Publicerat i Folkvett nr 3/2009.

Dan Tilert läser kataloger från studieförbund i jakt på pseudovetenskap. Skall den som söker finna?

När det här skrivs lider det mot höst, och studieförbundens kurskataloger har landat i brevlådan. I mitt fall rör det sig om Stockholmsversionerna av ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet. Jag har också översiktligt tagit del av vad Studieförbundet Vuxenskolan har att säga på nätet.

Studieförbundens verksamhet har inte alltid varit helt lyckad. Det har i nedslående stor omfattning grasserat kurser som inte rimmar väl med det bildningsideal man lätt får för sig skulle eftersträvas. Med andra ord, det har varit lätt att hitta pseudovetenskap i katalogerna. Det var nu ett tag sedan som VoF tittade på den här frågan, så jag slog mig ned och gick igenom katalogerna jag fått. Det är på så vis ingen heltäckande undersökning, och jag kan mycket väl ha missat saker även i Stockholmskatalogerna. Men någonstans ska man börja.

Den sluge pseudovetenskapsjägaren börjar gärna i avdelningarna om hälsa och medicin. Väldigt mycket av den pseudovetenskap man stöter på i största allmänhet rör sig i dessa områden, och det är inte alltid lätt att skilja högt från lågt. Det är rimligen också begränsat hur mycket pseudovetenskap man kan klämma in i en kurs i fotografering eller street dance.

Nå, hur står det till då? Ja, det är inte helt enkelt att säga. Det saknas inte beskrivningar av kurser och föredrag som ger utslag på undertecknads pseudovetenskapsradar. Studiefrämjandet skriver i inledningen till avdelningen Hälsa och rörelse att ”Grunden till hälsa är att balansera kropp och själ så att du kan hitta till kärnan i dig själv”, sannerligen inte en oproblematisk programförklaring. Och vad ska man säga när samma förbund har en föreläsning om Tomatismetoden? Med diverse exotiska hörselövningar ska de mest häpnadsväckade resultat nås. ”Sömn och koncentration förbättras utan att du behöver lyfta ett finger. En fascinerande metod med lysande resultat.” Det där med resultaten är dock lite oklart, metoden verkar föga förvånande inte vara ordentligt utvärderad. Men det är klart att man i princip kan tänka sig att man med ljud kan påverka någon mätbar variabel hos en människa. Däri ligger en god del av problemet med en så här ytlig undersökning; det är från de korta texterna ofta oklart precis vad som utlovas. Det finns många kurser och föredrag som förmodligen är strunt och varm luft, men inte nödvändigtvis därmed pseudovetenskap. Det kan också tänkas att studieförbunden har lärt sig att inte vara för yviga med vad kurserna lovar. Denna lärdom har dock inte sjunkit in överallt. Medborgarskolan ger flera yogakurser som ska ge bättre hormonell balans och starkare immunförsvar och som ”öppnar hjärtat”! Inte illa.

Hos flera av förbunden är det populärt med olika tekniker som jobbar med kroppshållning. Alexanderteknik och Feldenkraismetod är två exempel, och för en lekman som undertecknad så är det vanskligt att avgöra om det bara är fråga om att flexa lite leder för att bli lite rörligare, eller om det är något häxeri inblandat. Ta bara den här beskrivningen av en annan kurs: ”Din livshållning återspeglas i din kroppshållning och skapar en ‘psykosomatisk helhet’. Kroppshållning och tankar hänger ihop och när du förändrar dina tankar kan du må mycket bättre. Du får redskap, begrepp, tekniker och livshållningar som du har glädje av i din vardag.” En samling banaliteter eller Det ondas genius?

Studieförbundet Vuxenskolan vill inte vara sämre, utan ger kurser både i detox och Qi gong, det senare enligt kinesisk medicin – ”avstressande, balanserande och stärkande av inre organ”, får vi veta. De två förstnämnda är säkert sant, men vad betyder ens det sista?

Två områden med betydande spridning är psykodynamik och feng shui. ABF tycks inte ha tagit intryck av de senaste årtiondenas omvärdering av Freud, utan saluför ett rikt utbud av freudiansk psykologi. Studiefrämjandet har inte lika många enskilda punkter på sitt freudianska program, men erbjuder å andra sidan inte mindre än fyra terminer med psykodynamik. Feng shui å sin sida behöver i sina mer avskalade former inte vara värre än vettig heminredning, men i grunden är det en gravt vidskeplig lära, och när både Medborgarskolan och Studiefrämjandet talar om hur energierna rör sig och om olika balanser så griper jag efter min varmluftspistol.

Exakt hur snacket gick i korridorerna på ABF när de bestämde sig för att ta in Olle Johansson för att prata om den elektromagnetiska strålningens hälsopåverkan vore intressant att få veta. Det var precis för sin närmast totala brist på vederhäftighet i dessa frågor som han blev Årets Förvillare 2004. Han har också grundligt diskrediterats på samma område av Vetenskapsrådet. Med tillgång till internet tar det under tio sekunder att upptäcka detta, men vad vet jag, de kanske lider av bildskärmssjuka hela högen på ABF? Eller så är det som de själva skriver i sin programförklaring: “ABF har en bred syn på kunskap”.

Här vore det dramaturgiskt passande att kontrastera förbundens högtflygande programförklaringar om kunskap med innehållet i vissa kurser. Det visar sig dock att sådana deklarationer väsentligen saknas. Studieförbundet Vuxenskolan nämner visserligen vetenskaplig kunskap som en av flera sorters kunskap (kontrasterad mot exempelvis konstnärlig kunskap), men i övrigt betonar förbunden mest individens situation och jämställande av vardagserfarenhet med annan kunskap. Det där med faktabaserad bildning verkar mindre viktigt än att ha trevligt en stund tillsammans.

När jag började skriva den här betraktelsen trodde jag att slutsatsen skulle bli att det inte är så farligt ändå, att det kanske rentav blivit bättre på senare år. Jag har inte tillgång till tidigare års kataloger, så en direkt jämförelse låter sig inte göra, men visst har det skrivits förut om kurser i slagruta och annat som någon med bildningsaspirationer borde hålla sig för god för. Någon slagrutekurs har jag inte hittat i katalogerna, och de allra flesta kurser är säkerligen bra och vettiga. Jag har trots allt gått igenom tre-fyra kataloger och bara hittat ett uppräkneligt antal övertramp.

Jovisst, det är ett sätt att se på saken. Ett annat är att de flesta kurser är på sådana områden som inte lämpar sig för pseudovetenskap. Navigation enligt kaffesumpmetoden, nix, någon sådan kurs finns inte. Men så fort man kommer in på områden där pseudovetenskap alls florerar i samhället i övrigt, ja då dyker den upp hos studieförbunden också. Och då har jag inte ens nämnt alla inslag som kanske inte är pseudovetenskap men antagligen bara är strunt. Att förbunden egentligen inte lovar att det de lär ut har något med vetenskaplig kunskap att göra räddar dem möjligen från att vara inkonsekventa, men vackert är det inte.

Och hur var det nu egentligen med den positiva överraskningen, att exempelvis slagrutan lyser med sin frånvaro? Tja, man kan ju tänka sig att det känns lite löjligt att gå med slagruta och leta vatten eller bortsprungna hundar i Stockholms innerstad. Gör man bara en sökning på kursutbudet i resten av landet så kryper de fram. Slagrutorna. Currykryssen. Jordstrålningen. Och inte bara dem. Vi möter även våra gamla vänner zonterapin, akupressuren, energiflödena och alla dessa chakras.

Någonstans borde studieförbunden bestämma sig. Antingen gör man åtminstone ett försök att tygla de värsta galenskaperna, eller så skaffar man sig en ny slogan: ”Kanske lär du dig något, kanske blir du lurad, men du har säkert trevligt!”

Vetenskap och Folkbildning