Publicerat i Folkvett nr 2/2004.

Kristen annektering av Astrid Lindgren

Journalisten Arne Reberg gav i januari ut boken Du och jag, Astrid. En andlig historia (Libris), där Astrid Lindgrens böcker tolkas ur ett kristet perspektiv. Enligt en mycket kritisk anmälan av Lena Törnqvist i DN 2004-03-15 vimlar Rebergs bok av uppgifter som inte kan beläggas, och de påståenden som kan kontrolleras är ofta felaktiga. Reberg säger sig t.ex. ha haft en omvälvande upplevelse av en Madicken-berättelse när han var 14 år. Törnqvist skriver: “Men den episod han refererar till ingår i ‘Madicken och Junibackens Pims’, som utkom 1976. Då var Reberg, född 1939, 37 år! Även ‘Bröderna Lejonhjärtas’ livsavgörande betydelse för Rebergs tidiga utveckling kan ifrågasättas då man upptäcker att han var 34 år då boken gavs ut! Som tioåring rymmer han hemifrån och sitter i en grotta vid Svartån och sjunger för sig själv (s 138). Men sången han sjunger, ‘Pippis sjörövarsång’ är från 1970. Den period då han bar Emils ‘mysse och bysse’ (s 49) infaller enligt samma tideräkning då han var 24. Exemplen kunde mångfaldigas.”

Reberg hävdar att Lindgren egentligen var kristen, trots att hon gång på gång offentligt sade sig vara humanist och agnostiker. Törnqvist avslutar sin artikel: “[Boken] är troligen menad som en hyllning till Astrid Lindgren. Tyvärr har den fått rakt motsatt effekt och kränker allvarligt Astrid Lindgrens personliga integritet. För det bär inte författaren ensam skulden – också ett förlag måste ta ansvar för sina böcker. Den här boken borde aldrig ha givits ut.”

En vecka efter det att recensionen publicerats meddelade Libris förlag att man drog tillbaka boken.

Sakkunniga utsedda i Lund

Tre personer har utsetts till sakkunniga för att granska de sökande till professuren i psykologi inkluderande parapsykologi och hypnologi vid Lunds universitet. De tre är Sven Carlsson, Göteborg, Henry Montgomery, Stockholm, och Jessica Utts, UCLA, USA. Carlsson är professor i psykologi och har forskat om bl.a. tandvårdsrädsla och kronisk smärta. Montgomery är också professor i psykologi, och har forskat om mentala processer som har att göra med människors värderingar, attityder och beslut. Folkvett känner inte till att Carlsson eller Montgomery skulle ha någon forskningserfarenhet av parapsykologi eller hypnologi. Den tredje sakkunniga, amerikanskan Jessica Utts, är professor i statistik och har skrivit en hel del om parapsykologi. Hon måste sägas tillhöra det troende lägret.

Urban myt om antiperspirant

“Antiperspirant mot svett i armhålorna orsakar bröstcancer” påstår ett e-brev som har cirkulerat sedan 1999. Påståendet upprepas på otaliga webbsidor. Uppgifterna sägs komma från forskaren Gabriela Casanova Larrosa som ibland anges vara verksam i “den orientaliska republiken Uruguay”. Det är tveksamt om denna forskare existerar och hon har i vart fall inte publicerat några vetenskapliga studier av antiperspirant och bröstcancer. Redan i september 2000 varnades för dessa falska rykten i Journal of the National Cancer Institute (vol. 92, s. 1469-71). I oktober 2002 kommenterades i samma tidskrift (vol. 94, s. 1578-80) ryktena av Dana K. Mirick och medarbetare från Fred Hutchinson Cancer Research Center i Seattle. Deras studier kunde inte finna något stöd för hypotesen om ett samband mellan antiperspirant och bröstcancer.

En studie gjord av K. G. McGrath i Chicago, publicerad i European Journal of Cancer Prevention i december 2003, drog slutsatsen att antiperspirant/deodorant skulle kunna spela en roll i bröstcancer i samband med rakning av armhålorna, men denna studie saknar kontrollgrupp och har ett bortfall på över 80% vilket gör alla slutsatser meningslösa. En varning för det falska ryktet har utfärdats av Läkemedelsverket liksom av Norges Apotekerforening.

Femman fortsätter förvilla

“Kanal 5 (…) gav dumheten en nytt ansikte. I ‘Tidigare liv’ skickade Pontus Gårdinger, med hjälp av lite hokuspokus-hypnos, konstnären Ernst Billgren tillbaka i tiden. Billgren visade sig ha varit dansk soldat på 1400-talet och dansk snapphane på 1500-talet. Helt otroligt, eller hur? Man undrar hur det kan gå till. Det verkar dessutom ha varit Billgren som låg bakom bortförandet av Mora sten, Per Jönsen hette han på den tiden. Den riktige Jönsen är väl ändå den som kläckt den här programidén och det tv-geni som bestämt sig för att sända det. Hundra procent humbug.”

(Johan Croneman i en tv-krönika i DN 2004-04-06)

Till den psykiska kirurgins försvar

Göran Brusewitz, ordförande för Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, blev inte så imponerad av James Randis föredrag i Stockholm. Randi har ju bl.a. visat att s.k. psykisk kirurgi kan utföras som ett illusionsnummer, men Brusewitz är inte övertygad: “Det har nämnts att blodet skulle kunna döljas i ampuller i handen, vilka ‘mediet’ kan tillföra när han hämtar papper för att torka upp. Det är möjligt att Randi skulle kunna utföra tricket på det sättet, men frågan är om man kunnat visa att dessa ‘kirurger’ faktiskt gjort så. Rymmer ampullerna så mycket att det motsvarar det som kommer fram? Kan de dölja så många ampuller som behövs, utan att det syns? Dylika frågor måste besvaras innan man kan avfärda psykisk kirurgi som bluff och trolleritrick” (Sökaren 2/2004, s. 17).

Detta är ett utmärkt exempel på omvänd bevisbörda. Att det skulle vara möjligt att tränga in i en patients buk med bara händerna, utföra operationer och sedan blixtsnabbt få öppningen att läka så att intet spår syns, är ett fantastiskt påstående. Ingen har demonstrerat en sådan förmåga under kontrollerade former, och därför finns ingen anledning att tro att det rör sig om något annat än ett illusionsnummer. Att Randi demonstrerat hur tricket kan utföras är bara ett skeptiskt bonusargument. Bevisbördan ligger på de psykiska kirurgerna och deras anhängare.

Sista spiken i Kensingtonstenen?

Den s.k. Kensingtonstenen, en stenhäll med runinskrift hittad i Minnesota 1898, berättar om skandinavisk närvaro i området 1362. Stenen har av en enig forskarkår dömts ut som förfalskad, huvudsakligen av språkliga skäl. Några amatörforskare tror dock på stenens äkthet, och de har under senare år fått en hel del hjälp att föra ut sina teorier genom journalisten Lars Westman, som skrivit många artiklar i Vi.

Runorna på stenen är säregna, och typen är inte känd från någon annan medeltida källa. Däremot förekommer runvarianten på ett ok från Dalarna från 1907. Kritiker har menat att detta visar att även Kensingtonstenen är sentida, men alldeles säker har man inte varit – okrunorna kan i princip vara efterapningar av de publicerade stenrunorna. Nu har dock runvarianterna återfunnits på några ark daterade 1883 och 1885, efterlämnade av Edward Larsson (1867-1950), som var från Dala-Floda och som i sin ungdom var kringvandrande gesäll. Larssons runor visar stor likhet med Kensingtonstenens, och stenentusiasterna måste därmed välja mellan två möjligheter: (1) Larsson har kommit över en 500 år gammal runtyp som i övrigt är okänd i Skandinavien och som bara finns bevarad på Kensingtonstenen. (2) Runskrift av Kensingtontyp har förekommit i Sverige in på 1800-talet och var känd för den skandinaviska invandrare som högg stenen i Minnesota.

Edward Larssons runor behandlas i två artiklar av Tryggve Sköld i Daum-katta 2003, s. 5-11. Tidskriften utges av Dialekt-, Ortnamns- och Folkminnesarkivet i Umeå.

Internationellt

Medium misstänkt för dödsfall

Det nederländska mediet Jomanda, som påstår sig stå i kontakt med jungfru Maria, är föremål för intresse från allmän åklagare. Skådespelerskan Sylvia Millecam fick diagnosen bröstcancer 1999. Läkarna ansåg att den skulle gå att bota, eftersom den inte var långt gången. Millecam vägrade dock att tro på beskedet och ville inte underkasta sig den rekommenderade behandlingen – hon dog 2001 vid 45 års ålder. Strax efter Millecams död uppgav Jomanda offentligt att hon fått meddelande från “andra världen” att sjukdomen var en annan. En utredning har visat att Millecam besökte ett stort antal alternativmedicinare, däribland Jomanda, och att flera av dem påstod att hon inte hade cancer. Jomanda själv säger att hon tänker hålla tyst om affären i ett antal veckor som “botgöring” för den “vilseledda” nederländska nationen.

(Expatica News 2004-02-18)

Vetenskapsmän kritiserar Bush

I Folkvett 3/2003 berättade vi om en rapport utgiven i augusti av en grupp oppositionspolitiker i USA:s Representanthus. Där sades att Bush-administrationen i många dokumenterade fall manipulerat akademiska beslutsgångar och förvrängt eller förtigit vetenskapliga resultat. Tendensen i dessa ingrepp är att de generellt gynnat grupper som stödjer president Bush, bl.a. konservativa organisationer och industrikonglomerat.

I februari offentliggjorde politiskt oberoende Union of Concerned Scientists ett upprop undertecknat av 60 betydande vetenskapsmän inklusive 20 nobelpristagare. Några av dessa har tidigare tjänat som vetenskapliga rådgivare åt både demokratiska och republikanska presidenter. UCS upprepar budskapet från i augusti 2003: Bush-administrationen har censurerat och hemligstämplat rapporter från sina egna forskare, fyllt rådgivande församlingar med vetenskapligt okvalificerade politiker, upplöst andra rådgivande organ som framfört obekväma synpunkter och i några fall helt enkelt vägrat att inhämta synpunkter från oberoende vetenskaplig expertis.

Kurt Gottfried, professor emeritus i fysik vid Cornell och ordförande i UCS, sade vid ett seminarium att Bush-administrationen har en nonchalant inställning till vetenskapen som kan utgöra ett hot mot USA:s långsiktiga ekonomiska välstånd, folkhälsotillstånd och militära slagkraft.

(www.ucsusa.org/global_environment/rsi/)

Indigobarn

De så kallade bokstavsbarnen har psykiatriska diagnoser som hyperaktivitetssyndrom, DAMP och ADHD, vilka anses bero på hjärnskador, utvecklingsstörningar eller genetiska defekter. Vanliga symptom är koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet, vilka kan lindras med små doser av amfetamin.

Diagnoserna har kodifierats först på senare årtionden. Tidigare sorterades de berörda besvären under MBD, Minimal Brain Dysfunction, vilket klassificerade patienterna ospecifikt som lite hjärnskadade i största allmänhet. Innan dess nöjde man sig med att beteckna de drabbade som vanartiga.

Eftersom besvären är särskilt svåra att leva med när man går i skolan är det främst barn som fått de nya diagnoserna – därav begreppet bokstavsbarn. Besvären försvinner tyvärr inte med åren.

Inom alternativmedicinen har man sedan några år en annan förklaringsmodell rörande bokstavsbarnen. Man kallar dem “indigobarn” eftersom deras aura är indigoblå (hur man nu avgör det). Indigobarnen kommer till världen med en känsla av att de är kungligheter, säger ljudteknikern Lee Carroll och sångerskan Jan Tober i sin bok The Indigo Children: The New Kids Have Arrived (Carlsbad, California: Hay House 1999). Att det främst är folk födda efter 1980 som har de berörda diagnoserna menar man beror på att det vid denna tid skulle ha börjat födas en ny sorts människor. Dessa skall eventuellt utgöra ett nytt steg på människans evolutionära trappa. De bör inte alls få amfetamin.

Det kan förstås vara en tröst för föräldrarna till ett bokstavsbarn att tänka sig att deras son eller dotter egentligen inte är sjuk utan i själva verket tillhör en ny generation av övermänniskor som har framtiden för sig. Tyvärr fungerar inte evolutionen på det sättet. Radikala genetiska förändringar sker gradvis över årtusenden i små, reproduktivt isolerade populationer som lever under hårt selektionstryck. Bokstavsbarn diagnosticeras över hela Jorden var helst det finns psykiatriker.

  • www.indigochild.com
  • www.kryon.com
  • www.attention-riks.nu

Uppfinningsrika bedragare

I Stockholm delades i mars ut små rosa lappar med reklam för Professor Manfaring, spåman och internationell marabout. Man uppmanades att ringa och boka ett möte med professorn, som vistades i Midsommarkransen samt talade portugisiska och engelska. Ovanligt nog erbjöd han inte en spåmans vanliga spådomstjänster. I stället garanterade han att han kunde lösa alla kundens problem: kärleksproblem, affärsproblem, borttappade nära och kära, examensproblem, otur i spel, sexuell impotens, drogberoende, svartsjuka, allmän otur m.m.

Manfaring representerar en internationell typ som nu nått Sverige. Marabout är det franska ordet för den asätande maraboustorken, men har också bibetydelsen “modern afrikansk trollkarl”. Marabouterna marknadsför sig just med små färgglada lappar, och de är så vanliga och stereotypa att det har vuxit fram en samlarkult kring dem i Frankrike.

Marabouterna och kulten kring dem påminner mycket om Nigeriabreven. I denna typ av skräp-e-post förklarar en afrikan mycket artigt att han är exempelvis den störtade presidentens brorson och sitter på ett kassavalv fullt av guldtackor. Han behöver nu bara $2000 för omkostnaderna kring att föra guldet ut ur landet. Om du vill hjälpa honom med detta så delar ni sedan på guldet. Ingen vettig människa går förstås på detta, men det finns en hobby som går ut på förvirrad och underhållande korrespondens med de arma Nigeriabedragarna.

Både maraboutlappar och Nigeriabrev bygger på att bedragaren i jättevolymer pumpar ut reklam som nästan är gratis. Om endast en promille av mottagarna låter sig luras så räcker det för att göra rörelsen lönsam. Att de övriga 999 promillena bara fnyser eller gör sig roliga åt det hela är oväsentligt.

  • www.virtualsined.com/marabouts/
  • www.scamorama.com/

Föreningen

Förtydligande

Henrik Eriksson kritiserade i en artikel i Folkvett 3/2003 bl.a. Folkhälsoinstitutets undersökning “Sex i Sverige”, och saken diskuterades även i nr 4/2003. Frågan gällde om det var rimligt att män och kvinnor skulle kunna ha så olika medelantal sexpartner. De tal som mest diskuterades visade sig vara medianer. De aritmetiska (“vanliga”) medelvärdena skilde sig ännu mer än medianerna, och den stora skillnaden förefaller orimlig (se särskilt nr 3/2003, s. 57-58).

Om man enbart betraktar heterosex så kan man på rent logisk grund utesluta att de aritmetiska medelvärdena skiljer sig åt. Däremot kan man inte använda uteslutande logiska argument för att avfärda en skillnad mellan medianerna, vilket man eventuellt kunde få intryck av. Redaktionen tackar Nils Wiklund för att ha påpekat detta.