Antroposofi och ekofascism

Publicerat i Folkvett nr 2/2001.

Artikeln har reviderats något sedan publiceringen i den tryckta tidskriften.

Peter Staudenmaier. Finns det en fortgående koppling mellan Rudolf Steiners antroposofi och rasism, högernationalism och nazism? Ja, hävdar Peter Staudenmaier, som är oberoende forskare och aktivist, och som undervisar vid Institute for Social Ecology i Vermont, USA. Hans forskarspecialitet är tysk extremhöger och dess förbindelser med alternativrörelser.

I juni 1910 inledde antroposofins grundare Rudolf Steiner en föredragsturné i Norge med enföreläsning för ett stort och lyhört auditorium i Oslo. Titeln var “De olika europeiskafolksjälarnas mission i relation till den nordisk-germanska mytologin”. I Oslo-föredragenpresenterade Steiner sin teori om folksjälar (“Volksseelen” på hans modersmål tyska) ochägnade “den nordiska andens” mysterier särskild uppmärksamhet. Nord- och Centraleuropasfolksjälar, förklarade han, tillhör de “germansk-nordiska” folken – världens mest andligtutvecklade etniska grupp, som i sin tur utgör förtruppen i den högst utvecklade av historiensfem “rotraser”. Denna överlägsna femte rotras är naturligtvis den “ariska” rasen, förklaradeSteiner för Oslo-publiken.¹

Tycker man att denna besynnerliga kosmologi verkar skrämmande lik Himmlers och Hitlers germanska myter, så bör det understrykas att likheterna inte är tillfälliga. Både antroposofin och nationalsocialismen har djupa rötter i blandningen av nationalism, högerpopulism, tidigt romantiskt miljöskyddsintresse och esoterisk andlighet som kännetecknade mycket av tysk och österrikisk kultur mot slutet av 1800-talet. Men sambandet mellan Steiners rasindelade pseudoreligion och den framväxande nazismen grundar sig i mer än bara filosofiska paralleller. Antroposofin utövade ett markant praktiskt inflytande på den s.k. gröna flygeln av tysk fascism. Dessutom har Steiners anhängare genomgående förfäktat politiska uppfattningar av en klart reaktionär karaktär.

Varför åtnjuter antroposofin – en uppenbart rasbaserad lära som flera årtionden i förväg föregrep viktiga element i den nazistiska världsbilden – fortsatt anseende som progressiv, tolerant, upplyst och ekologisk? Några av orsakerna kan vara att detaljerna i Steiners lära är föga kända utanför den antroposofiska rörelsen, att man inom rörelsens egna led för det mesta har nedtonat eller rakt ut förnekat de ideologiska förbindelserna med fascismen och att många antroposofer dessutom har tillvunnit sig respekt för sitt arbete med alternativ utbildning, organiskt jordbruk och för sitt engagemang inom miljörörelsen. Likafullt är det ett beklagligt faktum att samarbetet mellan antroposofer och fascismens “ekologiska” riktning fortsätter också in i 2000-talet.

Antroposofiska grupper är ofta bäst kända genom sitt breda nätverk av institutioner riktade mot allmänheten. De mest populära av dessa är antagligen Waldorfskolrörelsen med flera hundra grenar världen över, tätt följda av den biodynamiska jordbruksrörelsen som är särskilt aktiv i Tyskland och USA. Andra välkända antroposofiska projekt är Weleda kosmetik och hälsoprodukter samt Demeter hälsokost. New Age-kollektivet Findhorn i Skottland har också en markant antroposofisk komponent. Antroposofer spelade också en viktig roll i bildandet av “De gröna” i Tyskland och landets nuvarande inrikesminister Otto Schily, en av de framträdande stiftarna av De gröna, är antroposof.

Mot bakgrunden av denna offentliga exponering är det kanske överraskande att antroposofins ideologiska fundament inte är bättre känt. Anhängarna själva betraktar emellertid sin esoteriska lära som en “ockult vetenskap” förbehållen en andligt upplyst elit. Även om ordet “antroposofi” för en utomstående verkar antyda en humanistisk orientering är antroposofin i realiteten en djupt antihumanistisk lära – något som också förklarar varför humanister som Ernst Bloch kritiserade den redan från början.² Dess tillbakavisande av förnuft till förmån för mystisk erfarenhet, dess underordnande av mänskligt handlande under övernaturliga krafter och dess genuint hierarkiska modell av andlig utveckling gör alla antroposofin till skadlig för humanistiska värden.

Vem var Rudolf Steiner?

Som i så många kvasireligiösa grupper är antroposofernas hållning till sin grundare präglad av underdånig respekt. Steiner föddes 1861 och växte upp i en österrikisk landsortsstad som son till en ämbetsman på mellannivå. Hans intellektuellt formande år tillbragtes i Wien, habsburgmonarkins huvudstad, och i Berlin. Han var uppenbarligen en intensiv personlighet och en profilerad skribent och föredragshållare som använde sin talang i kampen för en rad ovanliga saker. Som 36-åring genomgick Steiner en genomgripande andlig förvandling som satte honom i stånd att skåda in i andevärlden och att kommunicera med himmelska väsen. Och det är dessa påstådda övernaturliga makter som är källan till de flesta antroposofiska trosuppfattningar och ritualer. Genom hela sin karriär reviderade Steiner sina synpunkter på en rad områden. Hans tidiga fientlighet mot kristendomen blev till exempel ersatt med en nykristen spiritualism som är kodifierad i antroposofin. Hans intresse för mystik, ockulta legender och esoterism förblev emellertid oförändrat hela livet.

År 1902 anslöt sig Steiner till Teosofiska Sällskapet och blev nästan omedelbart generalsekreterare för den tyska sektionen. Teosofin var en besynnerlig blandning av esoteriska uppfattningar från en rad traditioner, framför allt hinduism och buddhism, betraktade genom den europeiska ockultismens glasögon.³ Grundläggaren, Helena Blavatsky (1831-1891) var upphovskvinna till rotras-teorin och hävdade bland annat att den europeiska kolonialismens utrotning av urbefolkningsgrupper var ett resultat av “karmisk nödvändighet”. Teosofin var uppbyggd kring meddelanden från påstådda “andliga mästare” – överjordiska väsen som i det fördolda styr mänsklighetens utveckling. Meddelandena från dessa mottogs, tolkades och fördes vidare till anhängarna av Blavatsky och hennes efterträdare Annie Besant (1847-1933). På detta sätt etablerades en auktoritär struktur som senare fördes vidare i antroposofin.

Steiner ägnade tio år av sitt liv åt den teosofiska rörelsen och blev en av dess främsta talesmän. År 1913 bröt han emellertid med huvudströmningen och följdes av majoriteten av den tysktalande sektionen. Anledningen var att Besant och hennes medarbetare förklarade den unge Krishnamurti – en gosse som de hade “upptäckt” i Nordindien – som reinkarnationen av Kristus. Steiner var inte villig att acceptera denne mörkhyade hinduiske pojke som nästa “andliga mästare”. Det som redan tidigare hade skilt honom från Blavatsky, Besant och andra Indien-orienterade teosofer var hans uppfattning att den europeiska esoteriska traditionen var överlägsen.

Omedelbart efter brytningen grundlade Steiner Antroposofiska Sällskapet i Tyskland. Strax efter första världskrigets utbrott flyttades den nystartade rörelsens huvudkontor till Schweiz, där man i skydd av landets neutralitet lyckades etablera ett permanent centrum i byn Dornach. Genom att blanda teosofisk visdom med sin egen “ockulta forskning” fortsatte Steiner att utveckla antroposofins teori och praktik, i en ständigt växande krets av anhängare, fram till sin död 1925.

Huvudelementet i det antroposofiska trossystemet är den andliga utvecklingen genom karma och reinkarnation samt tillgången till en esoterisk kunskapskälla förbehållen några få. Denna andliga dimension genomsyrar alla sidor av livet. För antroposofer är varje sjukdom – mental eller fysisk – karmiskt bestämd och spelar en roll i själens utveckling. Naturprocesser, historiska tilldragelser och teknologiska mekanismer förklaras alla som resultat av det andligas utveckling. Elever vid Steinerskolor kan till exempel få höra att det bor goda andar i stearinljus, medan det bor demoner i fluorescerande glödlampor – ett exempel på den antiteknologiska tendensen som genomströmmar det antroposofiska tänkandet.

Steiners reinkarnationslära som senare antroposofer världen över ansluter sig till innebär att barn väljer sina föräldrar före födelsen och att vi faktiskt planerar våra liv innan de påbörjas för att säkerställa att vi mottar den nödvändiga andliga erfarenheten. Om en kroppslös själ värjer sig mot sina valda livsbetingelser strax innan den träder in i kroppen så blir den inte fullständigt inkarnerad – detta är enligt antroposoferna bakgrunden till prenatala defekter och medfödda handikapp. I övrigt kommer “de olika delarna av vår kropp att utformas med hjälp av bestämda planetariska väsen när vi passerar genom bestämda konstellationer i djurkretsen”.⁴

Antroposoferna hävdar att Steiners kännedom om “det astrala planet” och de enskilda “ärkeänglarnas” verksamhet, om det dagliga livet på den sjunkna kontinenten Atlantis (allt detta centrala föreställningar i den antroposofiska tron) härstammar från hans speciella klärvoajanta förmåga. Steiner påstod sig ha tillgång till “Akasha-krönikan”, en översinnlig skrift som innehåller kunskap om de högre verklighetssfärerna och om den avlägsna forntiden och framtiden, som han “tolkade” och förmedlade till sina anhängare. Han framhöll att dylika “ockulta erfarenheter”, som han kallade dem, aldrig kunde bedömas eller bekräftas genom användning av förnuft, logik eller vetenskap. Den moderna antroposofin vilar därmed på en blind tilltro till Steiners postulat. Och dessa postulat förtjänar en närmare undersökning.

Rasbaserad ideologi

På grundval av teosofins föreställning om rotraser utvecklade Steiner och hans antroposofiska lärjungar en systematisk rasmässig klassificering av människorna och knöt denna direkt till sin föreställning om andlig evolution. Även om detaljerna i denna rasteori är så bisarra att det är svårt för utomstående att ta den helt allvarligt är det viktigt att förstå de varaktiga skadeverkningar den haft på antroposoferna själva och på andra som de har påverkat.⁵

Steiner antog att de olika rotraserna följer varandra i kronologisk ordning i epoker som varar flera hundratusen år och att varje rotras är hierarkiskt indelad i flera underraser. Då Steiner gjorde denna banbrytande upptäckt råkade den högststående rotrasen vara den ariska – ett begrepp som antroposofer använder än idag.

Nu är alla rasmässiga kategorier i verkligheten sociala konstruktioner utan vetenskaplig betydelse, men “den ariska rasen” är en särskilt absurd uppfinning. Den var en favorit bland reaktionära ideologer i början av 1900-talet och var baserad på en kombination av lingvistisk och biologisk terminologi, understödd av tvivelaktig “forskning”. Med andra ord var den ariska rasen ett rent fabrikat avsett att ge rasistiska fantasier en pseudolärd fernissa.

Antroposofernas främjande av denna lära är skrämmande och förvärras ytterligare av ett annat Steinerpostulat, nämligen att den mest utvecklade gruppen inom den ariska rotrasen för tillfället är den nordisk-germanska underrasen. Den antroposofiska uppfattningen av andlig evolution är oskiljaktigt knuten till historien om rasernas evolutionära växt och fall. Ett upplyst fåtal utvecklas till en ny “ras” medan dess andligt underlägsna grannar degenererar. Antroposofin är alltså strukturerad kring en hierarki av biologiska, psykologiska och “spirituella” kategorier som alla är förbundna med det rasmässiga.

Parallellerna med nazisternas språkbruk är påfallande. Wolfgang Treher argumenterar övertygande för att Steiners rasteorier, särskilt föreställningen om att en liten minoritet vidareutvecklas medan de stora massorna degenererar, har slående likheter – även i detaljer – med Hitlers egna teorier.⁶

Steiner underlät inte att beskriva ödet för dem som hamnar på efterkälken i den andliga och rasmässiga frammarschen. Han lärde att dessa olyckliga skulle “degenerera” för att till sist dö ut. Som sin läromästare Madame Blavatsky avvisade han t.ex. tanken att USA:s indianer hade utrotats som följd av de europeiska nybyggarnas verksamhet, utan hävdade att de “dog ut som en följd av deras egen natur”.⁷ Han menade också att “lägre” människoraser mera liknar djur än de liknar “högre” människoraser. Aboriginerna i Australien är enligt antroposofin avkomlingar av redan “degenererade” rester av den tredje rotrasen, lemurianerna, och tillbakabildas gradvis till apor. Steiner omnämnde dem som “förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden”.⁸

Den fjärde rotrasen som dök upp mellan lemurianerna och arierna bebodde den sjunkna kontinenten Atlantis – vars existens antroposoferna tog helt bokstavligt. Till de direkta efterkommande till atlantiderna hör japaner, mongoler och eskimåer. Steiner trodde också att varje folk hade sin egen “eteriska aura” som motsvarade deras geografiska hemland och att det hade en egen folkande eller “Volksgeist”, en ärkeängel som gav det andlig ledning. Han förfäktade dessutom en rad rasistiska myter om “negrerna” och hävdade bland annat att svarta folkslag var sinnliga, instinktdrivna och primitiva skapelser styrda av hjärnstammen. Invandringen av svarta till Europa karaktäriserade han som “upprörande”, “brutal” och “förskräcklig” och fruktade dess konsekvenserna för “blodet och rasen”. Han varnade vita gravida kvinnor för att läsa “negerromaner” eftersom de då kunde få mulattbarn. År 1922 förklarade han: “Negerrasen hör inte hemma i Europa och det är självklart inte något annat än skamligt att denna ras nu spelar en så stor roll i Europa”.⁹

Men den grövsta förolämpningen, sett från antroposofisk synvinkel, är Steiners postulat att färgade folkslag inte kan utveckla en egen andlighet – de måste antingen “uppfostras” av vita eller reinkarneras med vit hud. Européerna är däremot de högst utvecklade människorna och “Europa har alltid varit källan till mänsklig utveckling”. För Steiner är det ställt utom varje tvivel att “vita är de som utvecklar mänskligheten i sig själv … Den vita rasen är framtidens ras, den andligt kreativa rasen”.¹⁰

I dag försöker antroposoferna ofta att ursäkta eller bortförklara dylika hårresande utsagor genom att hävda att Steiner var en produkt av sin tid. Detta försvar är på intet vis övertygande: För det första tillskrev sig Steiner en egen unik grad av andlig klarsyn som enligt honom själv totalt överskred tid och rum. Han hävdade dessutom att han hade – och hans anhängare trodde honom – detaljkunskap om den avlägsna framtiden. För det andra förbiser argumentet att det fanns många medlemmar av Steiners egen generation som aktivt och engagerat bekämpade rasism och etnocentrism. För det tredje – och mest påfallande – fortsätter antroposofer att upprepa Steiners rasistiska nonsens ännu idag.

År 1995 drabbades nederländska Steinerskolor av en skandal då det blev känt att man här undervisade i “ras-etnografi” varvid eleverna fick höra att “den svarta rasen” hade tjocka läppar och rytmkänsla och att “den gula rasen” gömde sina känslor bakom ett permanent leende. 1994 höll föredragshållaren Rainer Schnurre ett av sina många seminarier på den antroposofiska vuxenskolan i Berlin med den förbluffande titeln “Att övervinna rasism och nationalism med hjälp av Rudolf Steiner”. Här underströk han rasernas grundläggande olikhet, påpekade de svartas “infantila” natur och antydde att på grund av alla de rasmässiga olikheterna “kan inget jämlikt och globalt system skapas för alla folkslag på jorden” och att det därför också var “utsiktslöst att skicka hjälp till utvecklingsländerna”.¹¹
Det stycke som ovan markerats med genomstrykning har blivit omdiskuterat. Herr Schnurre förnekar att han skulle vara rasist, och säger sig ha stöd i denna uppfattning från personer som närvarade vid seminariet. Dock har han inte visat något intresse att klargöra vad han egentligen sade på seminariet. Detta hade varit önskvärt, eftersom uttalanden som för en antroposof kan förefalla icke-rasistiska, såsom att i Steiners efterföljd framhålla olika folkslags olikheter, av icke-antroposofer kan uppfattas som just rasistiska. Källan som anges av Staudenmaier, boken Rechte Ökologie av Oliver Geden, hänvisar i sin tur till en anonym artikel i Weddinger Neueste Zeitung, publicerad kort efter seminariet. Folkvett vet inte vad som är sant och beklagar att uppgiften spridits. (Red. 2008-07-14)

Dylika företeelser är sorgligt vanliga i den antroposofiska världen. Det rasistiska tänkesätt som Steiner förmedlade till sina anhängare har ännu inte förkastats. Och det kommer kanske aldrig att förkastas eftersom antroposofin saknar den kritiska sociala medvetenhet som skulle kunna motverka dess uppenbar regressiva kärnuppfattningar. Det är ett faktum att antroposofins politiska uppfattningar har varit genomgående reaktionära ända från början.

Antroposofins sociala vision

Steiners politiska synsätt utformades mot bakgrund av en rad påverkningar. Främst bland dessa var romantiken, en litterär och politisk rörelse som utövade ett varaktigt inflytande på tysk kultur under 1800-talet. Som alla breda kulturströmningar var romantiken politiskt sammansatt och inspirerade både höger- och vänstersidan. De ledande politiska romantikerna var emellertid reaktionära, inbitna nationalister, som utestängde judar – även döpta sådana – från sina kretsar, motsatte sig all politisk reform och önskade sig en strängt hierarkisk, semifeodal ordning. Deras avsky för den gryende moderniteten, fiendskap gentemot rationalitet och upplysning och en mystisk natursyn satte sin prägel på Steiners tankar.

Under Wien-perioden kom Steiner också under inflytande av Nietzsche, tidens främste antidemokratiska tänkare, vars elitism gjorde ett kraftigt intryck. Vidare bidrog filosofen Max Stirners radikala individualism till att forma den unge mannens politiska synpunkter. Tillsammans bildade detta en mäktig filosofisk förbindelse som bara behövde att katalyseras av en dynamisk reaktionär kraft – som för Steiners del snart uppträdde i form av Ernst Haeckels socialdarwinistiska lära, den så kallade monismen. Haeckel (1834-1919) var grundläggare av den moderna ekologin och en viktig popularisator av evolutionsläran i Tyskland. Steiner blev anhängare till Haeckels lära och därifrån ärvde antroposofin sin miljöorientering, sin hierarkiska syn på mänsklig utveckling och sin tendens att förstå sociala fenomen utifrån biologiska termer.

Haeckels elitistiska verklighetsuppfattning grep långt utöver det rent biologiska. Han var också “en profet för nationell och rasmässig förnyelse av Tyskland”, exponent för en “intensiv mystisk och romantisk nationalism” och en “direkt förelöpare” för nazisternas eugenik.¹² Monismen som Steiner en tid var en ivrig försvarare av avvisade “västerländsk rationalism, humanism och kosmopolitanism” och motsatte sig varje långtgående social reform. “Det Tyskland behövde hävdade den kategoriskt, var en genomgripande kulturell revolution, inte en social”.¹³ Denna hållning blev också grundläggande för antroposofin.

I den febrila sekelskiftesatmosfären flörtade Steiner också med vänsterorienterad politik och delade till och med plattform med den revolutionära socialisten Rosa Luxemburg under ett arbetarmöte 1902. Icke desto mindre avvisade han konsekvent varje materialistisk eller social analys av kapitalismen och valde hellre att skåda in i sina medmänniskors själar efter orsaken till de moderna problemen. Denna attityd till de sociala realiteterna vidareutvecklades och nådde sin mognad i hans senare politiska visioner, som utvecklades under första världskriget. Hans respons på kriget blev för övrigt bestämd av den sista avgörande komponenten i hans intellektuella konstitution: chauvinistisk nationalism.

Steiner var enligt egen utsago “entusiastiskt aktiv” i den pangermanska nationaliströrelsen i Wien mot slutet av 1800-talet.¹⁴ För honom var första världskriget ett led i en internationell “sammansvärjning mot det tyska andelivet”.¹⁵ Och dess orsak var varken imperialistisk rivalitet mellan kolonialmakterna, fanatisk nationalism, okontrollerad militarism eller konkurrens om marknader utan de engelska frimurarnas strävan efter världsherravälde. Steiner kände personligen general Helmut von Moltke, stabschef för det tyska överkommandot. Efter dennes död 1916 hävdade han att han stod i kontakt med Moltkes ande och kunde kanalisera generalens synpunkter på krigets gång från den andra sidan. Efter krigsslutet prisade Steiner “tysk militarism” (hans egna ord) och fortsatte att skälla ut Frankrike, fransk kultur och språk i ordalag som påminner om Mein Kampf. På 1990-talet försvarade antroposofer fortfarande detta kraftpatriotiska nonsens och insisterade på att Tyskland var offer och utan skuld till kriget.

Mitt under krigets sanslösa nedslaktningar försökte Steiner via sina militära och industriella förbindelser att övertyga den tyska och den österrikiska eliten om en ny social teori som han hoppades skulle förverkligas i de erövrade områdena i Östeuropa. Eftersom Tyskland och Österrike förlorade kriget lät sig inte drömmarna gå i uppfyllelse. Denna nya sociallära utgör emellertid fortfarande antroposofins sociala framtidsvision. Steiner gav teorin – som var avsedd att vara ett alternativ både till Woodrow Wilsons självbestämmandeprogram och till en bolsjevikisk revolution – det ohanterliga namnet “tregrening av den sociala organismen”.¹⁶ De tre grenarna i denna teori, som påminner om Mussolinis korporativa modell, är staten (politiska, militära och polisiära funktioner), ekonomin och den kulturella sfären. Den senare omfattar “alla juridiska, utbildningsmässiga, intellektuella och andliga förhållanden” som skall administreras genom “korporationer” där individerna har frihet att välja skola, kyrka, domstol etc.¹⁷

Antroposofer anser denna tredelade struktur vara “naturgiven”.¹⁸ Det centrala postulatet är att den moderna integrationen av politik, ekonomi och kultur i ett till synes demokratiskt ramverk är dömd att misslyckas, eftersom enligt Steiner varken ekonomi eller kulturliv kan eller bör organiseras demokratiskt. Den kulturella sfären, som Steiner definierade mycket brett, är område för de individuella prestationer där de mest talangfulla och duktiga bör dominera. Ekonomin får inte heller underkastas demokratisk, offentlig kontroll eftersom den då kommer att bryta samman. Den ekonomiska och politiska naivitet som kännetecknar Steiners samhällssyn sammanfattas i hans utsaga att kapitalismen “kommer att bli en legitim kapitalism om den blir förandligad”.¹⁹

Under tiden efter första världskriget – mitt under historiens största uppgörelse med våld, nöd och kapitalistisk utsugning – framstod Steiner som en stark försvarare av privat vinst, koncentration av egendom och rikedom och okontrollerad marknadsekonomi. Han argumenterade kraftigt mot att ersätta osociala institutioner med mer humana sådana och föreslog att nan skulle organisera det existerande klassamhället enligt hans egen “sociala tregrenings”-modell. Han kunde knappast förneka att den råa ekonomiska despotismen som präglade hans samtid var ödeläggande på människolivet, men han hävdade hårdnackat att “privatkapitalismen som sådan inte är orsak till skadorna”.

“Det faktum att enskilda människor eller grupper administrerar stora mängder kapital är inte det som gör livet osocialt utan snarare det faktum att dessa människor eller grupper utnyttjar produkter av sitt administrativa arbete på ett osocialt sätt (…) Om duktiga individers förvaltning ersätts av hela samhällsgemenskapens förvaltning kunde detta undergräva produktiviteten. Det fria initiativet, de individuella färdigheterna och arbetslusten kan inte fullt realiseras i en dylik samhällsgemenskap (…) Försöket att strukturera det ekonomiska livet på ett socialt sätt ödelägger produktiviteten.”²⁰

Även om Steiner försökte vinna insteg i arbetarklassens organisationer var hans synpunkter, begripligt nog, inte populära bland arbetare. De revolutionära under rådsrepubliken i München 1919 hånade honom som “den ruttnande kapitalismens häxdoktor”.²¹ Däremot visade industriledare ett stort intresse för hans idéer. Strax efter det att den tyska revolutionära arbetarresningen hade krossats inbjöds Steiner av direktören vid tobaksfabriken Waldorf-Astoria att upprätta en företagsskola i Stuttgart. Därmed hade Waldorfskolan etablerats.

Antroposofi i praktiken: Waldorfskolor och biodynamisk odling

Skolan i Stuttgart blev antroposofernas största framgång, tillsammans med den i närheten liggande farmaceutiska fabriken som fick namn efter det mytiska fornnordiska oraklet Weleda. Waldorfskolorna är i dag etablerade i många länder och har i allmänhet en progressiv image. Det finns utan tvivel progressiva drag hos Waldorfpedagogiken, många av dem hämtade från alla de alternativa pedagogiska idéer som blomstrade under 1900-talets första decennier. Men det finns också andra sidor hos Steinerskolorna utöver helhetsinlärning, musikaliska uttryck och eurytmi.

Den klassiska antroposofin med sina rotraser och nationalsjälar utgör “den dolda läroplanen” i Steinerpedagogiken.²² Antroposoferna själva medger vid interna sammankomster att karma- och reinkarnationstanken är “grundvalen för all sann utbildning”²³ och de tror att eleverna i varje klass väljer varandra och sin lärare före födelsen. Steiner själv begärde att skolorna skulle bemannas av “lärare med kunskapen om att människan har sitt ursprung i andevärlden”.²⁴ Senare antroposofer uttrycker den pedagogiska visionen så här:

“Kärnpunkten i denna uppfostran är erkännandet att barnet är ett andeväsen, med ett varierande antal inkarnationer bakom sig, som vid födseln återvänder till den fysiska världen, till en kropp som långsamt kommer att formas till ett användbart instrument av de själsliga och andliga krafter det för med sig. Det har valt sina föräldrar utifrån vilka behov de kan fylla så att barnet kan uppfylla sin karma, och omvänt behöver föräldrarna förhållandet till barnet för att uppfylla sin egen karma.”²⁵

Läroplanerna på Waldorfskolorna är strukturerade runt stegen i den andliga mognadsprocess som antroposoferna postulerar: Från ett till sju år utvecklar barnet sin fysiska kropp, från sju till fjorton den eteriska kroppen och från fjorton till tjuguett den astrala kroppen.

Vid sidan av att “andliga” hänsyn prioriteras framför kognitiva och psykosociala är också undervisningens statiska uniformitet pedagogiskt tvivelaktig. Detta tyder på att Steinerskolornas anseende för att främja en spontan, barn- och individcentrerad undervisningsatmosfär är oförtjänt. Tvärtom är Steiners undervisningsmodell grundläggande auktoritär: Han lade vikt vid repetition och utantillinlärning, underströk att läraren skulle vara klassens centrum och att elevernas roll inte var att bedöma eller överhuvudtaget diskutera lärarens uttalanden. I praktiken har många Waldorfskolor infört sträng disciplin med offentliga straff för påstådda förseelser.

Antroposofiens märkliga föreställningsvärld präglar också Waldorfskolornas undervisningsplaner. Det förekommer sällan idrott vid europeiska Waldorfskolor, inte heller jazz- och annan populärmusik, eftersom dessa fenomen säges bära med sig demoniska krafter. I stället läser man sagor, ett kännetecken för Steinerpedagogiken. Om man sammanställer detta med den antiteknologiska och antivetenskapliga tendensen, misstänksamheten mot rationellt tänkande och de tidvisa utbrotten av rasistiskt svammel, så tyder allt detta på att Waldorfpedagogiken är lika tvivelaktig som andra sidor av det antroposofiska projektet.

Förutom skolorna är biodynamiskt jordbruk den mest utbredda och skenbart mest progressiva sidan av tillämpad antroposofi. I varje fall i Tyskland och Nordamerika är biodynamiken en etablerad del av det alternativa jordbruket och många småbrukare använder dess metoder i jordbruk och trädgårdsskötsel; det existerar biodynamaska vingårdar och en rad biodynamiska Demeterprodukter, lika väl som en flora småskrifter, tidskrifter och konferenser om biodynamisk teori och praktik.

Även om Steiner inte själv var lantbrukare så införde han de grundläggande dragen hos biodynamiken mot slutet av sitt liv och producerade en rad skrifter om ämnet som antroposoferna och biodynamikerna mer eller mindre trofast rättar sig efter. I praktiken sammanfaller ofta biodynamiken med de bredare principerna för organiskt jordbruk. Den riktar uppmärksamheten mot upprätthållandet av jordmånens fruktbarhet snarare än avkastningens storlek, den förkastar konstgödsel och bekämpningsmedel och betraktar hela gården eller jordstycket som ett ekosystem – allt kännetecken på en förnuftig och ekologiskt sund odlingsmetod. Men det finns mer hos biodynamiken än detta.

Biodynamiskt jordbruk är baserat på Steiners uppenbarelser av de osynliga kosmiska krafternas inflytande på jordmån och flora. Antroposoferna lär att jorden är en organism som drar andan två gånger om dagen, att eteriska väsen inverkar på marken och att himlakropparna och deras rörelser har direkt inflytande på växternas växande. Därför måste biodynamiska jordbrukare synkronisera såtiden med gynnsamma planetariska konstellationer – vilka anses vara en del av “Jordens andligt-naturliga process”.²⁶ Några gånger antar denna “andliga” tillpassning aparta former som till exempel i samband med “preparat 500”.

För att tillverka “preparat 500” – en integrerad del av antroposofiskt jordbruk – måste bonden fylla komocka i ett oxhorn och lägga det i jorden. Efter att ha legat där en hel vinter tas hornet upp och komockan blandas med vatten (den måste röras i en hel timme i en särskild rytm) för att därefter sprutas på matjorden. Allt detta för att kanalisera “utstrålningar som har en tendens att eterisera och astralisera” och därmed “samla upp och dra till sig allt som är eteriskt och livgivande från den omkringliggande jorden”.²⁷

Ickeantropsofiska ekologiska jordbrukare har en tendens att avfärda dylika bisarra sidor hos biodynamiken som meningslösa men harmlösa rekvisita i en i övrigt sympatisk odlingsmetod. Även om denna toleranta anpassning har något för sig så möts den inte av samma hållning bland biodynamiker som hävdar att en “organisk jordbrukare väl kan bruka jorden biologiskt men han har ingen kunskap om hur man arbetar med dynamiska krafter – en kunskap som först gavs av Rudolf Steiner”.²⁸ Hur som helst är det biodynamiska jordbruket olösligt knutet till den antroposofiska kontexten.

Intresset för biodynamiken har emellertid också berört människor utanför de rent antroposofiska kretsarna. Under en period appellerade den till andra som delade antroposofernas irrationalistiska och ockulta läggning. Det var just genom det biodynamiska jordbruket som antroposofin mest direkt influerade den tyska fascismen.

Antroposofin och nazismens gröna flygel

Blandningen av mystik, romantik och pseudoekologiskt intresse som förfäktades av Steiner och hans anhängare förde antroposofin i kontakt med det som har blivit beskrivet som nationalsocialismens “gröna flygel”.²⁹ Denna grupp som inkluderade många av Tredje Rikets ledare var aktiva förkämpar för biodynamiskt jordbruk och andra antroposofiska specialiteter. Denna relation har varit föremål för diskussion varvid antroposoferna typiskt nog har förnekat envar förbindelse med nazisterna. För att få en djupare förståelse av förhållandet är det kanske bäst att sätta in det i sitt sammanhang med antroposofins hållning till nazismens framväxt.

Som den mycket grundlige oberoende forskaren Peter Bierl har påvisat fanns det betydande beundran för Mussolini och fascismen i de antroposofiska leden,³⁰ men det var den tyska varianten av fascismen som delade antropsofernas rasfixering. På 20- och 30-talen var Dr Richard Karutz, chef för det antroposofiska museet i Lübeck, den ledande antroposofiske författaren kring rasfrågor. Karutz ville värna antroposofin som disciplin mot det han karaktäriserade som “flodvågen av sociologisk och materialistiskt tänkande ” och önskade sig hellre en “andlig” etnologi baserad på rotrasteorin.³¹ Med suveränt förakt för mycket av sin tids antropologiska forskningsresultat insisterade han på “den ariska rasens” kulturella och andliga överlägsenhet.

Karutz var mer öppet antisemit än många av hans antroposofiska kolleger och fördömde “den judiska andan” som han beskrev som “klickskapande, småaktig, trångsynt, forntidsbunden, teorifixerad och inställd på världsherravälde”.³² I Weimar-republikens sista år måste Karutz och andra antroposofer konkurrera med den framväxande nazistiska “rasvetenskapen”. Karutz kritiserade nazisternas eugeniska teorier för att de lade mer vikt vid det biologiska än det andliga och för att bortse från reinkarnationens roll. Han var emellertid överens med dem i deras avståndstagande från rasblandning, speciellt mellan vita och icke-vita.

1931 publicerade den främsta antroposofiska tidskriften en positiv anmälan av Walter Darrés bok Neuadel aus Blut und Boden (Den nya adeln av blod och jord) författad av Karutz. Darré, en ledande rasteoretiker och förgrundsgestalt inom nazismens gröna flygel, blev senare Hitlers jordbruksminister.³³ Detta gemytliga förhållande till ledande nazidignitärer visade sig bli lönsamt för Steiners anhängare då partiet senare kom till makten. Enligt otaliga antroposofiska berättelser om denna tid hävdas det att de under Tredje rikets tid förföljdes från första stund. Men denna självglorifiering överensstämmer dåligt med historiska fakta.

Omedelbart efter att NSDAP grep makten i början av 1933 tog antroposofiska ledare initiativ till att ge den nya regeringen sitt stöd. I juni samma år frågade en dansk tidning Gunther Wachsmut, sekreterare för det internationella antroposofiska sällskapet i Schweiz hur antroposofin förhöll sig till naziregimen. Han svarade: “Vi kan inte klaga. Vi har behandlats med den största hänsynsfullhet och har full frihet att sprida vår lära”. Wachsmut uttryckte vidare på antroposofernas vägnar i allmänhet sin “sympati” och “beundran” för nationalsocialismen.³⁴

Wachsmut, en av de tre högsta ledarna vid antroposofernas huvudkvarter i Dornach var inte den ende Steineranhängare som gav uttryck för stöd till Hitler-diktaturen. Den homeopatiske läkaren Hans Rascher förklarade t.ex. stolt att han var “lika mycket antroposof som nationalsocialist”.³⁵ Steiners änka Marie Steiner vägrade även efter kriget att distansera sig från Hitler. År 1934 sände det tyska Antroposofiska Sällskapet ett officiellt brev till Hitler där man påpekade överensstämmelsen mellan antroposofin och de nationalsocialistiska värdena och där man underströk Steiners “ariska ursprung” och hans protyska aktivism.

Vid den tidpunkt då Wachsmut lät sig intervjuas hade tusentals socialister, kommunister, anarkister, fackföreningsledare och andra dissidenter kastats i koncentrationsläger och allt oberoende politiskt liv utplånats. Antroposoferna däremot undgick i flera år att utsättas för övergrepp. De accepterades och inlemmades i de obligatoriska nazistiska kulturorganisationerna och fortsatte sin verksamhet. Undantaget var givetvis judiska medlemmar av antroposofiska organisationer vilka efter påtryckning från myndig-heterna uteslöts. De tvingades genom påtryckningar från staten att lämna dessa organisationer. Det existerar emellertid ingen dokumentation på att deras ickejudiska andliga bröder protesterade mot den rasmässiga utrensningen eller något spår av inre motstånd mot den. En del antroposofer såsom juridikprofessorn Ernst von Hippel stödde entusiastiskt uteslutningen av judar från de tyska universiteten.

Trots de offentliga sympatiyttringarna från antroposofiskt håll för Tysklands nazifiering försiggick en maktkamp innanför nazistatens apparat om huruvida man borde förbjuda antroposofin eller ta makten över rörelsen och dess institutioner. Kampen försiggick i första hand mellan Hitlers personlige representant Rudolf Hess som själv var en utövande antroposof, och SS-chefen Heinrich Himmler som också var engagerad av det ockulta och esoteriska men som betraktade antroposofin som en konkurrent till hans egen hedniska nazistiska pseudoreligion. Det var först i november 1935, långt efter att andra oberoende kulturorganisationer hade utplånats, som det tys-ka Antroposofiska Sällskapet upplöstes på Himmlers order.

Förbudet, som var undertecknat av Himmlers andre man Reinhard Heydrich, hänvisade till antroposofins “internationella orientering” och Waldorfskolans “individualistiska” pedagogik. Motståndarna inom partiet, som Heydrich, tyckte dessutom illa om rörelsens “orientaliska” ursprung. En viss populistisk avsky för antroposofins elitism spelade nog också in.

Men inte heller efter förbudet förekom det någon allmän förföljelse av antroposoferna. Publiceringsverksamheten fortsatte utan störningar, antroposofiska ämbetsmän, professorer och lärare behöll sina jobb, och Waldorfskolor och biodynamiska lantbruk fortsatte sin verksamhet. Många av dessa företag stängdes emellertid mot slutet av 30-talet – detta trots interventioner till förmån för antroposoferna från inflytelserika nazister som Otto Ohlendorf, senare dömd som SS-krigsförbrytare. Det slutliga nederlaget kom dock först 1941 då Hess, antroposofernas beskyddare, flög till England. Efter detta stängdes den sista Waldorfskolan, det offentliga stödet till biodynamiskt jordbruk drogs in och flera ledande antroposofer sändes till fängelse för en tid.

Weledafabrikerna fortsatte emellertid sin verksamhet kriget igenom och mottog till och med statskontrakt. Faktiskt levererade Weleda naturopatisk material till “medicinska experiment” på fångar i Dachau.³⁶ Weledas chefsträdgårdsmästare Franz Lippert, som var medlem i SS, sökte 1941 att bli överförd till Dachau för att ha uppsyn över den biodynamiska plantage som Himmler hade upprättat i koncentrationslägret. Därmed pågick antroposofiskt samarbete med naziregimen ända till Tredje rikets slut.

Mycket av denna sorgliga historia är bekräftat – dock med en helt annan betoning – av Uwe Werner, arkivarie vid antroposofernas huvudkvarter i Dornach, i en omfångsrik bok om antroposofin och nationalsocialismen utgiven 1999.³⁷ Men även i detta avslöjande verk framställs antroposofernas handlingar som rent defensiva åtgärder och de frikänns därmed för medansvarighet i nazismens förbrytelser. Många andra försök från antroposofiskt håll efter kriget att förklara kompromisser och medlöperi under det Tredje riket är pinsamt undvikande och repeterar den underliggande rasismen som i utgångspunkten förenade dem med nazismen. Den genomgående förklaringen är fullständigt esoterisk och framställer nazismen som styrd av demoniska krafter eller till och med som ett nödvändigt stadium i den ariska rasens andliga utveckling.³⁸

Ännu mer påfallande än denna mystiska folkmordsapologi är den bristande viljan att erkänna antroposofins formativa inflytande på nazismens gröna flygel. Denna påverkan sträckte sig långt utöver högprofilerade gestalter som Darré och Hess. Bland inflytelserika Steinerinfluerade nazister finner man Antony Ludovici, ledande landskapsanläggare i Hess rikskansli, och Ludolf Hasse, en högt placerad byråkrat i jordbruksdepartementet utnämnd av Darrés efterföljare. En annan central medlem i den gröna flygeln med starka antroposofiska förbindelser var Alwin Seyfert, vars officiella titel var “Riksadvokat för landskapet”.

Det som utmärkte denna brokiga skara fascistiska funktionärer var deras anslutning till den antihumanistiska “naturreligion” som nazismen förfäktade.³⁹ Inspirerade av Haeckels blandning av socialdarwinism och ekologi skapade de en historiskt unik och politiskt katastrofal kombination av hinsidesorienterad ideologi och dennasidig auktoritet. Med dem grep nationalism, spiritualism, esoterisk rasism och ekomystik statsmakten.

Deras slagord var “Blut und Boden”, “blod och jord”, en nazistisk vändning som hänvisar till det mystiska förbindelsen mellan det tyska folket och dess heliga land. Anhängare av “Blut und Boden” hävdade att ren natur och ren ras var oskiljaktigt förenade och denna dubbla angelägenhet gjorde dem till antroposofins naturliga medspelare.

Det viktigaste förbindelseledet mellan organiserad antroposofi och nazismens gröna flygel var Erhard Bartsch, antroposofernas huvudansvarige för biodynamiskt jordbruk. Bartsch stod i personlig kontakt med Sefert och Hess och spelade en avgörande roll när det gällde att övertyga naziledningen om biodynamikens förträfflighet. Gång på gång underströk han den filosofiska affiniteten mellan antroposofin och nationalsocialismen. Bartsch redigerade tidskriften Demeter, officiellt organ för de tyska biodynamikerna, vars spalter var fulla av lovord över nazismen och den hjältemodige Führern, även efter krigsutbrottet. I samband med SS planer om arisk kolonisering av de ockuperade landområdena i Östeuropa erbjöd också Bartsch sina tjänster. Hans tidiga och helhjärtade stöd till nazismen vittnar om biodynamikens politiska anpassningsbarhet

Nazisternas jordbruksminister och “Riksbondeledare” Walter Darré var i början skeptisk mot biodynamiskt jordbruk men blev entusiastisk anhängare mot slutet av 30-talet och tilldelade den en offentlig utmärkelse som “jordbruk i förbund med livets lagar”. (Uttryck illustrerar för övrigt det “naturens ordning”-tänkande som präglar alla former av reaktionär ekologi.) Så sent som i mitten av 1941 agerade Darré kraftfullt för statsstöd till biodynamiken. Hans biograf visar att “en tredjedel av nazisternas högsta ledare stödde Darrés kampanj” till förmån för biodynamiken under en period då alla former av antroposofi officiellt var icke-önskvärda.⁴⁰ Faktiskt hade nazisternas stöd till biodynamiskt jordbruk en lång historia. “Det fanns tvåtusen biodynamiska gårdar registrerade i nazisternas ‘kamp för produktion’, sannolikt en underskattning av det verkliga antalet.”⁴¹

Nazismens gröna flygel representerar den historiska uppfyllelsen av den reaktionära ekologins dröm: Ekofascismen vid makten. Den omfattande invävning av antroposofisk tro och praxis i den existerande ekofascismen skall inte ses som ett fall av “guilt by association” utan borde snarare ge anledning till reflexion kring den esoteriska ekologins politiska lättpåverkbarhet. Även den antroposofiske författaren Arfst Wagner som har använt år till att samla dokumentation kring antroposofin under Tredje riket kom till den obehagliga slutsatsen att “en stark tendens i högerextrem riktning” är gemensam för antroposofer både förr och nu.⁴²

Reaktionär steinersk ideologi idag

Nazismens trauma drev inte ut den högerorienterade andan som har hemsökt antroposofin. Steiners tes om att social förändring bara kan förorsakas av individernas andliga transformation har resulterat i marginalisering av nykter politisk analys bland hans anhängare och öppnat för samma reaktionära krafter som också tidigare har präglat antroposofin.

Det existerade kontinuitet på det personliga planet mellan nazismens gröna flygel och efterkrigstidens antroposofi. Medan den ivrige Steinersympatisören Hess var otillgänglig i Spandaufängelset fick Darré en relativt mild dom i Nürnberg och återupptog efter sin frigivning vänskapliga förbindelser med antroposoferna fram till sin död 1953. Seifert gick tillbaka till sin professur i landskapsarkitektur i München och blev 1964 vald till hedersordförande i Bayerska Naturskyddsförbundet. Darrés biograf nämner också beundrande “den modiga handfull toppnazister” som inte ville delta i utrensningen av antroposoferna 1941 och som “lät sina barn bli fostrade av antroposofer efter andra världskriget”.⁴³

Den yngre generation av högerextrema antroposofer representeras först och främst av Werner Georg Haverbeck. Som ledare i Hitlerjugend under Tredje riket blev Haverbeck omvänd till antroposofin av Rudolf Hess. Efter kriget blev han pastor i det antroposofiska “Kristensamfundet” och grundade det högerorienterade “Weltbund zum Schutz des Lebens”, WSL, som har spelat en viktig roll i tysk miljörörelse är motståndare till abort och till invandring och anhängare av eugenik.⁴⁴ De förfäktar “livets naturliga ordning” och bekämpar rasmässig “degenerering”. Då den aggressiva nationalistiska diskursen spred sig i det offentliga samtalet i Tyskland på 80- och 90-talet medverkade Haverbeck och WSL till att knyta ihop den med ekologiska frågor.

1989 författade Haverbeck en biografi över antroposofins grundare kallad “Rudolf Steiner – Tysklands advokat”.⁴⁵ Boken framställer Steiner korrekt nog, som en övertygad nationalist och använder honom till och med för att förneka fakta kring Förintelsen. Haverbecks kollega, antroposofen och WSL-ledaren Ernst Otto Cohrs, är en annan aktiv Förintelse-förnekare. Han livnärde sig på 80- och 90-talen av att sälja biodynamiska produkter och har publicerat skrifter som “Det fanns inga gaskammare” och “Auschwitz-myten”. En annan framträdande steinerian inom tysk högerextremism är Gunther Bartsch som karaktäriserar sig själv som “nationalrevolutionär”. Tillsammans med sin nynazistiska kamrat, Baldur Springmann – en organisk jordbrukare, medlem av WSL och veteran i “De gröna” – har Bartsch utvecklat en lära kallad “ekosofi”. Detta är en blandning av antroposofi, reaktionär ekologi och teutonisk mystik och ännu ett försök att sprida högerextremistiskt tankegods inom den esoteriska nyandligheten.

Förbindelsen mellan steinerskt tänkande och nyfascistisk politik är emellertid inte begränsad till några få marginella gestalter. De senaste tjugo åren har det blivit vanligt att se kända antroposofer uppträda i den högerextrema pressen, medan antroposofiska publikationer ofta har öppnat sina spalter för högerextremister. En antifascistisk forskare rapporterar att “ledande gestalter inom den extrema högern och nynazismen är ideologiska talesmän för biodynamiskt jordbruk”.⁴⁶ Enstaka antroposofer medger också att det inom deras organisationer härskar en “högerorienterad konservativ konsensus”.⁴⁷

Många av dagens antroposofer hävdar likafullt att gestalter som Haverbeck är marginella inom deras rörelse. Detta påstående bortser från det faktum att flera av av Haverbecks böcker är publicerade på Tysklands största antroposofiska förlag och att hans ståndpunkter i betydande omfattning sammanfaller med det som Steiner och den klassiska antroposofin förfäktade. Viktigare är det att centrala antroposofer fortsätter att begå samma fel som i rörelsens barndom – som om det nazistiska barbariet aldrig existerat. Gunther Wachsmut – som knappast kan sägas vara marginell – utgav på 1950-talet en påstått vetenskaplig bok kallad “Mänsklighetens utveckling” som rekapitulerar förkrigsantroposofins rasistiska nonsens.⁴⁸ 1991 då debatten om skärpningen av invandringslagarna rasade som värst tryckte en antroposofisk tidskrift en artikel med titeln “Deutschendämmerung” (Tyskars skymningstid) som kolporterade ut en “ekologisk” utgåva av nymalthusianismen och antiinvandringshysterin.

Den etablerade antroposofin har också fortfarande ett “judeproblem”. Detta är kanske inte så överraskande inom en rörelse vars grundare gav “judarnas inre öde” skulden för medeltidens förföljelser och fastslog att “judarna i omättlig grad själva har bidragit till sin isolerade situation”.⁴⁹ 1992 publicerade en schweizisk steinerskollärare en bok där han hävdade att det inte existerade gaskammare i Auschwitz. 1995 innehöll en framträdande antroposofisk tidskrift en artikel om “judisk-kristen fientlighet” som återupprepade gamla myter om judarna som Jesus mördare. 1998 skrev en antroposof från Hamburg ett inlägg i en antroposofisk tidskrift där han hävdade att “från 1933 till 1942 kunde varje jude lämna nazidiktaturen med all sin egendom och till och med slippa ut ur koncentrationslägret bara han reste till Palestina”.⁵⁰ 1991 – och en gång till 1997 – återlanserade schweiziska och tyska antroposofer boken Das Rätsel des Judentums (“Judarnas gåta”) från 1931 författad av Ludwig Thiebens, en ledande österrikisk antroposof på Steiners tid. Judiska organisationer och grupper för mänskliga rättigheter protesterade mot denna anstötliga traktat som beklagar sig över “den judiska essensens omfattande negativa inflytande”, antyder att judarna har en “antikristen disposition i sitt blod” och ger dem ansvaret för “Västerlandets förfall”.⁵¹ Som reaktion på protesten hotade den antroposofiske utgivaren med åtal.

Dylika upprepade händelser borde skapa betydande bekymmer bland humanister och andra som önskar en värld fri från rasistisk okunnighet. Antroposofernas genomgående repressiva politiska hållningar gör det tveksamt om man skall delta i projekt som är styrda av antroposofer eller om man skall samarbeta med dem om olika sociala initiativ, även om det sker under skeptiska förbehåll. Antroposofer som är aktiva i dagens ekologiska och sociala rörelser förkroppsligar ofta rörelsens mest reaktionära sidor: De gör tekniken, vetenskapen, upplysningsidéerna och det rationella abstrakta tänkandet ansvariga för miljöförstöring och social desorientering, de rasar mot finanskapitalet och mot förlusten av traditionella värden, förkastar ateismen och sekularismen och framhåller andlig förnyelse och personlig växt som lösningen på miljökatastrof och kapitalistisk alienation. Konspirationstänkande är deras varumärke, esoterisk insikt deras favoritlösenord, obskurantism deras främsta funktion.

Med en offentlig fasad som skenbart placerar dem till vänster i det politiska spektrum fungerar antroposoferna som högersidans magnet. Med lojalitet mot en oförändrad rasistisk och elitistisk filosofi, med fundament i antidemokratisk politik och prokapitalistisk ekonomi, med mystiken satt i stället för sociala alternativ som universalmedel kan Steinerideologin inte erbjuda annat än desorientering i en redan desorienterad värld. Antroposofins förbindelser med ekofascismen gör den totalt oacceptabel för människor som vill arbeta för ett mer humant och ekologiskt samhälle.

Tidigare publicerad i den norska tidskriften Humanist nr 2, 2000. Översättning: Gunnar Ståldal.

Noter

1. Se Rudolf Steiner, Die Mission einzelner Volksseelen im Zusammenhang mit der germanischnordischenMythologie, Dornach, Schweiz 1994. Föreläsningarna finns på engelska med titelnThe Mission of the Individual Folk Souls in Relation to Teutonic Mythology, London 1970.Den “nordiska anden” i Skandinavien fortsätter att fascinera tyska antroposofer. Se t.ex. HansMändl, Vom Geist des Nordens, Stuttgart 1966.
2. Se de inträngande avsnitten om Steiner och antroposofin i Bloch, Heritage of Our Times, Berkeley 1991.
3. Om förbindelserna mellan teosofi och nazism, se George Mosse, “The Occult Origins of National Socialism”, i Mosse, The Fascist Revolution: Toward a General Theory of Fascism, New York 1999.
4. Stewart Easton, Man and World in the Light of Anthroposophy, New York 1975, s. 164.
5. Steiners rasläror, ett avgörande element i den antroposofiska världsbilden, återfinnsgenomgående i hans arbeten. För en kortfattad översikt på engelska, se Janet Biehls avsnittom Steiner i Biehl och Staudenmaier, Ecofascism: Lessons from the German Experience, SanFrancisco 1995, s. 42-43. Det kanske mest koncentrerade och nedslående exemplet påantroposofisk rasism återfinns i Steiners bok Vom Leben des Menschen und der Erde, volym349 av hans samlade arbeten, som är publicerad av antroposofins internationella centrum iDornach, Schweiz. Boken innehåller Steiner-föredrag från 1923 och har publicerats påengelska, men i översättningen saknas kapitlet om “färg och människoraser”.
6. Wolfgang Treher, Hitler Steiner Schreber, Emmingden 1966, s. 70.
7. Steiner citerad i Jutta Ditfurth, Feuer in die Herzen, Hamburg 1992, s. 221.
8. Rudolf Steiner, Aus der Akasha-Chronik, Basel 1955, s. 32.
9. Rudolf Steiner, Faculty Meetings With Rudolf Steiner, s. 58-59; Vom Leben des Menschenund der Erde, s. 53; Gesundheit und Krankheit, s. 189. Steiners typiska anmärkningar omasiatisk dumhet, fransk dekadans och slavisk primitivism är av samma kaliber.
10. Steiner, Vom Leben des Menschen und der Erde, s. 59, 62, 67.
11. Schnurre citerad enligt Geden, s. 144
12. De två första citaten härrör från Daniel Gasman, The Scientific Origins of National Socialism: Social Darwinism in Ernst Haeckel and the German Monist League, New York 1971, s. 16-17. Det tredje citatet kommer från George Mosse, Toward the Final Solution, Madison 1985, s. 87. Haeckels elakartade rasism dokumenteras också utförligt i Richard Lerner, Final Solutions: Biology, Prejudice, and Genocide, Philadelphia 1992.
13. Gasman, s. 31 och 23. Se också den klassiska redogörelsen från ett antroposofiskt perspektiv: Johannes Hemleben, Rudolf Steiner und Ernst Haeckel, Stuttgart 1965.
14. Rudolf Steiner, Mein Lebensgang, Dornach 1983, s. 144.
15. Steiner citerad enligt Volkmar Wölk, “Neue Trends im ökofaschistischen Netzwerk” i Raimund Hethey och Peter Kratz, In Bester Gesellschaft, Göttingen 1991, s. 132.
16. I sin nationalistiska pamflett från 1919, “Aufruf an das deutsche Volk und an die Kulturwelt”, skrev Steiner att “den sociala organismen är strukturerad som den naturliga organismen”. Denna pamflett citeras utförligt i Walter Abendroth, Rudolf Steiner und die heutige Welt, Munich 1969, s.122-123.
17. Citat från Steiner enligt Christoph Lindenberg, Rudolf Steiner, Hamburg 1992, s. 111-112.
18. Abendroth, s. 120.
19. Steiner citerad i Thomas Divis, “Rudolf Steiner und die Anthroposophie” i ökoLinx #13 (February 1994), s. 27.
20. Från ett rubriklöst föredragsmanuskript i Steiners arkiv, reproducerat i Walter Kugler, Rudolf Steiner und die Anthroposophie, Köln 1978, s. 199-200.
21. Citerat i Peter Bierl, Wurzelrassen, Erzengel und Volksgeister: Die Anthroposophie Rudolf Steiners und die Waldorfpädagogik, Hamburg 1999, s. 107.
22. Se Charlotte Rudolph, Waldorf-Erziehung: Wege zur Versteinerung, Darmstadt 1987. Det finns inte tillgängligt någon systematisk översikt över Waldorfundervisningen. I detta avsnitt har jag byggt huvudsakligen på arbeten av tidigare Waldorflärare som Rudolph, liksom på Bierls utmärkta kritiska studie.
23. Från en internationell Waldorflärarkonferens år 1996, citerat enligt Bierl, s. 204.
24. Rudolf Steiner, The Spiritual Ground of Education, London 1947, s. 40.
25. Easton, s. 388.
26. Lindenberg, s. 134.
27. Steiner, fjärde föreläsningen i lantbrukskursen från 1924.
28. Easton, s. 444.
29. Jag har lånat frasen “NSDAPs gröna flygel” (NSDAP var nazistpartiets tyska förkortning) från Jost Hermand; se hans Grüne Utopien in Deutschland, Frankfurt 1991, särskilt s. 112-118. Termen är inte avsedd att beteckna en identifierbar fraktion inom partiet utan snarare en tendens eller en ideologisk och praktisk orientering som var gemensam för många aktivister och personer i ledande ställning i naziströrelsen. Denna inriktning var i sina huvuddrag tydligt miljöinriktad, i detta ords moderna bemärkelse. För en mycket utförligare behandling av denna inriktning, se min “Fascist Ecology: The ‘Green Wing’ of the Nazi Party and Its Historical Antecedents” i Biehl och Staudenmaier, Ecofascism.
30. Se Bierl, s. 135-138. Mycket av det som följer i detta avsnitt bygger på Bierls arbete.
31. Karutz citerad i Bierl, s. 129.
32. Samma källa. Steiner var själv ambivalent gentemot judarna. I en polemisk text mot sionism från 1897 jämförde han antisemiterna – vid denna tid en välorganiserad, aktiv och populär rörelse i Centraleuropa – med harmlösa barn. Han hävdade att sionisterna och “de europeiska judarnas hjärtlösa ledare” var “mycket värre” än antisemiterna (citerat i Bierl, s. 192). Å andra sidan stödde han aktivt rätt sida i Dreyfus-affären, låt vara till stor del på grund av sin fientlighet mot den franska republiken. Offentligt tog Steiner avstånd från antisemitism, och solidariserade sig i stället med det han kallade den “idealistiska tyska nationalistiska tendensen” som motsatte sig andra pangermanska agitatorers “materialistiska” antisemitism. Steiner trodde också att judarna, unika bland jordens folk, saknade en egen folksjäl (Volksgeist).
33. Darré var själv influerad av Steiners idéer, se Heinz Haushofer, Ideengeschichte der Agrarwirtschaft und Agrarpolitik im deutschen Sprachgebiet, volym II, München 1958, s. 269-271.
34. Intervjun med Wachsmut citeras i Bierl, s. 139.
35. Rascher citerad i Bierl, s. 140.
36. Se Geden, s. 140.
37. Werner, Anthroposophen in der Zeit des Nationalsozialismus 1933-1945, München 1999. Boken baseras delvis på internt antroposofiskt arkivmaterial som inte är tillgängligt för andra forskare.
38. Se exempelvis Jesaiah Ben-Aharon, The Spiritual Event of the Twentieth Century, London1996.
39. Se Robert Pois, National Socialism and the Religion of Nature, London 1985.
40. Anna Bramwell, Ecology in the 20^th Century, London 1989, s. 204. Bramwells kapitel om nazisternas gröna flygel, med rubriken “The Steiner Connection”, är en viktig källa i ämnet, liksom hennes tidigare bok Blood and Soil: Walther Darré and Hitler’s “Green Party”. Bramwells arbeten är dock ofta otillförlitliga och alltid tendentiösa. De bör användas med försiktighet.
41. Samma källa, s. 197. “Kampen för produktion” var Darrés statligt stödda program för att öka produktiviteten inom jordbruksnäringen. Detta program, som tog sin början år 1934, hade som ledande princip: “Håll marken frisk!”
42. Wagner citerad av Bierl, s. 162.
43. Bramwell, Blood and Soil, Bourne End 1985, s. 179.
44. För en mera omfattande diskussion om WSL och antroposofi på den extrema högerkanten, se Janet Biehls “‘Ecology’ and the Modernization of Fascism in the German Ultra-right” i Biehl och Staudenmaier, Ecofascism, särskilt s. 44-48.
45. Haverbeck, Rudolf Steiner – Anwalt für Deutschland, München 1989.
46. Wölk, s. 119.
47. Den antroposofiske författaren Henning Köhler, citerad av Bierl, s. 9.
48. Wachsmut, Werdegang der Menschheit, Dornach 1953.
49. Steiner citerad i Geden, s. 132.
50. Citerad i Bierl, s. 185. Bierls kapitel om antroposofisk antisemitism innehåller många fler exempel av liknande slag.
51. Citaten från Thiebens bok är hämtade från protestbrevet 1998 från Sällskapet för Kristet-Judiskt Samarbete till Antroposofiska Sällskapet i Hamburg.

Läs en invändning av Göran Fant.