Vetenskap som religion

Publicerat i Folkvett nr 3/2004.

Peter W. Möller, lektor vid sektionen för maskinteknik på Chalmers tekniska högskola, tar itu med föreställningen om vetenskapen som en religion bland andra.

“Vetenskapen är i sig en religion” – så har man fått höra det än en gång. Denna gång var det Annika Dopping som uttalade sig i Röda rummet (SVT 2 söndagen den 14/3 2004). I programmet diskuterades innehållet i de handböcker om hur man ska leva sitt liv som sedan flera år översvämmar bokdiskarna. Doppings bidrag till denna flod, Doppings styrkedroppar, renderade henne en plats som gäst. Övriga gäster var Bodil Jönsson, fysiker och professor i rehabiliteringsteknik vid Lunds universitet, Arne Jarrick, historiker vid Stockholms universitet, samt Sven Ove Hansson som är professor i filosofi vid KTH.

Med en sådan samling kunde man kanske vänta sig ett rejält mothugg, men av detta blev bara en ansats att helt kort bemöta jämförelsen mellan religion och vetenskap. Måhända var det fel forum för en debatt av detta slag, men med tanke på innehållet i en icke försumbar andel av denna typ av böcker, och att programmet skulle ta upp detta innehåll, så kan man kanske tycka annorlunda. Låt oss därför här titta på några attribut som skiljer vetenskap från religion.

Inifrån och utifrån

Vetenskaplig kunskap kommer utifrån. Fakta samlas in genom observationer, till exempel i naturen eller i laboratorieexperiment, direkt eller indirekt med hjälp av våra fem kända sinnen. Detta innebär speciellt att kunskapen, åtminstone i princip, skulle ha kunnat upptäckas av vem som helst. I motsats till detta kommer religiöst grundade insikter inifrån människorna själva. Upplevda mirakel, inre upplevelser och eller uppenbarelser är arketypiska element i flera trosinriktningar. Tillstånd som stimulerar förnimmelser av sådant slag kan förvisso framkallas av droger och magnetfält, men det är inte detsamma som att var och en av oss skulle komma att avge samma vittnesbörd.

Rätt idag – fel imorgon

Naturvetenskapen är full av lagar och principer som sammanfattar gemensamma drag i ett större antal observationer, experiment eller undersökningar. Vissa, som t.ex. termodynamikens huvudsatser och kausalitetsprincipen, har mycket stark empiriskt stöd. Andra vilar på betydligt bräckligare grund i det att de bara ungefärligt, och kanske bara under vissa förutsättningar, beskriver ett speciellt fenomen. Oberoende av det empiriska stödet har lagarna det gemensamt att de inte kan vara sanna i någon absolut mening, utan bara mer eller mindre väl beskriva observationer som gjorts inom ett större eller mindre område. Nya upptäckter avfärdas inte kategoriskt för att de motsäger gamla förställningar (även om det kan krävas extraordinära bevis om man vill ifrågasätta kausalitetsprincipen). Man är istället öppen för att överge en teori eller skrota en lag, förutsatt att det finns något bättre (och gärna enklare) som ersättning.

Inom religion är situationen en annan. Teser och trosföreställningar framförs som absoluta sanningar och kan inte ifrågasättas. När nya upptäckter inte stämmer med dessa sanningar, som exempelvis när Ptolemaios världsbild föll samman, kan reaktionen bli förnekelse eller förbud mot att sprida de nya kunskaperna. Omvärdering görs först efter att de nya rönen nått större spridning och acceptans. En sådan omvärdering består i allmänhet inte av att en gammal föreställning överges, utan genom ny tolkning av historiska dokument som ligger till grund för trosföreställningen. Sådana nytolkningar underlättas av att språk och språkbruk förändras över generationerna och kanske också av semantiska glidningar.

Auktoritetstro

Dogmatiskt grundade utsagor blir till sanningar om de görs av en ledande företrädare för trosinriktningen, men lämnas utan notis om påståendet framförs av någon annan. Exempelvis bryr sig ingen om Nisse Gustavssons påstående att kondomanvändning inte kan begränsa spridandet av sexuellt överförd smitta. Samma uttalande av en företrädare för Vatikanen kan emellertid få långtgående konsekvenser för en stor andel av världens befolkning.

Denna auktoritetsbundenhet är mycket vanlig i religion, sekter och ideologier som är beroende av starka och karismatiska ledare. Man kan därtill hitta otaliga exempel på portalfigurer som anses besitta förmågor och insikter som aldrig kan förunnas någon annan. L. Ron Hubbard och Rudolf Steiner kan tas som ett par lite mer sentida exempel på sådana. Utsagor från sådana personer försvårar givetvis kraftigt (eller rent av omöjliggör) omvärderingen av trosföreställningar som visar sig oförenliga med senare gjorda upptäckter och vetenskapliga rön. Denna auktoritetstro är till sin natur diametralt motsatt hur en vetenskaplig utsaga bemöts. Låt vara att en välkänd professor vid Cambridge kan ha lättare att komma till tals än en nybliven doktorand vid universitetet i Knäckebrödhult, men det arbete som presenteras granskas på samma grund oberoende av vem som lägger fram det. Inte heller beror utfallet av granskningen på vem som framlagt arbetet.

Annika Dopping är långtifrån ensam om att påstå att “vetenskapen är i sig en religion”, utan man hör det tämligen regelbundet från olika håll. Ofta används påståendet som ett förment försvar då den vetenskapliga grunden i ett eller annat arbete ifrågasatts. Men redan en ytlig jämförelse mellan religion och vetenskap, som den ovan, visar på så stora skillnader att det är svårt ta till sig påståendet att “vetenskapen är i sig en religion”.