En medicine morsa
Publicerat i Folkvett nr 3/2001.
Jag träffar Gunilla Myrberg i Karolinska Institutets administrationsbyggnad. Vi sätter oss i vestibulen. Då och då hejar hon på någon bekant som skyndar förbi. Hon känner mycket folk här. Gör för närvarande rader av intervjuer för en film, “Livet på KI vid sekelskiftet” (det senaste) och en jubileumsvideo, “KI 200 år”.
Egentligen är hon folkpensionär, sedan -97, men märkte inte av övergången särskilt mycket. Jo, hon fick svårare att få tillräcklig studiotid för sina Vetandets värld-program och gör dem numera för sändning bara var tredje torsdag (P1 kl. 12.10) i stället för varannan. Men KI-engagemangen och föredrags- och moderatorsuppdragen runt om i landet fyller nog ut den lilla svackan. “Mitt jobb är min hobby”, säger hon och skrattar. Idealpensionär, tänker jag lite suktande.
Skulle hon vilja se tillbaka på sitt yrkesliv, kan hon glädja sig åt många goda insatser. De började redan i hennes “förra liv”, som hon kallar tiden när hon, efter avlagd handelsstudentexamen och en kort tid som sekreterare på Åhlén & Åkerlunds förlag, fick börja skriva kändisreportage i Damernas värld. Hon fann nämligen att även den läsekretsen uppskattade kvinnovärldens också mera allvarliga ämnen som hon hade ett större intresse för och som fortfarande var mycket sparsamt inmutade. Hon skrev i gamla seriösa Femina och så småningom fortsatte hon i bokform, med Dokumentation bröstcancer (1980) och Kvinnor över 40 (1981) som handlade om klimakteriet. Gensvaret var enormt och eftersom hon då sedan länge var anställd på Sveriges Radio hade hon nu goda möjligheter till publikkontakter.
På radion började hon som frilans redan på 60-talets Dagens eko. När hon 1974 fick fast anställning tillhörde hon samhällsredaktionen och fick där efter en tid sin alldeles egna programserie, Kropp och själ, som hon fortsatte med i elva år. Den sändes varje vecka i 25-minuters-program och blev en institution, som tog upp inte bara ett brett panorama av välkända sjukdomar och hälsofrågor utan också t.ex. Alzheimers sjukdom, som dittills fanns beskriven bara i den vetenskapliga litteraturen. Nu fann hon ytterligare en viktig nisch, situationen för alla anhöriga.
Det är lätt att förstå att hon kunnat vara en tillgång för alla etiska nämnder hon suttit med i genom åren. När hon fick Svenska Läkaresällskapets Söderbergska priset betonades framför allt insatserna i alla de “oglamorösa ämnen” hon ägnat sig åt.
I sin långa verksamhet som rapportör från vetenskapsfronterna har Gunilla Myrberg kommit att träffa och lära känna rader av forskare. Någon större svårighet från deras sida att låta sig tolkas och förmedlas med hennes hjälp har hon inte haft. “Tvärtom är dom glada eftersom dom får hjälp”, säger hon och berättar också att det numera ofta räcker med att “jag ger dem en särskild blick” för att de alldeles självmant skall försöka använda ett mera publikvänligt sätt att uttrycka sig på. Redigering av intervjuerna behövs ofta inte. “Jag har en inbyggd klocka för programlängden”, säger hon.
En gång varje år har hon forfarande nytta av sin galapettertid på Damernas värld. Det är när radion skall rapportera från Nobelfestligheterna. Inte bara känner hon igen många av forskarna och kan korrekt ange deras områden. Hon vet också vad deras fruar heter och kan sakkunnigt beskriva både deras och de kvinnliga kungligheternas galakreationer.