Lättviktig religionskritik

Publicerat i Folkvett nr 1/1998.

Den oheliga skrift. En bok om Bibelns orimligheter, självmotsägelser, våld och snusk. Eive Tungstedt. Första förlaget. 1997.

Boken Den oheliga skrift har till syfte att ”påvisa att bibeln är en rätt torftig skrift”. Det första kapitlet heter ”Massor av snusk”, och citerar flertalet av de sexuella antydningar som står att finna i bibeln. Det mesta av detta är knappast ”snusk” enligt modern standard. Därefter följer ett kapitel med kvinnofientliga citat, ett med ovetenskapliga och absurda citat, ett med grymheter tillskrivna Gud och ett med bibelcitat som motsäger varandra. I ett avslutande kapitel diskuterar författaren om Jesus verkligen har levat, och kommer fram till att så nog inte har varit fallet.

Citaten kan väl vara besvärande för en fundamentalist. Men de sätts aldrig in i sitt historiska sammanhang, och författaren visar ingen medvetenhet om att den svenska bibeltexten är en översättning av ofta mycket svårtolkade grundtexter. Det hela blir därför en uppgörelse med fundamentalisterna på deras egna villkor.

Två exempel ur slutkapitlet får illustrera argumentationsnivån.

”När man i kyrkan på julottan hävdar att det är på dagen si och så många år sedan Jesus föddes, och när man varje långfredag påstår att detta är den exakta årsdagen för korsfästelsen, är man ute i gjort väder.” Detta vore ett gott argument om författaren kunde visa att dessa befängda påståenden verkligen görs i kyrkorna, men några försök att belägga detta besvärar han sig inte med.

”Han [Jesus] omgav sig med 12 män som han ‘älskade’. Av detta går det naturligtvis att dra vissa slutsatser. Och så ville han att andras barn skulle komma till honom. Plats för fler slutsatser.”

Av baksidestexten framgår att författaren är kunnig i ”den verbala pajkastningens teknik” och att boken är ”ägnad att väcka förargelse”. Det är en helt korrekt varudeklaration, men när blev förargelse ett självändamål?

Sven Ove Hansson