagad person beträffande ohederlighet. Den som är friad i brist på bevis kan fortsätta som förut, kanske med vetenskapligt oredlig verksamhet, och andra kan ta efter med hänvisning till prejudikat. Detta kan få förödande konsekvenser.

Stjernberg berör kort olika definitioner av vad som skall räknas som fusk eller oredlighet. En av oss (BF) har i boken Etik i biomedicinsk forskning (2005, se särskilt s. 70-76) beskrivit ett antal olika definitioner som har diskuterats i olika länder.