Vetenskap i TV-serier

Publicerat i Folkvett nr 2/2005.

I många år längtade vi naturvetare efter något som skulle kunna göra för oss vad TV-serier som Lagens änglar gjort för juristerna. Advokater som susade fram i snabba bilar och ständigt löste spännande problem i eleganta kontorslokaler. Unga, vackra och rika, naturligtvis.

Sedan kom CSI, Crime Scene Investigation, världens just nu mest sedda TV-serie, som ett svar på våra böner. Med kamera, spektrofotometer och DNA-analyser löser CSI-folket mystiska dödsfall genom att lägga pusselbit till pusselbit. Unga, vackra men fattiga.

Intresset för naturvetenskap – i alla fall kriminalteknik – har skjutit i höjden. Köerna till nystartade kurser på gymnasier och högskolor är långa. Och vem vet, kanske kommer det att leda till ett djupare intresse för vetenskap hos en del av dem som börjar. För CSI visar tittaren det vetenskapliga arbetssättet: formulera en fråga, välj en lämplig metod att besvara frågan och dra de slutsatser som metoden tillåter. Även om man tar sig en del friheter, är det arbete man gör i grunden riktigt.

Att TV visar vetenskap, inte som något egendomligt och världsfrånvänt utan som ett normalt förhållningssätt, är mycket glädjande. Men inte all vetenskap är lika bra. Den brittiska TV-serien Sea of Souls utspelar sig vid ett påhittat skotskt universitet, och i rollistan finns de typiska figurerna. Även här löser man problem, i allmänhet två per avsnitt av serien.

Serien utger sig för att vara baserad på verkliga oförklarade händelser och handlingen är nog så dramatisk med kroppar som spontant börjar blöda och cigarettfimpar som dyker upp i middagsmaten. Dessa händelser skall undersökas? Liksom i CSI sägs bevisen vara det grundläggande. Utan bevis inga svar.

Men likheten med en verkligt vetenskaplig undersökning är skenbara. Serien verkar framför allt vädja till den bekväma inställningen att ”man kan aldrig veta, och det är ju spännande att tänka sig att…” Producenterna har visserligen en konsult knuten till serien, en professor Chris French. Denne säger sig ha varit troende men blivit skeptisk och ägnar nu sin tid åt att undersöka paranormala påståenden. Han förklarar att det aldrig funnits något till synes paranormalt som inte kunnat ges en normal förklaring. Tyvärr är det bara en brasklapp. Det intresse serien väcker kan säkert underlätta för professor French att få forskningsanslag, men till vilket pris? Varje avsnitt lämnar tittaren med känslan att det man gör är att vetenskapligt undersöka paranormala företeelser och att sådana företeelser måste tas på stort allvar.

Aija Sadurskis