Publicerat i Folkvett nr 3/1992.

Gång på gång läser vi om barn som har skadats eller rentav dött därför att deras föräldrar har beslutat att de inte ska få gängse medicinsk omvårdnad. De mest kända exemplen gäller religiösa fanatiker som förbjuder läkarna att tillgripa blodtransfusion när deras barn förblöder. Det har också förekommit åtskilliga fall där barn drabbats av svåra smittsamma sjukdomar som polio därför att föräldrarna av religiösa skäl valt att inte låta vaccinera dem. Sockersjuka barn har dött därför att föräldrarna har undanhållit dem insulin, i förvissningen att någon s k alternativ terapi skulle göra bättre verkan.

Hur långt sträcker sig föräldrarnas rätt att bestämma över sina barns liv? Om den frågan finns det högst varierande uppfattningar. Alla förnuftiga människor borde dock kunna enas om att det finns en gräns, och att den gränsen är överskriden när barnets liv hotas av föräldrarnas beteende.

Samhällsorganen ingriper tämligen resolut när föräldrar hotar sina barns liv genom direkt fysiskt våld. Myndigheterna är ofta mera återhållsamma i de fall då barnets liv hotas genom att barnet undanhålls den vård det behöver. Om man i första hand ser till barnets bästa borde ingreppen för att skydda barnen vara lika resoluta i det andra fallet som i det första. (Den straffrättsliga bedömningen av föräldrarnas handlande bör däremot starkt påverkas av uppsåtet, men det är en helt annan sak.)

Det verkar som om synsättet på dessa frågor ofta påverkats av något slags dimmig föreställning om att religionsfriheten skulle vara inblandad. Detta måste emellertid vara ett missförstånd om religionsfrihetens innebörd. Den innebär rätt att utöva (eller inte utöva) religiösa handlingar av olika slag. En religiös handling kan emellertid inte se ut hur som helst. Man kan inte kräva att få göra vad som helst bara därför att man väljer att kalla det en religiös handling. Att utsätta andra människor för livsfara hör inte till det som kan motiveras av religionsfriheten.

Till religionsfriheten brukar däremot räknas rätten för föräldrar att ge barnen en uppfostran enligt de egna religiösa värderingarna. Just nu ser vi ett kraftigt uppsving för de konfessionella skolorna. Denna utveckling väcker många farhågor. Vad händer när starkt auktoritära riktningar får tillstånd att driva skolor? Kommer barnen att få den träning i kritiskt och självständigt tänkande som skolan har till uppgift att ge? Hur kommer livets ursprung och utveckling att behandlas i de skolor som drivs av sekter som bekänner sig till kreationismen? Kan en vetenskapsfientlig sekt bedriva en skolundervisning som ger barnen insikt om vad vetenskapen står för?

Här handlar det inte om livsfara. Däremot handlar det om möjligheten för en ny generation att utvecklas till självständiga och fritt tänkande människor. Folkvett ska inte ta ställning i frågan om vem som ska få driva skolor. Däremot vill vi hävda att förmågan och viljan att fostra barnen till kritiskt tänkande och att ge dem insikt om vetenskaplig metod måste vara ett av de främsta kriterierna.

Vetenskap och Folkbildning