Aningslös gratisreklam för antroposofin

Publicerat i Folkvett nr 4/2004.

Inspirerad av antroposofi. Red. Birgitta Fritz. Stockholm: Natur & Kultur 2004. 156 s. ISBN 91-27-35499-7.

Kan en alltigenom vansinnig teori ge upphov till en alltigenom vettig praktik? Knappast. Inte ens en alltigenom korrekt teori klarar dock i regel detta. Alltigenom vansinniga teorier är emellertid en sällsynt vara, liksom, tyvärr, alltigenom vettiga verksamheter.

På stora områden av människo- och samhällslivet, t.ex. etik, kultur, arkitektur, konst och mänsklig samvaro, är frågeställningen knappast ens relevant – vad är en vettig tavla, en rationell musikupplevelse eller ett trivsamt hus? Vem bryr sig idag om huruvida skapelseberättelsen eller yttersta domen svarar mot några realiteter när man beundrar tak och väggar i Sixtinska kapellet, stora moskén i Bukhara eller avnjuter musik av/med J.S. Bach, Carola Häggqvist eller Anna-Lisa Öst? Hur gör man folk av barn? Varför lever vi överhuvudtaget, rationellt betraktat?

Därav kommer det sig att synbarligen usla teorier stundom tyckts bära god frukt. Exempelvis har den vitalistiska humusteorin inom biologin delvis bidragit till att främja ett vettigt kretsloppstänkande inom den moderna miljövården. Det finns, omvänt, exempel på hur en korrekt teori – den materialistiska utvecklingsläran – ledde tidiga anhängare till att vidhålla en galen uppfattning om spontan generation av sjukdomsalstrare i orenlighet. För att ytterligare sprida förvirring i begreppen bör det framhållas att denna galna uppfattning i sin tur medförde att man inom medicinen utformade den högst vettiga praktiken att tvätta händerna och att börja hålla rent i operationssalar och bostäder.

Kan då en rörelse, som på basis av en i grunden felaktig teori utvecklat en åtminstone delvis försvarbar praktik, utan att förlora styrfarten frigöra sig från sina teoretiska galenskaper och fortsätta, till och med utveckla denna rationella del av sin verksamhet?

Det är frågor som tränger sig på vid läsningen av Inspirerad av antroposofi. Medverkar gör Ronny Ambjörnsson, Gunilla Lundahl, Maria Bergom Larsson, Ursula Flatters, Lars Krantz, Agneta Pleijel, Göran Rosenberg, Kerstin Thörn och Dick Tibbling. Förordet är signerat Annika Åhnberg. Boken är en liten antologi om en rörelse vars grundläggande teori fyller så högt ställda krav på orimlighet att jag i detta sammanhang inte skall trötta läsaren genom att återge den.

Flertalet icke-antroposofiska medförfattare i boken är noga med att markera sin distans till, eller åtminstone okunskap om, den antroposofiska lärans grundsatser. Annika Åhnberg ”finner teorierna besynnerliga och till en del oacceptabla”. Göran Rosenberg deklarerar att ”Anledningen till att jag […] intresserar mig för antroposofisk verksamhet är följaktligen inte teorin. Om den kan jag fortfarande mycket lite.” Agneta Pleijel förklarar också att ”Jag är inte antroposof och mina kunskaper om antroposofin är begränsade”.

Ronny Ambjörnsson och Gunilla Lundahl funderar efter en idéhistorisk, ganska neutralt hållen exposé över antroposofins bakgrund över vad i densamma som attraherat folk. De ställer frågan: ”Och är det nödvändigt att anamma hela [den antroposofiska] filosofin, denna spretiga tankeapparat med dess astralkroppar, upprepningsteori och himmelska influenser? […] Är det inte dags att ifrågasätta den ockult inspirerade antroposofin och bibehålla de välfungerande verksamheterna?”

En av hemligheterna bakom Steiners framgångar bland ett trots allt ganska begränsat antal humanistiskt inriktade intellektuella under snart 100 år är naturligtvis just dessa till synes attraktiva verksamheter – Waldorfpedagogiken, arkitekturen, det kvasiekologiska jordbruket och en kvasimedicinsk metod. Men flera av de icke-antroposofiska medförfattarna vittnar om de faktiskt även låtit sig inspireras på ett djupare plan, som t.ex. Åhnberg: ”Det viktigaste som antroposofin ger mig är påminnelsen om och bekräftelsen på att människan alltid är på väg till något. […] Vi är delar av en komplex struktur tillsammans med allt annat i naturen levande och vi finns i det historiska och sociala sammanhang som vi skapat tillsammans med andra.”

Detta låter i förstone som en nyttig sammanfattning av vad de flesta av oss kommit fram till Rudolf Steiner förutan. Det är dock svårt att förstå hur Steiners ockulta lära för en rationellt sinnad person överhuvudtaget skulle kunna tjäna som en ”bekräftelse” på någonting. Men uppenbarligen är det citatets första del, att vi alltid ”är på väg till något” som för Åhnberg är den tunga biten. I den antroposofiska tanketraditionen står denna till synes banala fras för en religiös känsla av ändamål och mening i tillvaron, såväl inom det enskilda människolivet som över upprepade reinkarnationer för individer och civilisationer. Det är dock oklart i vad mån Åhnberg är medveten om att det här för den antroposofiska läsarten rör sig om en trosbekännelse.

För Pleijel är det själfullheten hos den antroposofiska åskådningen som är väsentlig: ”[…] vi människor är något annat och mer än vår biologi. Vi är också, eller har, själar (definitionen kan få anstå)”. Om hon med själsinnehav menar något utöver det, att vi människor har ett psyke, en individualitet, ett jag, hade det varit intressant att få ta del av de insikter hon genom antroposofin anser sig ha fått till del i detta stycke. Om inte – vem polemiserar hon emot? Det erkännandet skall dock ges författaren att den utlovade definitionen fortfarande anstår.

Eller som hos Göran Rosenberg: ”I varje människa en gudomlig gnista. Detta ledde i det här fallet till en praktik där barn och ungdomar med de svåraste handikapp sågs, bemöttes och behandlades som löftesrika framtidsmänniskor. […] Det är föreställningen, människosynen, om man så vill, som för mig är det centrala. Att den i mitt fall baserar sig mera på tro än vetande gör den inte mindre central.”

Rosenbergs sammanfattning av den antroposofiska ”människosynen” må stå för hans räkning. Den kan ju på intet sätt betraktas som uttömmande, då den utelämnar reinkarnationen, det karmiska tänkandet och föreställningen om olika människorasers och kulturers skilda utvecklingsnivåer. Ej heller är den särskiljande, ty föreställningen att varje människa inom sig äger en gudomlig gnista är inte unik för antroposofin utan finns t.ex. väl utvecklad redan såväl hos hinduismen som hos stoicismen. Denna föreställning har genom historien varken hindrat folk som omfattat den från att sälja och köpa varandra som slavar, exploatera eller att slå ihjäl varandra. Man får väl tolka Rosenbergs brasklapp ”i det här fallet” som att han inser detta – men varför då framhålla den som ”central”?

Nåväl, ingen vill förmena Rosenberg eller hans medförfattare rätten att hysa vilken religiös åskådning de behagar. Att Rosenberg talar sanning då han uppger sig basera sin positiva syn på antroposofin ”mera på tro än vetande” är däremot korrekt. Det märks särskilt klart då han kommer in på ett område där han definitivt inte äger något av det sistnämnda, medicinen: ”[Steiners] syn på människan som kropp, själ och ande födde en läkekonst som i sin tillämpning visat sig utgöra ett allt viktigare komplement, för att inte säga korrektiv, till den skolmedicin vars syn på människan utvecklats i en riktning där delarna kommit att betyda allt och helheten intet”.

Här, till skillnad från i föregående fall, kan hans stöd för antroposofin få sådana konsekvenser för medmänniskorna att man måste rätta honom. Rosenberg kan med ”allt viktigare komplement” knappast avse att antroposofin kvantitativt fyller någon större funktion inom svensk sjukvård – totalt 57 slutenvårdsplatser på Vidarkliniken och en handfull antroposofläkare klarar knappast detta.

Då återstår för honom att styrka sitt påstående genom att, som den förste i historien, med handfasta data visa hur Steiners lära om människans fyra väsensled, hans variant av signaturlära, karmatänkande eller homeopati i något enda kvalitativt avseende visat sig ”komplettera” eller ”korrigera” den naturvetenskapligt grundade medicinen. Han kunde t.ex. ge exempel på en enda hållbar studie, som styrker medförfattaren Dr Ursula Flatters i boken framförda påstående att citronsaft, ingniden i huden eller injicerad, hjälper mot hösnuva eftersom allergipatienten ”verkar som om hon inte bara skulle kunna se och lukta utan samtidigt ‘äta’ med ögon och näsa. Precis som det vätskar sig i munnen när vi är hungriga och ser en underbar måltid serverad vätskar det sig nu i näsans och ögonens slemhinnor. Läkeprocessen måste alltså hjälpa oss till den rätta distansen i sinnesupplevelsen och inte bara vara lokaliserad till det yttre. En rationell läkeprocess drar nytta av växter som [likt citronen, min anm.] starkt skyddar sina frön i frukter med läderartat skal”.

Eller genom att äntligen lägga fram ett enda hållbart belägg för samma Dr Flatters övertygelse om mistelns förmåga att bota cancer: ”Cancer är besläktad med döden och vi letar därför upp en ursprunglig naturprocess för att hitta den läkande kraften […]. Misteln är som ett barn som inte uppnått jordemognaden bland växterna. Här finns en naturprocess bevarad från tiden då jorden var ung, som är lämplig för behandlingen av den obalans som ligger till grund för cancer”.

Med all respekt för Rosenbergs förmåga som grävande (nåja!) journalist betvivlar jag att han kommer att klara av detta. Något komplement till ”skolmedicinen” kan den antroposofiska aldrig utgöra, om man med det menar något annat än att den stundom borde kunna vara likvärdig med skolmedicinen vid såväl spontanläkande sjukdomar som obotliga tillstånd, vilka följaktligen dominerar Vidarklinikens patientklientel.

Det är just här, på det till naturvetenskapen nära gränsande medicinska området, där systematiska empiriska studier av antroposofins anspråk på vetenskaplighet överhuvudtaget kan genomföras och under de senaste båda seklen faktiskt genomförts, som absurditeten blir mest uppenbar. Efter att ha studerat Dr Flatters kapitel om hur hon tillämpar Steiners lära och sin översinnliga intuition i sin läkekonst skulle jag således vara benägen att skrika högt om jag till äventyrs skulle vakna upp på Vidarkliniken med en allvarligare åkomma än skoskav och finna henne lutad över sängen. Icke desto mindre försiggår nu en intensiv kampanj inom ett flertal landstingsområden för att landstingen skall skriva vårdkontrakt med hennes klinik. För denna kampanj bär inte minst Miljöpartiet ansvaret.

Hur skulle en groupie (t.ex. de ovan citerade medförfattarna) svara på denna kritik av antroposofin? Kanske genom att säga att den är symptomatisk för den inskränkta naturvetenskaparens dyrkan av det väg- och mätbara, av Resultatet. Att kritiken tar fasta på enskilda tidsbundna absurditeter i lärobyggnaden. Säkert skulle man säga att den missar Helheten, att verksamheter som att odla jorden, bygga hus eller läka sjukdom är mer än en teknik, vars värde kan utläsas i statistiska termer. Att den antroposofiska verksamheten är en evig process, där utövaren genom att tolka naturens hemliga språk lär sig genom att lyda buden hos denna natur. Att arbetet är en kulthandling och en ämnesomsättning mellan människa och natur – eller någon annan romantiskt inspirerad poetisk halv- eller kvartssanning.

Det vore övermaga att påstå att all verksamhet som utövas av antroposofer eller inom antroposofiska aktiviteter alltid vore av noll och intet värde, även om man törs föreslå att värdet i första hand kommer utövarna och de medberoende till del och är allt svårare att påvisa ju mera objektiva mått som kan tillämpas – dvs. störst inom konst, arkitektur, uppfostran; minst inom klinisk sjukvård och biodynamisk odling. Frågan som ställdes inledningsvis är således berättigad: kan en sådan rörelse, som på basis av en i grunden felaktig teori utvecklat en möjligen ställvis försvarbar praktik, utan att förlora styrfarten frigöra sig från sina teoretiska galenskaper och fortsätta, till och med utveckla denna rationella del av sin verksamhet?

Jag tror inte det. Det finns en avgörande skillnad mellan utvecklingsmöjligheterna inom å ena sidan verksamheter som drivs av empiri och vetenskap och sådan verksamhet som grundas på en ideologi eller en religion. Mellan å ena sidan en medicinsk skola som söker sina läkemedel utifrån växters utseende eller levnadsmiljö, och, å den andra, en som väljer dem utifrån studier av deras effekter på den mänskliga organismen. Skillnaden består inte i att den ena gör misstag medan den andra aldrig gör det. Den består i att den vetenskapliga metoden är oändligt bättre rustad att lära av sina misstag och gå vidare.

Utan sin ideologiska drivkraft, den kult och det prästerskap som byggts därpå skulle antroposofins verksamheter snart falla samman. Hur mycket draghjälp och gratisreklam de än finge av aningslösa kulturmänniskor och politiker.

Hans Isaksson