Vad skiljer en skeptiker från en kritisk ufolog?

Publicerat i Folkvett nr 2/1995.

Många av dem som kallar sig ufologer anser sig ha bevis för att jorden besöks av varelser från främmande planeter. UFO-litteraturen är full av fantastiska vittnesmål från människor som påstår sig ha mött utomjordingar och varit ombord på deras rymdskepp.

Clas Svahn har en annan inställning. Han och hans organisation sysslar med att dokumentera, samla in och analysera iakttagelser av okända himlafenomen. Till de allra flesta iakttagelser finner man naturliga förklaringar. Restgruppen av oförklarade fenomen klassificeras som just oförklarade, och man verkar att akta sig noga för att dra förhastade slutsatser av det ena eller andra slaget. Några bevis om utomjordiska besökare anser man sig inte ha fått.

I brist på bättre term kan vi kalla en ufolog med denna inställning för en “kritisk ufolog”.

Självfallet ska kritiska ufologer bedömas efter sina egna meriter, och inte avkrävas ansvar för vad ufologer av helt andra schatteringar sysslar med. Det är arbetssättet, inte ämnesvalet, som bestämmer gränsen mellan äkta och falsk vetenskap. Därför vore det fel att beteckna de kritiska ufologernas verksamhet som pseudovetenskap. Icke desto mindre kan det finnas berättigade invändningar mot deras inställning och arbetssätt. I denna kommentar till Svahns artikel vill jag resa två frågor, som båda utgår från att de kritiska ufologerna har ett vetenskapligt syfte med sin verksamhet.

Den ena frågan är om det verkligen är, för vetenskapen, väl använd tid att samla, systematisera och katalogisera rapporter om ufo-iakttagelser. Vore det inte bättre, om man vill bidra till vetenskapen, att dessa vedermödor i stället ägnades åt amatörverksamhet inom t ex astronomi, botanik, zoologi eller historisk hembygdsforskning (för att nu nämna några av de forskningsområden som har en god tradition av att ta tillvara amatörers insatser)?

Låt oss sätta in frågan i ett vetenskapshistoriskt perspektiv. På 1700-talet bestod naturvetenskapen till stor del i att samla in och systematisera så många iakttagelser av naturen som möjligt. Numera är det vetenskapliga faktasamlandet till största delen styrt av hypoteser. Man söker sådant material som anses kunna bekräfta eller falsifiera en vetenskaplig hypotes, eller åtminstone belysa en klart definierad frågeställning. Modern vetenskaplig faktainsamling är i allmänhet effektiv i så måtto att man bara samlar in material som man från början är tämligen säker om att kunna använda för väldefinierade och angelägna vetenskapliga syften.

Den kritiska ufologin sysslar väsentligen med ren faktainsamling av det äldre slaget. I detta avseende påminner den om 1700-talsvetenskapen med dess kuriosakabinett snarare än om den moderna vetenskapen med dess hypotesprövningar. Man samlar in ett stort material och har förhoppningar om att kunna upptäcka intressanta fenomen i materialet.

Det kan förväntas att stora faktainsamlingar av detta slag ibland ska leda fram till vetenskapligt intressanta resultat. Men det kan också förväntas att sådana resultat ska framkomma mindre ofta än vid ett mera målinriktat vetenskapligt arbete.

Att döma av Svahns artikel stämmer båda dessa förväntningar in på UFO-Sveriges rapportinsamling. Han visar på några fall där verksamheten har varit till nytta för vetenskapen, och ytterligare några fall där den borde kunna vara det. Ändå framstår det vetenskapliga utbytet som tämligen magert, satt i relation till all den tid som lagts ned. (Detta kan förstås uppvägas om verksamheten ger annat utbyte än det rent vetenskapliga, t ex att människor som sett märkliga fenomen får en förklaring till vad de sett, att ufologerna själva tränas i kritisk granskning, etc.)

Min andra fråga är om det verkligen är befogat att, som (även kritiska) ufologer nästan alltid gör, utgå från den obestyrkta hypotesen att restgruppen av oförklarade ufo-iakttagelser innehåller något nytt och okänt fenomen. Man verkar föreställa sig att när man skalat bort alla de fall som har en prosaisk förklaring, ska det finnas kvar en (liten) kärna av fall som representerar ett genuint nytt fenomen, “ufo-fenomenet”. Låt oss kalla detta “kärnhypotesen”.

Mot kärnhypotesen kan vi ställa skeptikerns “trivialhypotes”, nämligen att de oförklarade iakttagelserna inte är enhetliga utan har lika prosaiska förklaringar som de andra fallen. Restgruppen skiljer sig alltså, enligt trivialhypotesen, från de övriga fallen i huvudsak genom att vi inte har tillgång till de faktauppgifter som skulle behövas för att finna förklaringen.

Eftersom kärnhypotesen, i motsats till trivialhypotesen, postulerar ett nytt fenomen, ligger den vetenskapliga bevisbördan hos kärnhypotesens förespråkare. Såvitt jag kunnat se finns det – trots många år av insamlings- och analysmödor i många länder – inga belägg för kärnhypotesens riktighet. Den är inte motbevisad (hur nu det skulle gå till), men dess ställning är svag, och man bör noga akta sig för att ta för givet att den är riktig.

Kärnhypotesen är i och för sig varken dummare eller osannolikare än många av de hypoteser som förts fram inom olika vetenskaper och som utsatts för prövning genom experiment eller på annat sätt. I den gängse vetenskapliga processen brukar emellertid obestyrkta hypoteser rensas ut efter ett tag. Hypoteser vars sanningshalt inte går att fastställa är i regel ofruktbara, och det är oftast ett dåligt tecken om en sådan hypotes under längre tid har en central roll. Kärnhypotesen har varit mycket långlivad, och det är svårt att frigöra sig från intrycket att den har en osunt starkt ställning även inom den kritiska ufologin.

Förmodligen skulle UFO-Sveriges aktiva medlemmar göra större nytta för vetenskapen om de ägnade en ökad del av sin uppmärksamhet åt kända fenomen som t ex astronomer eller folklivsforskare vill ha belysta, på bekostnad av jakten efter gäckande okända fenomen vars existens vi faktiskt saknar skäl att tro på.

Sven Ove Hansson