Vaccination – en fråga om solidaritet
Publicerat i Folkvett nr 2/2005.
Aija Sadurskis förklarar varför vaccination inte är den enskildes sak utan en fråga om solidaritet i undvikandet av epidemier.
För alla smittsamma sjukdomar som har egenskapen att leda till immunitet finns en kritisk nivå för immunitet i en population, den så kallade massimmunitetsnivån. Över den nivån är eventuella utbrott av sjukdomen små och dör ut. Om immunitetsnivån i populationen emellertid inte når upp till den kritiska nivån kan epidemier uppstå. Ju mer smittsam sjukdomen är desto högre är massimmunitetsnivån, d.v.s. desto större andel av populationen måste vara immun (naturligt eller genom vaccination) för att epidemier inte skall kunna bryta ut. Massimmunitetsnivån ligger dock alltid under 100%, d.v.s. vid en tillräckligt hög vaccinationsfrekvens skyddas även de icke vaccinerade. Barnen som föds minskar andelen immuna i populationen, varför en massimmunitetsnivå i längden inte kan upprätthållas utan vaccination.
Vaccination har varit medicinens verkliga framgångssaga. Ett exempel är polio: Sverige hade den högsta förekomsten av polio i världen på 1940-talet. När vaccinet mot polio kom lyckades Sverige, som första land i världen, vaccinera bort sjukdomen på bara fem år. Om vaccinationsfrekvensen minskar tillräckligt mycket ökar dock risken för att sjukdomen sprider sig på nytt. Isolerade grupper av ovaccinerade utgör en särskild risk. Trots den höga vaccinationstäckningen i landet utbröt till exempel polio bland ovaccinerade antroposofer i Järna 1977. Eftersom omgivningen var vaccinerad utsattes denna grupp inte för kontinuerlig infektionsrisk. När en infektion nådde gruppen fanns inget naturligt skydd och infektionen spreds blixtsnabbt.
Vaccination är inte riskfri. Liksom inom vilken annan verksamhet som helst måste för- och nackdelar vägas mot varandra. Ett problem med att bestämma risker med vaccin är att det statistiskt sett måste uppstå ett visst antal problem när så många vaccineras. Ju fler som vaccineras desto svårare är det att veta om det finns ett orsakssamband eller bara en samtidighet. Under de år som gått sedan vacciner började utvecklas har sämre vacciner ersatts av bättre. Att väga för- och nackdelar med olika typer av vaccin mot varandra, liksom risker med vaccination mot risker med att inte vaccinera sig, har varit en självklarhet. Kraven på de vaccin som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet, som alla friska skall få, är särskilt höga. Det har hänt att vacciner dragits tillbaka från marknaden. Man kan se detta som att verksamheten är riskabel – eller som att det finns ett högt säkerhetstänkande.
Paradoxalt har vaccinernas effektivitet gjort att nyttan med några av dem ifrågasätts i dag. Få människor har längre någon erfarenhet av de konsekvenser infektionssjukdomar kan få. Även försumbara risker med ett vaccin kan då uppfattas som onödiga. Bättre hygien, mindre trångboddhet och mindre undernäring har minskat risken för infektionssjukdomar. I stället blir risker förknippade med vacciner – verkliga eller inbillade – synligare. Behövs egentligen vaccination i dag?
I föregående nummer av Folkvett (1/2005) recenserades boken MMR: Science & Fiction. Exploring the vaccine crisis av Richard Horton. Han beskriver striden om det så kallade MMR-vaccinet mellan forskare och myndigheter å ena sidan, och delar av allmänheten å den andra, framför allt i Storbritannien. Striden gällde huruvida vaccinet, som bland annat ger skydd mot mässlingen, ökade risken för autism. Att någon sådan riskökning inte finns har visats gång på gång men rädslan ledde till att många lät bli att vaccinera sig. Mässlingen är i dag framför allt ett problem i tredje världen, men var tidigare ett gissel även här, med många dödsfall. Utbrott förekommer fortfarande bland ovaccinerade.
Föräldrar känner sig ansvariga
Med ökad tillgång till information, på nätet och i andra i media, följer att föräldrar starkare känner att det är deras ansvar att besluta om vaccination. Med det ansvaret följer en oro för att fatta fel beslut. Redan det faktum att media uppmärksammar vaccinationer väcker tanken att det kan vara något kontroversiellt. Media tenderar att ställa uppfattningar mot varandra som i en jämn kamp där ord står mot ord. En undersökning i Storbritannien visade att allmänheten trodde att läkarkåren var delad på mitten i sin uppfattning om sambandet mellan mässlingsvaccin och autism – trots att praktiskt taget inga läkare trodde på något sådant samband.
Om ett barn drabbas av något i samband med vaccination kan föräldrarna uppfatta det som att det var deras fel på ett annat sätt än om barnet drabbas av en sjukdom, trots att även valet att inte vaccinera är ett aktivt val. Det förekommer också att sjukdom ses som något naturligt som “det finns en mening med”, som det skulle vara bra att ha gått igenom. För den som överlever en infektion kan det vara riktigt att den stimulerar immunförsvaret. Men priset kan vara att andra dör eller får sviter av sjukdomen.
Med hjälp av rapportering av vaccination kan man få ett grepp om antalet ovaccinerade individer och i vilken utsträckning de är koncentrerade till vissa platser. Vaccinationstäckningen är god i Sverige i dag. Enligt Smittskyddsinstitutets statistik från juli 2004 hade 98% av barn födda år 2001 fått minst tre vaccindoser mot difteri, stelkramp, polio och kikhosta. Andelen vaccinerade mot mässling, påssjuka och röda hund har ökat jämfört med för några år sedan och var 93,5% i juli 2004. Det finns dock en variation mellan landets kommuner, med betydligt lägre frekvens på en del håll. För barn födda år 2001 gäller till exempel att det finns kommuner med så stor andel som 9% helt ovaccinerade barn.
Att inte vaccinera ett barn ses som individens val. Men vaccination är ingen individuell fråga. Skyddet mot en sjukdom kan bara uppehållas om tillräckligt många vaccinerar sig, och vaccinering är därför en fråga om solidaritet. Det är inte omöjligt att föräldrar avsiktligt underlåter att vaccinera sina barn därför att tillräckligt många andra vaccinerar. Att åka snålskjuts på det sättet är osolidariskt. För individen kan det vara ett förnuftigt beslut men för gruppen är det aldrig det: ju fler som utnyttjar denna möjlighet desto mera ökar risken för en epidemi.