Publicerat i Folkvett nr 2/2006.

Med anledning av att glödvandring i mindre seriösa sammanhang tycks åtnjuta viss uppblossande popularitet skriver Staffan Yngve om hur det fungerar och inte fungerar. Han är författare och docent i teoretisk fysik vid Uppsala universitet.

Man brukar förklara fenomenet glödvandring med att trä och kol har mycket låg värmeledningsförmåga, flera tusen gånger lägre än metallers, och detta är en mycket viktig mekanism. Med “kol” avses här “vanligt kol”. Diamant är en exklusiv form av kol, som har extremt hög värmeledningsförmåga. Det är välkänt att man skall undvika att bära metallsmycken när det är kallt eftersom dessa leder bort värmen från kroppen. Den välbeställde bör även för att inte riskera förfrysningsskador vid extrem kyla avstå från att bära diamanter närmast kroppen.

En viktig förklaring till att det går att vandra på glödande kol är således att den i glödbädden tillgängliga värmeenergin inte leds till glödvandrarens fötter på ett effektivt sätt. Ett viktigt villkor för att glödvandringen inte skall gå fel är också att den tillgängliga värmeenergin inte är för hög. Ett icke färdigkolat vedträ i glödbädden utgör en fara om man trampar på det, eftersom träet är betydligt mer kompakt än kolet och därför har en högre tillgänglig värmeenergi än en samma volym träkol. Det finns en påtaglig risk att bränna sig på en glödbädd, eftersom det är lätt att förbise att ett område med för hög tillgänglig värmeenergi kan finnas kvar. Glödbädden kan också vara olämpligt placerad eller kontaminerad. Det är exempelvis inte hälsosamt att få in asfaltpartiklar i glödbädden.

Eftersom jag har skrivit om glödvandring och även nämnt riskerna, har jag under åren nåtts av vittnesmål att människor faktiskt har bränt sig under glödvandring. Det mest spektakulära exemplet jag känner till hände i september 2005, då ett tiotal personer fick brännskador, varav fem allvarliga, i samband med en glödvandring i Jämtland. Det som upprör mest är arrangörernas förklaring att brännskadeolyckan beror på att de drabbade inte fokuserat tillräckligt på uppgiften. Själv slås jag av misstanken att drabbade kan avstå från att träda fram och berätta om brännskador som man felaktigt tror är självförvållade.

Enbart i mitt län finns flera arrangörer som förmedlar glödvandring, exempelvis kursgårdar. På förekommen anledning frågar jag mig om dessa arrangemang genomförs med tillräckliga säkerhetsmarginaler. Informeras deltagarna på ett korrekt sätt om riskerna? Hur vanligt är det att man i stället för en vetenskapligt korrekt förklaring utsätts för desinformation om “kraftfull effekt på alla delar av våra liv” av glödvandring och liknande mumbo-jumbo?

Staffan Yngve har regelbundet publicerat populärvetenskapliga artiklar och har prisbelönats för sin folkbildargärning. Han har framträtt som särskilt inbjuden på EUs konferens om vetenskapskommunikation i Bryssel i november 2005.
Vetenskap och Folkbildning