Mentalism som underhållning och bedrägeri

Publicerat i Folkvett nr 3/2006.

Stefan Nilsson beskriver mentalismens olika användningsområden.

Mentalism är en form av trolleri där man simulerar övernaturliga fenomen såsom tankeläsning, psykokinesi, förutsägelser, klärvoajans och tankekontroll. En mentalist använder väsentligen samma tekniker som mer traditionella trollkarlar och illusionister. Mentalister påstår dock ofta att de utnyttjar hypnos, kroppsspråk, intuition, subliminal påverkan, NLP (neurolingvistisk programmering) eller liknande. Detta stämmer nästan aldrig utan ska ses som en del av framförandet, en sorts ”fakelore” skapad för att förhöja stämningen och förbättra artistens rykte. Jämför med artister som kommer ”direkt från Las Vegas”. Det betyder vanligen att de har varit i Las Vegas minst en gång. Har de dessutom sjungit karaoke när de var där så är den internationella karriären ett faktum i pressreleasen.

De tekniker som verkligen används av mentalister är sällan mer spännande än att man tjuvtittar på en papperslapp. Detta inte sagt för att förringa konstarten. Tvärtom, det krävs mycket för att presentera en så enkel bluff som ett förment mirakel och dessutom skapa god underhållning. För den som är intresserad av de tekniker som används av mentalister kan jag rekommendera 13 Steps to Mentalism(Corinda 1958). Boken är gammal men principerna i stort sett desamma, bara mindre detaljer har ändrats.

Sann och falsk marknadsföring

Är mentalism underhållning eller är det bedrägeri? Var går gränsen mellan att luras på låtsas och att luras på riktigt? Låt mig ta ett exempel. Den brittiske mentalisten Derren Brown presenterade i TV-serien Mind Control mentalism på ett delvis nytt sätt. Produktionsbolaget Objective Productions utnyttjade TV-mediets alla möjligheter och blandade underhållning med förment dokumentär. I många inslag antyddes att Brown använde sig av subliminal påverkan och kroppsspråk för att läsa tankar och påverka människor att göra saker mot sin vilja. Även om programmet var avsett som underhållning så blev många lurade på riktigt, så till vida att de trodde på den falska förklaringsmodellen.

Författaren Simon Singh tyckte att gränsen var nådd när Channel Four marknadsförde showen på sin vetenskapssajt, och skrev en artikel (Singh 2003) där han avslöjade några av hemligheterna. Singhs artikel ger en nyanserad bild av hur mentalism fungerar och han ställer intressanta frågor om hur kontraktet mellan en mentalist och hans publik fungerar.

I Objective Productions nyare TV-shower har man valt en ny väg och nu presenteras mentalism på ett sätt som mera påminner om Randis föreställningar – en demonstration av tekniker som bluffmakare kan använda för att lura oss. Jag tycker att det är intressant att den här typen av dokudrama kan påverka oss så kraftigt. Jag har träffat folk med goda insikter inom både trolleri och media som inte fullt ut har förstått att Derren Brown är en rollfigur i en TV-show och inte en verklig person.

Även i scenföreställningar presenteras mentalism på mycket olika sätt. Vissa mentalister, till exempel Max Maven, Banachek och Richard Osterlind, har ett tydligt kontrakt med publiken där det framgår att det handlar om underhållning. Andra mentalister väljer att formulera sig tvetydigt och tycks inte ha något emot att publiken tolkar deras föreställning som exempel på psykologiska tekniker eller övernaturliga förmågor.

I USA finns ett stort antal mentalister som tänjer på de etiska gränserna. Det är inte ovanligt att en ”motivational speaker” kryddar sin presentation med mentalism. Många artister har höjt sina gage och sin prestige högst väsentligt genom att sälja sin föreställning som ett seriöst föredrag. Man påstår att man använder psykologiska tekniker som deltagarna själva skulle kunna lära sig. Många företag är beredda att betala betydligt större summor för den här typen av föredrag än för motsvarande underhållning.

Mentalism används alltså även för rent bedrägliga syften. Den i Sverige kanske mest kände bluffmakaren, Uri Geller, lyckades till exempel vilseleda en stor del av Sveriges befolkning med hjälp av mentalismens tekniker.

Readings

En särskilt otrevlig variant av mentalism är så kallade readings. Här spelar mentalisten rollen av ett medium och ger svar och råd i känsliga frågor, oftast på tu man hand. Det förekommer att man använder rena trolleritekniker men även en form av försåtliga frågor och påståenden som brukar kallas cold reading. Ian Rowland ger en detaljerad och insiktsfull beskrivning av detta i The Full Facts Book of Cold Reading (Rowland 2002).

Falska medier som använder sig av trolleritekniker brukar ibland kalla sig själva för ”open eye”, till skillnad från ”shut eye”, de som själva tror på sin förmåga. Jag har läst ett flertal av de böcker och häften som cirkulerar bland ”open eye”-medier. De beskriver ibland sin verksamhet som en terapiform. Texterna handlar dock uteslutande om hur man ska hålla ryggen fri och undvika att bli upptäckt, aldrig om vilka risker man utsätter sina klienter för. Readings är vanligt förekommande i USA men finns även i Sverige. De flesta medier använder dock inte trolleritekniker och många tror säkert själva på sin förmåga.

I Sverige finns en handfull artister som framträder med mentalism i föreställnings- eller föredragsform. Om de luras på låtsas eller om de luras på riktigt är inte alltid helt lätt att avgöra. Kanske är det just det som är en del av fascinationen.

Stefan Nilsson framträder professionellt som trollkonstnär under artistnamnet Trolleriprofessorn, www.trolleriprofessorn.se. Till vardags är han docent och lektor i datalogi vid KTH, Stockholm.

Referenser

  • Corinda, Tony. 1958. 13 Steps to Mentalism. New York. (Återutgiven 1968.)
  • Rowland, Ian. 2002. The Full Facts Book of Cold Reading, 3rd ed., kan köpas på <www.ianrowland.com>.
  • Singh, Simon. 2003. Spectacular Psychology or Silly Psycho-babble? The Daily Telegraph 2003-06-05, tillgänglig på <www.simonsingh.net/Derren_Brown_Article.html>.