Yttrandefrihet och förment vetenskap – ett dilemma?

Publicerat i Folkvett nr 3/2005.

Arkeologen Anne Stalsberg är försteamanuensis vid Vitenskapsmuseet, Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Universitet, i Trondheim. Här tar hon en titt på pseudovetenskap inom arkeologin, främst den norska.

Förment vetenskap/pseudovetenskap/kvasivetenskap/oseriös vetenskap förekommer inom många områden, och kan i vissa fall få väldigt allvarliga följder. Ett illustrerande exempel är 80-talets användning av slagruta i det norska försvaret och Norges röda kors för att leta efter saknade personer i snöskred. Medicinsk felinformation är också allvarlig. Vatikanens påstående om att kondomer är osäkra för att HIV-virus skulle kunna tränga igenom porer, och att kondomer därför fortfarande är förbjudna därför att de kan förhindra befruktning, är kanske inte ens pseudovetenskap, men i alla fall oansvarigt och livsfarligt. Mot denna bakgrund är det kanske tur att just ämnen som arkeologi, tidig historia, lingvistik/etymologi och religionshistoria verkar vara särskilt utsatta för pseudovetenskap, för där blir följderna inte så fatala. Oavsett vilken farlighetsgrad pseudovetenskap har inom olika discipliner, så skapar de problem för forskare med att nå fram med seriös, hållbar kunskap. Det är då man kan önska sig att det inte skulle vara fullt så enkelt att publicera fritt, men det är en tanke som berör något så allvarligt som yttrandefriheten.

Av de två delarna av ämnet för denna uppsats kräver yttrandefriheten nästan ingen diskussion. Jag sätter den inte ens i fråga. Alla har yttrandefrihet i fria samhällen, eller bör ha det. I Norge begränsas yttrandefriheten av personskyddet, lojaliteten gentemot arbetsgivare och tjänst, och av Grundlagens hädelseparagraf. Yttrandefriheten finns det ingen anledning att ifrågasätta, även om den kan ställa till problem för oss när vi inte tycker om det vi läser, eller det sprids grovt vilseledande information om seriös forskning och kunskap. Mina exempel är hämtade från arkeologi och vikingatidshistoria, eftersom mitt fackområde är arkeologi.

Anatolij Fomenko

Vid en konferens på Volga 2001 bad en äldre, respekterad rysk historiker om ordet, han måste få säga några ord om ”fenomenet Fomenko”. Anatolij Fomenko är professor i matematik vid Lomonosov-universitetet i Moskva och medlem av Ryska vetenskapsakademin. Sedan 1990 har han tillsammans med en yngre kollega, Gleb Nosovskij, skrivit en lång rad böcker om ny kronologi. Som många pseudovetenskapliga böcker är de rika på mer eller mindre absurda påståenden och tankegångar. De första böckerna gavs ut på universitetets förlag, något som forskarna vid universitetet inte är särskilt glada för. Ett fåtal exempel gör inte rättvisa åt böckerna, men får stå som lösryckta anmärkningar som förhoppningsvis kan ge en viss förståelse för varför historikerna och många andra är bekymrade:

  • Fomenko upptäckte att de bevarade handskrifterna med ryska medeltidskrönikor skrivits på 16-1700-talen, och drog därav slutsatsen att den allmänt accepterade kronologin är felaktig.
  • Ryssland har ingen pålitlig historia äldre än 1300-talet. Personer och händelser som nämns i krönikorna har aldrig existerat, de är duplikat av personer och händelser från senare tid; de är fantasifoster uppdiktade av krönikeförfattare på 16-1700-talet (detta och följande exempel diskuteras av Zalinjak 2001:76 ff).
  • Gamla Novgorod låg ursprungligen inte vid Volkhov, utan vid Volga. Romanov, den sista ryska kejsardynastin, orienterade sig mot väst och beordrade flytt av Novgorod till Volkhov. Novgorod vid Volga kallades därefter Jaroslavl’, som staden heter idag. De understa lagren i Gamla Novgorod är därför yngre än historikerna säger att de är.
  • Thukydides omtalar 431 f.Kr. en solförmörkelse i Aten. Fomenko läste en rysk översättning som gav intryck av att förmörkelsen varit total. Emellertid var den enligt astronomiska beräkningar inte total. Över Aten var det en total solförmörkelse 1039 e.Kr. Följaktligen slöt sig Fomenko till att hela den antika världen måste flyttas flera århundraden närmare vår tid.
  • Fomenko hävdar att London förr låg vid Bosporen som är ett sund och blev kallat Themsen. Sund heter sound på engelska. I orienten läser man från höger till vänster och skriver inte vokaler, så att sound blev DNS [se på ordningsföljden], som kanske uppfattades som TMS, Themsen.

Det är otrolig läsning, särskilt för att det är skrivet av en forskare, en kunnig matematiker. Ryska forskare är bekymrade över att folk läser detta, lekmän som lärde, och de tror på det. Böckerna säljs i stora upplagor.

Norska fantaster

På konferensen uttryckte också en ungersk arkeolog sina bekymmer över en kollega som sitter i Spanien och skriver pseudoarkeologi. Han antog att det är ett fenomen som förekommer i de tidigare järnridåländerna. Så är det inte, för pseudoarkeologer finns i många länder. Schweizaren von Däniken är väl mest känd. I USA finns mängder av dem. En av dem var Barry Fell, en marinbiolog som kastade sig över hällristningstolkningar med stor fantasi (till exempel Fell 1978; 1982). För några år sedan fördes det i Adresseavisen en diskussion där Magnar Husby och Thora Böhn menade att Vetenskapsmuseet borde bjuda in Fell som gästföreläsare. Hällristningsarkeologen Kalle Sognnes försökte förklara varför Vetenskapsmuseet inte kunde göra det, men det gick nog inte fram.

Skandinavien har också sina pseudoarkeologer. I Danmark verkar det inte vara något stort problem, mina danska kollegor är i alla fall inte bekymrade. Sverige har den så kallade Västgötaskolan, en regional, romantisk rörelse som går tillbaka till Götiska förbundet från 1811 med Esaias Tegnér och hans försvenskade Fritjofssaga. I början av 1980-talet fick den förnyad aktualitet med en TV-serie som var baserad på detta förbunds version av den tidiga svenska historien. Västgötaskolans tes går ut på att det som gångbar och accepterad historia säger ligger i Mälardalen i själva verket ligger i Västergötland; där ligger Birka, Sigtuna och mycket annat, och där stod Svearikets vagga. (På Internet finner man mycket material om detta om man söker på Västgötaskolan.)

Norge har många pseudohistoriker och kvasiarkeologer. En av dem är reklammannen Harald Boehlke som 2000 gav ut Det norske pentagram, nu utsålt från förlaget Eutopia (som ger ut böcker om alternativ vetenskap o.d.). Boken utger sig för att innehålla banbrytande forskning: enligt omslaget och förlagstexten blev Norge kristnat av kätterska irländska munkar som använde helig geometri, där de viktigaste städerna och klostren lades in i ett pentagram som sträckte sig från Trøndelag till Telemark, från Vestlandet till Hamar, för att nedkalla övernaturlig kraft.

År 2002 gav Einar Madsen ut boken Norges arv fra fortiden. Folkeheltene som drog mot nord, på eget förlag. Den är en framställning av oförstådda läsfrukter från olika källor. Det var därför med stor förvåning jag hörde att den blev presenterad i NRK P2:s programserie ”Museum”, som är en seriös programserie.

En bok måste nämnas speciellt: Stein Jarvings Volvehekser og valkyrjer, som kom ut 1999 och därefter i flera nya upplagor. Det var den som inspirerade Thor Heyerdahl till jakten på Odin. I sin recension av Odin-boken är Jarving besviken över att Heyerdahl inte nämner boken, eftersom att han hade givit Heyerdahl tillstånd att använda den. Det skall sägas till Jarvings försvar att han på nätet 2001 skrev att boken inte är en avhandling, att en akademiker svårligen kunnat tillåta sig att skriva en bok som denna, utan att han är en modern skald som skapar sina egna kväden. Det gör stor skillnad om en bok lanseras som vetenskap eller en modern skalds personliga framställning.

Allvarligare än klart pseudovetenskapliga böcker blir det när författare som har akademisk utbildning, vetenskapliga examina och anställning vid forskningsinstitutioner skriver det som vanligtvis betecknas pseudovetenskap. Vid NTH arbetade på sin tid försteamanuensis i arkitektur, Bodvar Schjeldrup. 1989 hade han en utställning i Gatan på universitetscentret i Dragvoll, Steinene synger, om symboler, den Stora Pyramiden, tungomål, Jesu livs geografi, sakralarkitektur, o.s.v., efter hans bok Loggbok for en helgen (Schjelderup 1997:288), med andra ord om vinklar, cirklar, höjder över havet och pyramider och linjer som förde till Nidarosdomen. Boken presenteras på nätsajten www.forskning.no som en klassiker inom kulturarkeologi, ett ord som ofta används synonymt med pseudoarkeologi. Nätsajten upplyser om att boken visar hur vinklarna och avstånden mellan viktiga platser som Jerusalem, pyramiderna i Giza och heliga platser i Spanien och Norge bildar ett mönster och att man med hjälp av komplicerade geometriska och arkitektoniska uträkningar kan finna Olav den heliges grav (som Schjelderup dock inte har funnit). Det går an att ge ut en sådan bok, men det går inte an att en utställning av denna karaktär visas i universitetets lokaler. Besökande på utställningar på universitetet ska känna sig säkra på att de får välgrundad, seriös kunskap, särskilt när det är en person i vetenskaplig ställning som står bakom utställningen.

Ett annat exempel är teologen och språkforskaren i semitiska språk, Kjell Aartun. Han har skrivit flera böcker, har doktors grad och är medlem av Norska vetenskapsakademin i Oslo. Men som försteamanuensis Dagfinn Rian vid NTNU uttryckte det, så slapp han lös rätt som det var och förstod och såg sånt som andra varken förstår eller ser. Det gäller två stora band om Die minoische Schrift, som Norges forskningsråd inte är särskilt glada över att ha bekostat utgivningen av (Aartun 1992). År 1994 gav Pax ut boken Runer i kulturhistorisk sammenheng, där Aartun hävdar att de norska runfynden utgör texter på ett semitiskt språk och kom hit med invandrade semitisktalande folk för 3000 år sedan, d.v.s. mitt i bronsåldern, ca 700 år före de äldsta kända runinskrifterna. Pax använde sig inte av någon faktagranskare, eftersom man uppfattade Aartun som seriös mot bakgrund av hans tidigare internationella publiceringar.

Thor Heyerdahl

Den mest världsberömde av alla norrmän, Thor Heyerdahl, har också givit ut pseudovetenskaplig litteratur. Hans två sista böcker, Ingen grenser från 1999 och Jakten på Odin från 2001, skrivna tillsammans med konstnären Per Lillieström, uppfyller kraven på vad som skall räknas som pseudovetenskap. Jag läste särskilt Jakten på Odin i ett tillstånd av chock från början till slut, eftersom den rör sig inom mitt kunskapsfält. För övrigt är inte Heyerdahls forskning accepterad av den etablerade vetenskapsvärlden (Sognnes 2002).

Utgångspunkt för Jakten på Odin är att Oden var en verklig hövding som levde i Azov (”as-hov”, asarnas hov, enligt boken) i södra Ryssland och som strax före vår tideräknings början flydde norrut till Skandinavien för att undslippa de romerska legionerna. I argumentationen drar författarna in arkeologi, historia, ortnamn, lingvistik och etymologi. Oden-teorin är inte förenlig med modern religionshistorisk forskning. Etymologierna och de lingvistiska sammanhangen som skall underbygga många av argumenten är fantasifulla; författarna har inte tillräcklig kunskap om arkeologisk metod och det relevanta arkeologiska materialet; sagorna läses som de lästes på 1600-talet, det vill säga som om de återger verklig historia från början till slut. Boken framstår därmed varken som forskning eller förmedling av modern, välgrundad kunskap. Litteraturlistan upptar fyra och en halv sida med en del föråldrad litteratur och den saknar det mesta av modern, central litteratur i ämnena som används i boken. Användbar notapparat och hänvisningar är närmast frånvarande. Detsamma gäller Ingen grenser.

Böckerna är välskrivna, skrivna av en populär man, och de såldes i stora upplagor och alla kunde läsa dem och ha glädje av dem. Emellertid säger Heyerdahl i Jakten på Odin att han är vetenskapsman och har levt hela sitt liv bland vetenskapsmän (Heyerdahl 2001:244). I andra media framställde han boken som forskning. Därmed får läsaren intrycket att boken är menad som ett vetenskapligt verk. Boken måste därför recenseras som ett vetenskapligt verk. Det kom snart en rad recensioner av böckerna, från de inkompetenta till de solida. Eftersom Heyerdahl drog en in rad forskningsområden i boken, måste flera gå ihop om att skriva en heltäckande recension. Lingvisten Even Hovdhaugen, nordisten Else Mundahl, religionshistorikern Gro Steinsland samt arkeologerna Christian Keller och jag själv gick samman om att skriva en recension, och vi täckte fyra fackområden i en recension av boken i Maal og minne (Hovdhaugen et al. 2001). Den är skarp, och många har uppfattat den som nedsättande. Men allt är baserat på grundlig läsning av boken och all kritik kan beläggas.

Dessa två Heyerdahl-böcker måste sägas vara ”farligare” än många andra pseudovetenskapliga böcker, dels för att de är lättlästa, men framför allt för att huvudförfattaren var en erkänd och beundrad offentlig person med betydande internationellt inflytande och auktoritet. Böckerna är dessutom skrivna med inre sammanhang och logik i framställningen, så att det inte är så lätt att genomskåda argumentationen utan att ha god kunskap inom flera fackområden, vilket en enskild person sällan har.

Särskilt efter Jakten på Odin blev det en livlig debatt med starka känslor, både för och emot böckerna. Många verkade uppfatta det som om debatten handlade om huruvida man var för eller emot personen Thor Heyerdahl, inte om trovärdigheten i böckerna. Allmänheten verkade tro att vi var ute efter mannen, inte boken.

Att bemöta pseudoforskning

Under debatten frågade Heyerdahl i Aftenposten: ”Varför är de så arga?” Jag vill nog förneka att vi och de vi kände till var arga, men vi var uppgivna. För vi ansåg att det var allvarligt att böckerna ger läsarna föråldrad och felaktig kunskap och ger intryck av att universitetsvärlden är en samling förstockade individer som sitter i sina egna vrår utan överblick och utan förmåga och vilja att ta emot nya tankar, och som hindrar framsteg i sina respektive fack. Det gäller läsare både bland allmänheten och bland akademiker inom andra områden än de som boken bygger på.

Här kommer dilemma nummer 1, klart formulerat av en ung student: ”Hur vet ni att ni har rätt?” Denna fråga avtäcker hela problemet. Seriös forskning hävdar inte att den alltid har rätt, i motsats till intrycket man kan ha efter att ha läst Jakten på Odin. Seriös forskning bedriver kontinuerlig debatt där källor, metoder och forskningslitteratur är föremål för löpande kritik. Ett typiskt drag hos pseudoforskningen är att den inte tar hänsyn till sådana diskussioner, och heller inte deltar i ett vetenskapligt meningsutbyte, utan arbetar ensam, eventuellt tillsammans med andra pseudoforskare. I pseudolitteraturen ser man ofta att litteraturlistan innehåller många titlar från en krets författare som står utanför vanlig akademisk forskning.

Det skall för övrigt nämnas att man ofta ser drag av pseudovetenskap när forskare korsar gränsen till fackområden de inte behärskar och utan att rådfråga kompetenta forskare inom de fälten. Ovannämnde Barry Fell (t.ex. 1978 och 1982) är ett exempel, amerikansk-ukrainske Omeljan Pritsak (1981; jfr Mel’nikova 1984) ett annat. En svensk statstillsatt kommitté fann liknande drag i forskning och undervisning vid svenska universitet; bland annat en avhandling om slagrutan som arkeologisk metod (Hansson & Sandin 2000; särskilt Lagerlunds och Rabows artiklar). På senare år kan man se att arkeologer drar in religionshistoria, som i monografin Solli 2002 och i en samling föredrag från ett seminarium om religion och arkeologi (Melheim et al. 2004). Dessa har mottagits med oro från religionshistoriskt och filologiskt håll därför att författarna just går till källorna utan nödvändig kunskap om fältens forskningshistoria, och utan käll- och metoddebatt (Mundal 2003). En dansk arkeolog, Jes Wienberg, har dragit fram landskapsfenomenologi och arkeoastronomi hos två internationellt etablerade arkeologer, Christopher Tilley och Richard Bradley, och frågat varför dessa är ”seriösa”, medan arkeoastronomin hos amatörerna och outsiderna Göran Henriksson och Bob Lind är ”oseriösa” (Wienberg 2001).

Ett annat förhållande som slog mig under debatten om Jakten på Odin var hur påfallande ofta det var ingenjörer som stödde Heyerdahls bok. Detsamma gäller diskussionen på nätet om Västgötaskolan. Det kan bottna i olika hållning till källorna, eller kanske snarare olika slags källor, och jag föreställer mig följande förklaring: exakta vetenskaper kan finna svar, vilket är sällsynt i humaniora, där argumentationen i sig själv är viktigast. För att konkretisera detta: om en plugg passade i ett hål på 1700-talet så passar den under samma betingelser också 2004. Jag hade en livlig diskussion med en student som tänkte enligt ”ingenjörsuppfattningen”. Han ville ha svar på vad jag ansåg, inte få sig berättat den långa argumentation som hade fört fram till en viss åsikt.

Vad gör då akademiska forskare med debatten kring Jakten på Odin och andra pseudovetenskapliga verk? Det finns två möjligheter: något eller inget. Bägge alternativen har sina anhängare, och det är en återkommande fråga. Argumenten vi som skrev recensionen i Maal og minne mötte då vi arbetade med Jakten på Odin var att vi kastade bort dyrbar tid på detta trams, att vi gav den extra publicitet, att våra kollegor kunde tro att vi tog detta på allvar, och slutligen att det lönar sig inte, för folk tror det de vill tro.

Allt detta är sant, och därmed har vi kommit till dilemma 2: tidsåtgången. Det låter banalt, men det tar verkligen mycket tid. Vi fem ägnade tillsammans motsvarande ett par månaders heltidsarbete åt recensionen av Jakten på Odin. Det var nödvändigt eftersom det rörde sig om offentlig kritik av ett arbete skrivet av en nationalhjälte. Vi ansåg det likväl som vår plikt att säga ifrån om boken. Senare har fler kastat sig in i debatten. Det är emellertid inte svårt att förstå dem som värjer sig, för det är mycket arbete, förskjuter alla arbetsplaner, det kan blåsa friskt, man kan få ärekränkande uttalanden i nästa bok och man kan utsättas för ärekränkningsmål (två av oss har hotats av det).

Svenska historiker har slösat tid på Västgötaskolan, men det verkar inte som det har haft stor effekt på allmänheten. Som historikern Lars Gahrn (1991) formulerade det: Västgötaskolan – trosvisshet som trotsar allt.

Ryska forskare på allra högsta nivå tar Fomenkos böcker på allvar, just därför att böckerna läses av så många och allmänheten blir sittande med uppfattningar som gör att de inte tror på vad etablerade forskare hävdar. De ger ut en bokserie som heter Anti-Fomenko (2001 hade det kommit ut 6 band). Författarna är erkända forskare. I december 1999 höll historiska fakulteten vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva en minikonferens med deltagande forskare från universitetets astronomiska institut, Moskvas ingenjörsfysiska institut och från Institutet för slavistik vid Ryska vetenskapsakademin. Historiska avdelningen vid Ryska vetenskapsakademin antog ett uttalande om att visserligen var Fomenko medlem av akademien, men akademien står absolut inte bakom hans ”nya kronologi”. Jag vill skjuta in att Fomenkos böcker är åtskilligt mera absurda än Ingen grenser och Jakten på Odin.

En annan sak är att vetenskapsvärlden inte alltid kan stå i försvarsposition och kritisera, och jag hänvisar till Wienberg (2001) och Stiebing (1995), som bägge påpekar hur viktigt det är att forskare populariserar och deltar i populär debatt inom sitt fack. Detta måste falla under universitetens populariseringsplikt. Just där vill jag emellertid påstå att skandinaviska historiker och arkeologer, och säkert forskare på andra områden också, inte kan kritiseras för att bara skriva för varandra, för de har lång tradition att skriva bra och populärt. Till exempel i Norgeshistorier, bygdeböcker, tidskrifter som danska Skalk, svenska Populär historia, norska Populær historie, och de arkeologiska frá haug ok heiðni (Arkeologisk museum i Stavanger), Ottar (Universitetet i Tromsø), och här vid NTNU – SPOR. Det är viktigt förebyggande arbete mot alltför fri fantasi. Det är ändå osäkert om det räddar de frälsta i pseudovetenskapens, rymdvarelsernas, talmagins och pentagrammens värld eller Atlantis. Svårare blir det nog att få akademiker att bli försiktiga med att överskrida gränsen till områden de inte behärskar.

Huvuddilemmat i den här artikeln skulle vara förhållandet mellan yttrandefrihet och förment vetenskap. Det är en knipa, för å ena sidan är yttrandefriheten i Norge närmast absolut (om man slopade hädelseparagrafen). Å andra sidan är det att segla under falsk flagg när sådana som de böcker jag nämnt utges för att vara forskning och kunskap. När en skönlitterär bok skall ges ut blir den värderad av sakkunniga eller redaktörer för att säkra kvaliteten. Det kan man naturligtvis önska sig också för förment vetenskap, men det skulle kunna uppfattas som censur, och därmed som ett brott mot yttrandefriheten.

Därför får vi bara finna oss i en ny fajt titt som oftast, även om det tar tid och medför en del irritation. Det är en del av vår plikt att finna fram till sanningen, om något sådant finns, eller i alla fall till välgrundad kunskap. Och det är forskarnas ansvar att lekman som lärd meddelas denna kunskap på ett begripligt sätt.

Referenser

  • Boehlke, Harald. 2002. Det norske pentagram. Eutopia. Tvedestrand.
  • Cantwell, John, 2000: Slagrutan i teori och praktik – vatten, jordstrålning och fornminnen. I: Hansson & Sandin 2000.
  • Fell, Barry. 1978. America B.C. Ancient Settlers in the New World. Pocket Books, New York.
  • – 1982. Bronze Age America. Little, Brown & Co. New York.
  • Gahrn, Lars, 1991. Västgötaskolan – trosvisshet som trotsar allt. Folkvett 1991:1.
  • Hansson, S.O. & Sandin P. (red.). 2000. Högskolans lågvattenmärken. Natur och kultur. Stockholm.
  • Heyerdahl, Thor & Per Lillieström. 1999. Ingen grenser. J.M. Stenersens forlag. Oslo.
  • – 2001: Jakten på Odin. På sporet av vår fortid. J.M. Stenersens forlag. Oslo.
  • Hovdhaugen, Even; Keller, Christian; Mundal, Else; Stalsberg, Anne & Steinsland, Gro. 2002. Anmeldelse av Thor Heyerdahl og Per Lillieström: Jakten på Odin. Maal og Minne 2002:1.
  • Jarving, Stein. 2004. Volvehekser og valkyrjer. 4. upplaga, reviderad. Eutopia. Tvedestrand.
  • Lagerlund, Henrik. 2000. Kartan och den arkeologiska verkligheten. I: Hansson & Sandin 2000.
  • Madsen, Einar. 2002. Norges arv fra fortiden. Folkeheltene som drog mot nord. Eget förlag.
  • Melheim, Lene; Hedeager, Lotte & Oma, Kristin (red.). 2004. Mellom himmel og jord. Foredrag fra et seminar om religionsarkeologi, Isegran, 31. januar – 2. februar 2002. Oslo archaeological series 2. Institutt for arkeologi, kunsthistorie og konservering, Universitetet i Oslo.
  • Mel’nikova, E.A. 1984. Istorizatsija mifa ili mifologizatsija istorii? Po povodu knigi O. Pritsaka ”Proiskhozjdenie Rusi”. Istoriaja SSSR 1984:4. Nauka. Moskva.
  • Mundal, Else. 2003. Magaplask i Mimes brønn. Nokre refleksjonar kring tverrfagleg forsking i tilknyting til Brit Solli: Seid. Myter, sjamanisme og kjønn i vikingenes tid. Maal og Minne 2003:1.
  • Pritsak, Omeljan. 1981. The Origin of Rus’. Volume one. Old Scandinavian Sources other than the Sagas. Harvard University Press. Cambridge Mass.
  • Schjelderup, Bodvar. 1997. Loggbok for en helgen / A saint’s logbook. Genesis. Oslo.
  • Sognnes, Kalle, 2002. Thor Heyerdahl. Minneord. Det Kgl. Norske Videskabers Selskabs Forhandlinger 2002. Trondheim.
  • Solli, Britt. 2002. Seid. Myter, sjamanisme og kjønn i vikingenes tid. Pax forlag. Oslo.
  • Stiebing, William H. Jr. 1995. The nature and dangers of cult archaeology. Harrod & Eve (red.). Cult Archaeology and creationism. Iowa City.
  • Wienberg, Jes, 2001. Arkæologi, pseudoarkæologi og sakral topografi. META – Medeltidsarkeologisk tidskrift 2001:4. Lund.
  • Zaliznjak, A.A. 2001. Lingvistika oprovergaet ”novuju khronologiju” A.T.Fomenko. Tak ono i okazalos’. Kritika ”novoj khronologii” A.T.Fomenko (otvet po susjtsjestvu). Från konferensen december 1999 på Lomonosov-universitetet i Moskva. Izd. ”ANVIK K”. Moskva 2001.Också pulicerad i Mify ”novoj khronologii”. Från konferensen på Historiska fakulteten vid Lomonosov-universitet 21. dec. 1999. I serien Anti-Fomenko. Russkaja panorama. Moskva 2001.
  • Aartun, Kjell 1992. Die minoische Schrift. Sprache und Texte. Harrassowitz. Wiesbaden.
  • – 1994. Runer i kulturhistorisk sammenheng. Pax forlag.

Författaren tackar Christian Keller, Universitetet i Oslo, som har läst en tidigare version av manuskriptet och givit ovärderliga kritiska synpunkter. Folkvett-redaktionen tackar Torbjörn Moa, Stockholms Universitet, som översatt texten från norskan. Artikeln bygger på ett anförande hållet vid ett seminarium i Trondheim i maj 2004 och publicerat i boken Psevdovitenskap og etikk (se Martin Rundkvists recension i nästa nummer av Folkvett).