Den svenskaste historien?

Publicerat i Folkvett nr 2/1992.

“Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustaf Geijer. Det är en sentens som har missförståtts. Geijers ord var riktade mot ståndssamhället och det kvardröjande adelsväldet. I kampen mellan herremakt och folkmakt i svensk historia gjorde han kungen till allmogens viktigaste bundsförvant. Rådsherrar och högaristokrati hade varit det svenska bondeståndets och den urgamla bondedemokratins hätska fiender, menade Geijer, själv en av de tidiga 1800-talsdemokraterna.

Geijers ståndpunkt var kontroversiell. Och på sätt och vis kan man säga att hela den moderna historieforskningen i Sverige började som en enda stor strid. Anders Fryxell, prosten i Sunne och akademikollegan, författade sin berättelse över svenska folket, där han bemötte adelsfördömandet hos Geijer och utmålade monarkerna som de verkliga skurkarna. En öppen polemik vidtog, och genom den häftiga skriftväxlingen blev historien en angelägenhet för samtiden och dess människor.

Striden mellan Geijer och Fryxell visar att historieforskningen inte kan vara en värderingsfri vetenskap. Synen på historien fogar inte samman, den splittrar. Den är också intimt sammantvinnad med de dagsaktuella stridsfrågorna. När bröderna Weibull decennierna efter 1900 förpassade den nordiska sagavärlden till myternas rike, stack de samtidigt hål på den storsvenskhet som florerade på universiteten och inom politiken. Weibullarna var skandinavister, fostrade i den radikala 80-talsandan, och när Lauritz i slutet av 20-talet publicerade en uppsats, där han sökte visa att Karl XII inte föll för en fiendekula utan mördades av de egna – ett tyrannmord alltså – fick det konservativa etablissemanget fnatt.

Politiskt nyttiga

Samma symbolvärde hade den marxistiska historieforskningen under 60- och 70-talen. Den var ett utflöde av vänsteruppsvinget i hela västvärlden. Agrar- och arbetarhistorisk forskning tog sina impulser inte bara ur läsningen av Marx Kapitalet utan också ur dagspolitiska motsättningar. Målsättningen var att skapa en emancipatorisk, frigörande historieskrivning och riva ner gamla myter om Sveriges fredliga utveckling mot välstånd och välfärd. Kampen mellan samhällsklasser gjordes till utvecklingens drivkraft. Kanske bidrog man därmed till att skapa helt nya myter.

Bilden av det förgångna kan därför aldrig vara gemensam. Bilden beror på perspektivet och perspektivet bestäms av vilken position man intar.

Det verkar som om denna historiografiska lärdom håller på att falla i glömska i vår egen samtid. Se ut över världen! Också i vår närmaste omgivning, i det Europa som nu tar form, är synen på det förflutna en politiskt formande kraft. Stater som frigör sig från underordning och försöker komma på fötter strävar efter historisk legitimitet och för det ändamålet lanseras historiemytologier, som inte behöver ha det ringaste med historisk sanning att göra – och det är inte heller syftet. Syftet är att de ska vara politiskt nyttiga. Resultatet kan i värsta fall bli väpnade konflikter.

Den enas historia är inte den andras lik. Det gäller mellan stater, men det gäller också mellan människor och grupper av människor. Uppfattningen om vad som har hänt är ofta densamma som vad vi vill ska ha inträffat. Mot historiemyterna har den kritiska historieforskningen erbjudit korrektiv och alternativ. Historien kan man aldrig bli färdig med. Striden om vad som har hänt håller samtalet vid liv.

Skapa nationella myter

Jättesatsningen “Den svenska historien”, det största utställningsprojekt någonsin i Sverige, frikostigt understött med statliga medel, eftersträvar uttryckligen en historieskrivning vars främsta uppgift är att skapa nationella mytologier. Den är menad som en folkrörelse, skriver projektledaren Sten Rentzhog, och ska bygga upp en “nationell identitet som är gemensam för alla” (Kulturrådet 1-2/92, kursiv i orig.). Under 1993, den svenska historiens år, ska Nordiska museet, Statens historiska museum, länsmuseer och hembygdsföreningar samlas i gemensamma ansträngningar för att få “ett folk på marsch från förträngning till bejakande av vår historia”.

Vilken historia? måste man fråga. Återigen är det de stora gestalterna och vändpunkterna som spökar. Det är Gustav Vasa på skidor och Karl XII i rök och damm. Men det är inte Geijers kritiska perspektiv man är ute efter. Projektet ska bli “vårt nya nationalepos” och ge “tillfälle till inlevelse och identifikation”. Man ska tala till känslan, inte till förnuftet. Inte ifrågasättandet utan försvarandet av det svenska är det som står i förgrunden. “Analyser och förklaringar av det historiska förloppet kommer inte att kunna beredas plats inom utställningens huvudfåra”, förklarar Rentzhog.

Tendentiös historieskrivning

Sankt Göran och draken har valts som emblem: det godas kamp “mot ondskans månghövdade hydra”. Man behöver inte sväva i tvivelsmål om var de svenska hjältarna har stått i de återkommande bataljerna.

Vinner projektmakarna gensvar för sin målsättning – och mycket talar för att de kommer att göra det, med all tänkbar officiell uppbackning – riskerar vi ett rejält kliv tillbaka i det allmänna historiemedvetandet. Man säger sig vilja öka historieintresset, utan det minsta belägg för att dagens svenskar skulle vara ett historielöst folk, men genom att sopa komplikationerna under mattan kommer förvillelserna och okunskapen om det förflutna snarast att tillta.

Vad ska vi med en nationell och öppet tendentiös historieskrivning i dag? Det sena 1900-talets Sverige är ett mångkulturellt samhälle som måste få rymma många nationella identiteter, många historieuppfattningar. En statligt sanktionerad historiesyn är vad vi minst av allt behöver. Den kommer bara att skärpa konflikterna och kollisionerna i vårt eget samhälle.

Uppgiften för en kritisk, vetenskapligt baserad historieskrivning blir större än på mycket länge.

Anders Björnsson