Replik på repliken
Publicerat i Folkvett nr 2/1999.
Pelle Palm. Den genetiska skillnaden mellan två raser kan vara obetydlig, procentuellt sett – men skillnaden märks. Detta riskerar molekylärbiologerna att missa. Är vi kanske offer för ett modetänkande kring människoraser?
Min reaktion på en Folkvett-ledare rörande relevansen av människans indelning i raser fick ett prompt svar i Folkvett nr 2-3 1998, där både Dan Larhammar och Fredrik Sjöberg understryker de stora genetiska likheter som onekligen finns även mellan människor tillhörande vad vi hittills brukat betrakta som skilda raser.
Jag håller med om att rasindelningen minskat starkt i betydelse när det gäller att jämföra olika folkgrupper i dagens samhällen, detta främst beroende på den rasblandning som möjliggjorts genom de senaste seklens förbättrade kommunikationer – “renrasiga” individer är i dag svårare att finna och de särskiljande dragen mellan olika folkgrupper är nu lika ofta språk, nationalitet, kulturella sedvänjor eller religion. För sådana populationer, kanske lika mycket skilda åt av sociala som av geografiska barriärer, accepterar jag gärna termen “etnisk grupp”, som Sjöberg nämner som ett tänkbart alternativ, lanserat inte minst i engelskspråkig facklitteratur (“ethnic group”).
Däremot är jag fortfarande personligen fullkomligt övertygad om att rasbegreppet är ett synnerligen användbart koncept inom taxonomin (den biologiska systematiken), generellt lika väl som för människan på stenåldersstadiet. Det förvånar mig att Dan Larhammar när han vidrör rasindelningen hos andra djur än människan endast uppehåller sig vid de domesticerade “raserna” av våra husdjur. Dessa är ju, som han mycket riktigt påpekar, resultatet av människans eget urval; engelsmännen kallar dem klokt nog för “breeds” för att skilja dem från de vilda djurens indelning i “races”.
Rasindelningen hos de vilda djuren kommenteras inte med ett ord av Larhammar/Sjöberg, men det är ju just den vi skall titta på om vi vill förstå vår egen rasdifferentiering. Praktiskt taget alla djurarter med någorlunda vidsträckt utbredning uppvisar en ekologiskt betingad variation beroende dels på olikartat selektionstryck inom skilda delar av utbredningsområdet, dels på begränsat genutbyte mellan raserna, som i sin tur hänger ihop med geografisk separation – stort avstånd mellan populationerna och/eller någon barriär som försvårar eller förhindrar genutbyte. Just så uppkom differentieringen mellan de tidiga människopopulationerna, som i många fall levat tämligen isolerade under tiotusentals år och därvid av sin miljö tvingats anta de karaktärer som gör det lätt för oss att skilja en person med ursprung i Centralafrika från en ostasiat eller en nordvästeuropé.
Hos andra djurarter markerar vi rastillhörigheter med att i det vetenskapliga namnet efter släktnamn och artepitet lägga till ett rasnamn: så t ex benämns den lilla svenska stammen av kronhjort Cervus elaphus elaphus medan den norska rasen kallas C. e. Atlanticus – härutöver finns ytterligare ett tiotal raser spridda över hela norra halvklotet. Ologisk systematik vimlar av arter med så stor geografisk variation att taxonomerna funnit det praktiskt att dela in dem i raser, för viss arter i stort antal. Dessa raser saknar ingalunda biologisk evolutionär betydelse; jag tror det var Ernst Mayr (aktuell som en av årets Crafoord-pristagare fyllda 95) som framhöll att dagens geografiska raser kan vara morgondagens nya arter, nämligen om deras genutbyte med angränsande raser av någon anledning helt bryts för någon längre tid.
Observera att vad som skiljer en ras från en annan nästan alltid är anpassningar till rådande miljö i form av yttre, lätt iakttagbara karaktärer – det yttre är ju vad som starkast påverkas av omvärlden. Procentuellt kan den genetiska skillnaden mellan två raser vara obetydlig – men den lilla skillnaden märks! Betänk också att skillnaden mellan två arter inte behöver vara större än 1,5 % – vem av oss har trots detta svårighet att skilja en människa från en schimpans?
Det förefaller mig som om definierare av begreppet ras i många fall missat just den kanske genetiskt ringa men ekologiskt så betydelsefulla skillnaden mellan raser som består i lätt iakttagbara yttre karaktärer. En som tagit fasta på just dessa är Brues (1977), citerad i Molnar (1992); han apostroferar också den genetiska släktskapen inom en ras samt rasens geografiska begränsning (som emellertid ej behöver vara skarp gentemot grannraser och sällan är det annat än i fråga om ö-levande landdjur.)
Som ekolog, van att se varje organism som välanpassad till (=utformad av) sin speciella livsmiljö, har jag uppenbarligen ett perspektiv på rasfrågan som molekylärgenetikerna tycks sakna; att arter tenderar att utbilda geografisk variation, dvs. raser, har sedan länge betraktats som en realitet av evolutionsbiologer och taxonomer – är Larhammar/Sjöberg verkligen beredda att utan vidare kasta detta omhuldade barn med dess badvatten? Om inte, hur kan man motivera att undantag gör en enda art, Homo sapiens?
Kanske är man helt enkelt ett offer för det “modetänkande” kring människoraser som t o m tillåtits slå igenom i den svenska nationalencykopledin, där avsnittet om raser under rubriken Människan starkt ifrågasätter rasbegreppet med hänvisning till det skäl Larhammar/Sjöberg åberopar – den stora genetiska likheten mellan raserna – men utan att fästa avseende vid de morfologiska skillnader som lätt kan registreras av envar; avsnittet är mycket riktigt skrivet av en kultur- och socialantropolog utan inblandning av biologisk expertis. Jag ställer mig mycket tvivlande till det kloka i att bekämpa rasism genom att försöka avskaffa rasbegreppet som sådant – det är nog tur att rasister är lika klent allmänbildade i biologi som en del molekylärbiologer, ty här hanterar man ett tveeggat svärd. (Det goda uppsåtet hos Dan Larhammar och Fredrik Sjöberg m fl har jag dock ingen anledning att betvivla.)
För min del är polemiken i Folkvett härmed avslutat, men jag tycker ämnet är så viktigt att det kunde motivera en debattafton i vår förening – jag ställer gärna upp som inledare och försvare av ovan framförda synpunkter.
Till redaktionskommittén vill jag avslutningsvis förmedla följande tips: Om de fetstilsrutor som interfolierar brödtexten i en artikel skall vara citat (vilket man lätt kan bringas att tro) bör citaten vara ordagranna. Jag har aldrig hävdat att människan är “uppdelad i fyra geografiska raser”, bara nämnt att vissa antropologer erkänner så få som tre; själv anser jag att det finns minst ett dussin “stora” geografiska raser, medan flertalet uppslagsverk stannar vid nio.
Pelle Palm är biolog och fil.lic.
Litteratur
- Molnar, S., Human Variation, 3:e uppl. 1992.