“Waldorfdemokrati” räcker inte

Publicerat i Folkvett nr 1/1994.

På annan plats i detta nummer refererar vi Skolverkets delvis mycket kritiska granskning av Ellen Key-skolan, en Waldorfskola i Spånga utanför Stockholm. Granskningen kritiserades i en dagstidningsartikel (DN 22/4 1994) av sju personer, däribland Maria Bergom Larsson och Göran Rosenberg, som sade sig också tala för “många andra lärare, föräldrar och elever” vid Waldorfskolor.

Det är intressant att se hur de gamla vanliga myterna om Waldorfskolan plockas fram av dess vapendragare. Skolverket anklagas t ex för att “ägna huvuddelen av sina krafter åt att näpsa alternativ pedagogik i stället för att uppmuntra och glädja sig åt nya visioner”.

Att beskriva Waldorfskolan som byggd på “nya visioner” är minst sagt missvisande. Waldorfpedagogiken bygger i allt väsentligt på Rudolf Steiners idéer, och i synnerhet på hans mycket bestämda uppfattningar om stadierna i barns utveckling. Medan det allmänna skolväsendet påverkas (ibland kanske alltför mycket) av ständigt nya pedagogiska idéer och metoder, håller Waldorfskolorna fast vid sina 1920-talsidéer.

I artikeln sägs att Waldorfskolan bygger på “ett helt annat sätt att tänka kring barns utveckling, en helt annan pedagogik som vilar på en helt annan människosyn” etc. Vad det betyder att människosynen är en helt annan talar man däremot inte om. I själva verket spelar Rudolf Steiners reinkarnationslära en stor roll även för det pedagogiska tänkandet. Än mindre nämns rasläran, med dess starkt rasistiska inslag, som utgör en väsentlig del av antroposofins människosyn. Förmodligen känner flera av artikelns författare inte ens till grundvalarna för den antroposofiska människosynen. Dessa förbehålls nämligen för den inre kretsen, och predikas inte i sympatisörskretsar som t ex bland Waldorfföräldrar.

Skolverkets två tyngsta invändningar mot Ellen Keyskolan är att den inte håller grundskolans standard i fråga om kunskapsinhämtning och om elevinflytande.

Skolverket kritiserar Ellen Keyskolan för att den bara har 45 procent av det för grundskolan föreskrivna antalet svensktimmar. Kritiken bemöts på följande sätt:

“Man vet inte att barnen från klass 1 skriver och målar sina egna periodhäften. Man vet inte att de lär sig skriva genom formteckning eller att känslan för språkets kvaliteter tränas i rörelseämnet eurytmi. Man vet inte att en stor del av klass 8 ägnas åt dramatik och ett eget spel. Allt detta skulle i grundskolan falla under ämnet svenska.”

Med samma resonemang skulle man kunna hävda att nästan 100% av den vanliga grundskolans undervisning är svenskundervisning, eftersom alla ämnen innehåller träning i modersmålet. Även i den vanliga skolan sysslar barnen med att skriva när de lär sig t ex samhällskunskap eller historia. (En påtaglig skillnad är dock att barnen i den vanliga skolan ofta får skriva fritt, medan de i Waldorfskolorna skriver efter diktamen.)

För att visa att Waldorfskolan ger likvärdig svenskundervisning räcker det därför inte att påvisa att barnen får träning i modersmålet även inom andra undervisningsmoment än svenskämnet. Man måste påvisa att denna språkliga träning är så mycket mer omfattande än i den vanliga skolan, att detta fullt ut kompenserar den endast hälften så stora undervisningstiden i svenskämnet. Detta har såvitt bekant inte påvisats.

Skolverket kritiserar Ellen Keyskolan för att den varken har klassråd eller elevråd. Artikelförfattarna bemöter detta genom att säga att det visserligen inte finns något “formaliserat elevinflytande” på Ellen Keyskolan, men däremot “andra demokratiska instrument. I en alternativ pedagogik finns det alternativa sätt för eleverna att ge uttryck för sina åsikter. Under morgonperiodernas samling, där alla får tala, på klasstimmarna, i förtroliga samtal med läraren osv.”

Demokrati handlar emellertid inte enbart om att “ge uttryck för sina åsikter”, att “få tala” eller om att föra “förtroliga samtal”. Demokrati handlar om att gemensamt fatta beslut.

En av de lärare som Skolverket intervjuade hävdade att avsaknaden av klassråd och elevråd berodde på att barnen inte var mogna för inflytande, utan skulle rätta sig efter läraren som “är den som vet vad som är rätt eller fel”. Detta är en konsekvent och logiskt sammanhållen (om än mycket kontroversiell) ståndpunkt.

DN-artikeln antyder att demokrati kan finnas utan ett “formaliserat inflytande”. Men demokrati (åtminstone västerländsk demokrati) är formaliserat inflytande. Formaliseringen innebär bl a att röster räknas och att varje röst väger lika tungt. Om skolan ska ge träning i demokrati, måste den ge tillfälle till just ett “formaliserat elevinflytande”.