Recension: Konsten att få allmänheten att misstro vetenskapen

MERCHANTS OF DOUBT How a handful of scientists obscured the truht on issues from tobacco smoke to global warming. Naomi Oreskes & Erik M. Conway. New York: Bloomsbury 2010, 355 s.

Sven Ove Hansson skriver om organiserade försök att misskreditera vetenskapen. Ämnet har stark anknytning till Årets förvillare  2010.

Miljöpolitikens historia under det senaste halvseklet handlar till stor del om hur politiken har hanterat nya vetenskapliga insikter. I nästan alla dessa debatter har det funnits vetenskapliga motsägare (contrarians): enstaka forskare som har hävdat att rökning är ofarligt, att bekämpningsmedel inte skadar miljön, att människan inte påverkar jordens klimat etc. Ofta har dessa motsägare haft ett avsevärt politiskt inflytande. Hur hänger det ihop? Tack vare Oreskes och Conways bok behöver vi inte längre sväva i tvivelsmål om den saken. De har i detalj analyserat källmaterialet för sex stora sådana debatter i USA, och funnit ett gemensamt underliggande mönster.

Sex vetenskapsdebatter
Rökning och cancer: Det har varit känt sedan 1930-talet att rökning orsakar lungcancer. På 1950-talet kom nya, bekräftande forskningsresultat som dessutom började nå ut till allmänheten. År 1964 publicerade USA:s Surgeon General den mycket väldokumenterade rapporten Smoking and Health som fick stort inflytande också internationellt.

Tobaksindustrin visste (bl.a. genom egen forskning) att tobak förorsakar lungcancer, men valde ändå att motsäga och sprida tvivel om de vetenskapliga resultaten. Detta gjorde man genom att engagera forskare som på olika sätt skulle misstänkliggöra alla påståenden om tobakens hälsoeffekter.

Stjärnornas krig: Under namnet Strategic Defense Initiative (SDI) lanserade Ronald Reagan år 1983 ett program som gick ut på att utveckla ett rymdförsvar som skulle slå ut fientliga kärnvapenmissiler, och därmed ge USA det övertag som behövdes för att kunna vinna ett kärnvapenkrig. (Projektet avslutades 1993 utan att ha förverkligats.) Dess teknologiska genomförbarhet ifrågasattes från många håll.

Men den politiska ledningen stördes av forskningsresultat som tydde på att ett kärnvapenkrig med många detonationer skulle kunna leda till en kärnvapenvinter, en period på flera år då jordens temperatur skulle bli tiotals grader lägre än tidigare. Även om osäkerheten var stor i klimatmodellerna, var klimatforskarna ense om att detta var en allvarlig möjlighet. Politiskt skulle den omintetgöra en strategi som byggde på att ett kärnvapenkrig kan vinnas. Därför gjordes stora ansträngningar att misskreditera forskningen om kärnvapenkrigs klimateffekter.

Försurning: På 1970- och 1980-talen kom forskningsresultat som visade att surt regn ställde till med stora skador på miljön. Detta ledde till krav om lagstiftning för att minska svavelutsläppen. Oljeindustrin och andra berörda industrier reagerade kraftigt mot dessa förslag. Enskilda forskare ifrågasatte att regnet alls blivit surare och/eller att försurningen berodde på mänsklig inverkan. Många politiker tog intryck av dessa ”skeptiska” röster, som förmodligen bidrog till att senarelägga de beslut som togs för att begränsa försurningen.

Ozonhålet: Upptäckten år 1985 av det antarktiska ozonhålet fick med rätta stor uppmärksamhet i allmänna medier. Det fanns goda vetenskapliga skäl att anse att utsläppen av klorfluorföreningar (freoner) var en viktig del av förklaringen. Krav restes på att dessa utsläpp måste upphöra. Den berörda industrin ansåg sig hotad. Enligt känt mönster framträdde ett antal avvikande forskare i debatten och hävdade först att ozonhålet inte fanns, sedan (när detta blivit alldeles omöjligt att hävda) att dess tillväxt berodde på naturliga orsaker, t.ex. vulkaner. Avvikarna hade inget nämnvärt inflytande i forskningen, men ett avsevärt inflytande i medier och politik. Nobelpriset i kemi år 1995, som gick till tre forskare för deras banbrytande studier av ozonkemin i stratosfären, avfärdades i Wall Street Journal som politiserat.

Passiv rökning: År 1986 kom Surgeon General med en rapport som visade att även passiv rökning ger cancer. Detta visste tobaksindustrin sedan 1970-talet (bl.a. genom egen forskning), men de ville inte att allmänheten skulle få veta det. Därför gjorde man en ny storsatsning för att påverka allmänheten. Forskare kontrakterades för att ifrågasätta forskningsresultaten och hävda att frågan ännu inte var avgjord. Som avledande manöver finansierade tobaksindustrin fördolt olika projekt, bl.a. om ”sjuka hus”, som skulle visa på andra miljöproblem i inomhusluften. Dessutom byggde man en koalition med andra industrier för att allmänt ifrågasätta den amerikanska miljömyndigheten (EPA), miljörörelsen, och miljöforskning över huvud taget. Detta var en massiv kampanj, som förmodligen fördröjde de politiska besluten, men i stort misslyckades den eftersom bevisningen för den passiva rökningens skadeverkningar var så övertygande.

Den antropogena uppvärmningen: FN:s klimatpanel IPCC har sedan år 1990 presenterat allt mera övertygande bevisning för att jordens medeltemperatur stiger och att detta beror på mänskligt förorsakade förändringar i atmosfärens sammansättning. Konsensus är överväldigande, men det finns enstaka ”klimatskeptiker”, som ifrågasätter olika delar av den moderna klimatvetenskapen. Mönstret är ganska likt det vi sett i de fem andra frågorna. I första hand ifrågasätter man att miljöskadan verkligen finns, d.v.s. att medeltemperaturen stiger. När detta blir alldeles ohållbart ifrågasätter man i stället att orsaken är mänsklig aktivitet; i fråga om klimatförändringar är det ofta solen som framställs som en ”alternativ” orsak till förändringarna.

Efterhand som klimatvetenskapen utvecklas har ”klimatskeptikernas” avstånd till vetenskapen blivit allt större.

Förbluffande personalunion
Oreskes och Conway visar på ett förbluffande starkt samband mellan alla dessa kontroverser. Till stor del är det samma personer som uppträtt som motsägare i de vetenskapliga frågorna om tobak, stjärnornas krig, ozonhålet, surt regn och växthuseffeken (bl.a. de fyra fysikerna Fred Seitz, Fred Singer, William Nierenberg och Robert Jastrow). Dessutom har samma konservativa tankesmedjor spelat en viktig roll i de olika fallen (bl.a. Cato Institute, American Enterprise Institute och Heritage Foundation).

Men sambandet finns inte bara på person- och organisationsnivån. Det finns också ett ideologiskt samband. Det gemensamma för de personer som framträtt som vetenskapliga motsägare i flera av dessa frågor är att de har en stark tro på en oreglerad marknad. Därför är de motståndare till miljöregleringar, och därför försöker de sticka hål på alla vetenskapliga skäl till att sådana regleringar skulle behövas. Detta ideologiska mönster framgår inte när man ser endast en av dessa debatter. Men när man som Oreskes och Conway studerar hela serien av diskussioner där dessa motsägare har varit verksamma blir mönstret desto tydligare.

Problemet är förstås inte dessa forskares politiska uppfattning, utan att de låter sin politiska uppfattning styra ställningstaganden i vetenskapliga frågor.

En enhetlig strategi
Oreskes och Conway gör inget försök att sammanfatta företagsintressenternas strategier. Men deras noggranna fallbeskrivning ger underlag för att se gemensamma drag även i detta avseende. Det finns åtminstone sju kännetecken för den strategi som har använts.

1. Hävda att vi ännu vet för lite: Hur mycket vetenskapliga data och analyser det än finns i en fråga går det alltid att efterfråga ännu mer data och analyser. Bristen på kunskap kan användas som argument för att skjuta upp beslut om regleringar. Denna strategi användes t.ex. för att förhala besluten om surt regn och om freoner. Detta handlar förstås om att blanda ihop två frågor, nämligen ”Vet vi, ur vetenskaplig synvinkel, tillräckligt mycket om det här miljöproblemet?” och ”Vet vi tillräckligt mycket om det här miljöproblemet för att nu fatta beslut?”. Den första frågan är en fråga för forskarna, som nästan alltid besvarar den nekande. Den andra frågan är ytterst en politisk fråga, och svaret beror på vilka risker man vill ta.

2. Använd forskare som frontfigurer: Redan i den första stora striden om rökningens hälsoeffekter på 1950- och 1960-talen satsade tobaksindustrin stort på att dess intressen skulle företrädas av forskare, eftersom de har mycket större trovärdighet än företagen själva. Samma strategi har tillämpats i de efterföljande exemplen. Det är forskare som varit frontfigurer för ifrågasättandet av vetenskapens konsensus om t.ex. ozonhålet, passiv rökning, försurningen och växthuseffekten. Men vilka forskare är det som anlitas? Här finns en subtilitet som sällan har uppmärksammats. Beställarna, t.ex. tobaksindustrin, behöver forskare för två olika ändamål. Dels behöver man forskare internt, för att få tillförlitliga besked i sakfrågor. Dels behöver man forskare externt, d.v.s. för propagandan. Skillnaden är särskilt tydlig just för tobaksindustrin, eftersom beslagtagna interna dokument visar att dessa företag har anlitat forskare för att externt göra påståenden (t.ex. att passiv rökning inte ger lungcancer) om vilka man internt har vetat att de är felaktiga. Det är i allt väsentligt olika forskare som har anlitats för dessa båda ändamål. För interna ändamål anlitar man forskare som är framstående experter på just det man vill veta. För externa ändamål anlitar man forskare med god genomslagskraft och argumentationsförmåga. I det senare fallet är det alltså (den synbara) trovärdigheten, inte sakkunskapen och allra minst det säkra vetenskapliga omdömet man vill åt. Om ett tobaksföretag internt vill veta hur beroendeframkallande dess produkter är, frågar man experter på substansberoende. Om samma företag externt vill ifrågasätta evidensen för att dess produkter är beroendeframkallande, går det lika bra med forskare från helt andra specialiteter, t.ex. en atomfysiker eller en embryolog.

3. Betala forskarna, men i det fördolda: Det finns många sätt att betala en person utan att det framgår varifrån pengarna kommer. De beslagtagna dokumenten från de amerikanska tobaksbolagen visar att ett stort antal forskare beredvilligt har tagit emot pengar som kanaliserats via institut eller advokatbyråer. Förmodligen skulle många av dessa forskare inte ha tagit emot pengarna om de trodde att det skulle bli allmänt bekant att de fick pengar från tobaksindustrin. I USA har man ofta anlitat advokatbyråer för att kanalisera den sortens pengar. Advokatbyråer har nämligen lagstadgad rätt att hålla sina klientrelationer hemliga. Därför uppfattades detta som en säker metod att dölja pengarnas ursprung. Det är den också i de allra flesta fall, men för tobaksbolagen fallerade den eftersom interna dokument från dessa bolag har beslagtagits och offentliggjorts i samband med rättsprocesser.

4. Grunda frontorganisationer: Samma dokument visar att tobaksbolagen har startat och finansierat organisationer som har framstått för allmänheten som helt fristående, t.ex. föreningar för rökare som motsätter sig rökförbud på allmän plats, institut för ekonomiska studier som hävdar att miljörestriktioner är oerhört kostsamma och organisationer för inomhusklimat som fokuserar på andra miljöfaktorer än tobaksrök. Även i dessa fall har advokatbyråer anlitats för att kanalisera finansieringen.

5. Kräv likabehandling och lika utrymme i medierna: När det finns en genuin kontrovers är det självklart för de flesta journalister att man ska ge de båda sidorna lika utrymme i nyhetsrapporteringen. Så hanterar man politiska kontroverser, och så bör man förstås också hantera genuina vetenskapliga kontroverser. Ett lika enkelt som genialt sätt att få utrymme i medierna är därför att skapa intrycket att man representerar den ena sidan i en debatt inom vetenskapen. Gång på gång har det lyckats att med den manövern få stort utrymme i media för ståndpunkter som inte har tagits på allvar över huvud taget bland vetenskapliga experter på området. På detta sätt lyckades det t.ex. länge för ”klimatskeptiker” att framställa klimatvetenskapen som präglad av en konflikt mellan två sidor inom vetenskapen, av vilka de själva utgör den ena. I själva verket har ”klimatskeptikerna” ungefär samma ställning inom klimatvetenskapen som kreationisterna inom evolutionsforskningen. (Kreationisterna har för övrigt själva tillämpat samma strategi, och framställt sig själva som ena sidan i en legitim kontrovers för att kunna knipa åt sig halva utrymmet.) Denna strategi, som vi också kan kalla tvåpartsillusionen, har ofta varit mycket framgångsrik. Dess framgång beror till stor del på att medierna ofta, av begripliga skäl, saknar kompetens att skilja mellan en genuin och en konstruerad vetenskaplig kontrovers. Mediaforskning har visat att majoriteten av tidningsartiklarna i USA under åren 1992–94 beskrev den passiva röknings hälsoeffekter som ”kontroversiella”. Men vid den tidpunkten var i själva verket den vetenskapliga enigheten total om att passiv rökning medför allvarliga skadeverkningar.

6. Lägg bevisbördan hos motsidan: Hur skulle vi göra om vi inte visste huruvida utsläpp av freoner hotar våra livsbetingelser? Det enda rimliga svaret för den som önskar att mänskligheten ska fortleva är att vi i så fall för säkerhets skull ändå borde ha avbrutit dessa utsläpp. Men de vetenskapliga motsägarna har konsekvent försökt vända bevisbördan i motsatt riktning: om vi inte vet huruvida freon förstör ozonskiktet atmosfären ska vi fortsätta att släppa ut freon. Om vi inte har bevis för att ett kärnvapenkrig kan leda till en kärnvapenvinter ska vi planera som om kärnvapenkrig kan vinnas, etc. Begreppet sound science har myntats i detta sammanhang för att beteckna kravet att man alltid måste ha full vetenskaplig bevisning för att ingripa till skydd mot ett miljöhot. Detta rör sig naturligtvis om en (förmodligen medvetet genomförd) sammanblandning mellan de två ovan nämnda frågorna ”Vet vi, ur vetenskaplig synvinkel, tillräckligt om det här miljöproblemet?” och ”Vet vi tillräckligt mycket om det här miljöproblemet för att nu fatta beslut?”.

7. Skapa koalitioner för att allmänt minska vetenskapens trovärdighet: I kampen för den passiva rökningens fortbestånd bjöd tobaksindustrin in andra industrier som var missnöjda med miljövetenskapens tillämpning för att gemensamt bekämpa de gemensamma fienderna. Fienderna i fråga var den amerikanska miljömyndigheten (EPA), miljörörelsen och den etablerade miljövetenskapen. I ett och samma svep skulle man ifrågasätta bevisningen för tobaksrökens, bekämpningsmedlens, freonernas, svaveldioxidens och växthusgasernas skadlighet. Denna koalition lever fortfarande kvar i ett flertal organisatoriska former, vilket förklarar varför en stor del av finansieringen för klimatforskningens motståndare kommer från organisationer som startats och betalas av tobaksindustrin. Möjligen kan denna strategi också förklara sambanden mellan motsägarna i dessa frågor och mera traditionell pseudovetenskap. Oreskes och Conway visar t.ex. på samarbete mellan klimatskeptiker och Association of American Physicians and Surgeons. Trots det ståtliga namnet är detta en tämligen sekteristisk organisation som i sin propaganda blandar ”klimatskepticism” med motstånd mot vaccination och påståenden om att AIDS inte förorsakas av HIV-viruset. Oreskes och Conway nämner också att kreationisten Laurence Kulp har engagerats som försurningsskeptiker, och de hade kunnat nämna att Roy Spencer spelar framträdande roller både inom kreationismen och klimatskepticismen. (Spencer framträdde i den senare rollen vid en klimatkonferens i Riksdagshuset 2009, inbjuden av bl.a. den kristdemokratiske riksdagsledamoten Ingemar Vänerlöv.)

Och hur försvarar vi oss mot sådana vilseledningskampanjer? Försvaret handlar till en del om att avslöja vilseledarnas strategier och deras felaktiga påståenden, men framför allt om att bedriva god vetenskap och presentera dess resultat, metoder och bevekelsegrunder i offentligheten. En viktig del av detta är att inte i stridens iver förledas till det omvända misstaget, d.v.s. låta de vetenskapliga bedömningarna vägledas av motsatta politiska motiv. Bert Bolin (1925–2007), svensken som var IPCCs första ordförande, var ett gott föredöme i detta avseende. Hans oväld och starka försvar för vetenskapens integritet framkommer på många ställen i Oreskes och Conways bok, och framstår i skarp kontrast mot de betydligt klenare förmågor i dessa avseenden som bokens huvudpersoner uppvisar.