Som det går till inom vetenskapen

Publicerat i Folkvett nr 4/2005.

Hur går det till inom vetenskapen? Sören Halldén. Thales, Stockholm 2005, 176 s. ISBN 91-7235-059-8.

Bokens innehåll är ett slags svar på titelns fråga: hur går det till inom vetenskapen? Med vetenskapen avser Halldén inte vetenskapen som idé, eller som en samling systematiska metoder, utan de människor och institutioner som skall vara bärare av dessa vackra ideal. Sören Halldén, som är professor emeritus i teoretisk filosofi i Lund, finner att dessa inte alltid är värdiga bärare av de höga idealen. Boken kan beskrivas som en samling essäer om vetenskapssociologi och psykologi. Dess huvudtes är att mänsklig svaghet och osunda sociala mekanismer allvarligt skadar vetenskapen och dess livskraft. Åtminstone uppfattar jag den så.

Jag har stött på flera personer som ser på oss organiserade skeptiker som stelbenta försvarare av etablissemanget, och naturligtvis alldeles speciellt det akademiska etablissemanget. Personligen har jag aldrig uppfattat mig som en sådan försvarare. Som sann skeptiker har jag mina dubier även om mycket som frodas inom etablissemanget, och jag måste genast erkänna att jag känner stor sympati för många av Halldéns ståndpunkter. Dock måste sägas att mycket som sägs verkar lite väl diffust och generaliserande. Det är kanske ofrånkomligt om man skall ha något att säga om i stort sett allt inom universitetsvärlden. Den rymmer ju så väldigt många disparata kretsar, sfärer och subkulturer.

En gnutta nostalgi är aldrig fel och Halldén påpekar att vissa förhållanden var bättre förr. Framför allt slapp man ”den officiella uppdelningens barriärer för det andliga arbetet”. Om detta kan man helhjärtat hålla med. Visst är specialisering och koncentration ett nödvändigt ont; och i begränsningen visar sig mästaren, men skygglappar, revirpinkande och ämneschauvinism ville man gärna slippa. Halldén skriver också träffande: ”Imitation av det erkända blir huvudredskapet; den idémässiga stimulansen försvagas. Spontanitet och inspiration får närmast dåligt anseende.” Själv vill jag här även lägga till originalitet. Självständighet och originalitet var en gång honnörsord. Åtminstone på KTH har detta nu ersatts av ståndpunkten att man forskar i ”miljöer”.

I ett avsnitt benämnt ”Den tomma arrogansen” berörs, i ett av bokens få lågvattenmärken, pseudovetenskaper. Förutom gammal vidskepelse finns här, menar Halldén, ”yttringar av levande nyfikenhet, med kritisk eftertanke och ett stort erfarenhetsmaterial, som grafologi, parapsykologi och alternativ medicin”. Det är lite märkligt att Halldén inte satt sig in i förhållandet att noggranna och tålmodiga vetenskapliga tester av inom dessa branscher hävdade ståndpunkter givit vid handen att de inte håller måttet. Den kritiska eftertanken Halldén nämner förekommer dessutom ytterst sällan. Nästan obegränsat stora ”erfarenhetsmaterial” har ju under historiens lopp samlats inom alkemi och astrologi, utan att detta har någon som helst vetenskaplig tyngd.

Lite längre fram hackar Halldén åter på dem som är skeptiska till folklig medicin: ”Men kritikern går inte in på detaljer, examinerar inte den evidens som gäller de enskilda preparaten.” Inom skeptikerrörelsen är det ju precis det man gör. Man granskar anspråksfulla uttalanden och påpekar avsaknaden av evidens för att det fungerar, eller t.o.m. evidens för motsatsen. Dessutom tycker jag att Halldén här faller i den gamla fällan att kräva av vetenskapen att den skall bevisa att olika påståenden är ovetenskap. Det är grundläggande för all vetenskaplig verksamhet att beviskravet måste ligga på dem som kommer med konstiga och osannolika påståenden. Annars kommer man aldrig någonstans. Detta borde en professor i filosofi förstå (och det gör han nog om han tänker efter).

Efter detta gnäll vill jag komma tillbaka till berömmet. Det bästa med boken är att den påpekar att mycket som etablissemanget tar till sig kan vila på bräcklig vetenskaplig grund. Inom naturvetenskapen förekommer detta i viss utsträckning, det vet jag av egen erfarenhet. Men när man kommer till samhällsvetenskap och humaniora rör det sig inte längre om smärre fall utan om en vildvuxen djungel av otäckheter. Som gammal universitetslärare har man ju i många år utsatts för växande krav på utbildning i pedagogik, eller ibland i didaktik. Som naturvetare märker man snart att det förutom enkla – men natuligtvis användbara – råd om presentationsteknik och dylikt finns mycket lite stringent vetenskapligt baserat att lära ut. Hela ämnet hämmas av att några välkontrollerade experiment knappast kan göras, av etiska skäl om inte annat. Mycket blir subjektivt tyckande och politiskt korrekt retorik. Halldéns insiktsfulla ord om pedagogik och vuxenpedagogik är därför sköna att läsa. Bland annat menar han att en pedagogik som är optimal för barns lärande mycket väl kan bli handikappande längre fram i livet, när allt inte kan göras lustfyllt, utan självdisciplin blir helt avgörande för framgång. Ingen vet något säkert om detta. Det är värt att framhålla.

Den klart mest lysande delen av boken är dock uppgörelsen med diverse rörelser. Halldéns lista upptar existentialism, strukturalism, hermeneutik, postmodernism och poststrukturalism. Till denna skara av onda ting räknar han även den ”starka skolan” inom kunskapssociologin och nyhistoricismen. Halldéns attityd till dessa sammanfattas i följande citat: ”Margaret Mead avskaffade det genetiska tvånget, Foucault befriade mänskligheten från andlig sjukdom och Derrida gjorde slut på karlarnas stela och misslyckade rationalitet. Så kom de tre att framstå som ytterst märkliga i sitt sanningssökande. Samhället är tydligen lättlurat!”

I ett stycke som heter ”Hur fungerar det?” lägger Halldén fram en praktisk lista på kriterier med vars hjälp man kan känna igen denna typ av vetenskapliga flumrörelser:

  • Centrala idéer förklaras inte.
  • Grunderna för en övertygelse anges inte.
  • Framställningen av läran har en språklig stereotypi – samma formuleringar återkommer gång på gång, utan att nyanseras och utan att utvecklas.
  • När det gäller åberopandet av lärofäder råder samma stereotypi – ett begränsat antal namn återkommer. Heidegger, Foucault och Derrida kommer tillbaka, åter och åter (namnen snarare än åsikterna).
  • Vederbörande har inte något väsentligt nytt att framföra.

I denna lista nära slutet av boken når den sin höjdpunkt.

För balansens skull bör sägas att Halldén också har ett kapitel som heter ”Steget från formel till verklighet”. I avsnitt med namn som ”Passionen för det formella”, ”Lek med alltför många verkligheter” och ”Empirismens urholkning” kritiseras en del aktuella trender och företeelser inom formell och teoretiskt baserad modern (natur)vetenskap. Även om framställningen är lite generaliserade och inte nämner så många specifika exempel, kommer man osökt att tänka på exempel från områden som kosmologi och strängteori. Respekterade teoretiska fysiker kan skriva pek om ”baby universes” utan att oroa sig det minsta. Sådant konsumeras också tacksamt av en stor publik som hungrar efter spännande populärvetenskap. Men är det vetenskap? Jag och Halldén, vi tvivlar ibland på detta.

Hanno Essén