Publicerat i Folkvett nr 1/1996.

Då jag för ett halvår sedan fick chansen att på ort och ställe skaffa mig nya intryck och utlandspraktik i Baden-Württemberg var en av de första tankar som slog mig: Det skall bli intressant att se hur det står till med pseudovetenskap och kvacksalveri i Sydtyskland.

Alla som gått in i en svensk hälsokostbutik eller “alternativapotek” vet ju att hyllorna är fulla av tyska preparat och dekokter, och jag föreställde mig att det skulle vara likadant där. Riktigt likadant var det dock inte, utan de “alternativmedicinska” preparaten och behandlingsformerna var delvis integrerade med skolmedicinen, så till vida att äldre, välkända naturmedel som hade liten effekt och (sannolikt) var oskadliga såldes på vanliga apotek medan kloka gubbar och gummor arbetade självständigt utan någon kontroll alls!

En positiv överraskning var att man inom de tyska försäkringskassornas riksorganisation tagit upp en välbehövlig diskussion om olika preparats och behandlingsformers behandlingsvärde och påbörjat en utgallring av sådana som är av tvivelaktigt slag.Ett exempel på detta är de nu så omdebatterade kurortshemmen, där sjukkassemedlemmar (Alla omfattas inte av sjukförsäkringen som här) kunnat åka och dricka brunn, bada i gyttja, få allsköns massageterapi o dyl på sin sjukkassas bekostnad en gång per år. De nedskärningar som av ekonomisk nödvändighet måste göras där liksom här, drabbar i första hand verksamheter av mindre eller tvivelaktigt värde i stället för att man som i Sverige går fram med “osthyveln”. Naturligtvis har detta väckt protester, för det är ju trevligt på “Sorglösa brunn”, och inte bara ett väl inrutat liv i sjukvårdsmiljö som på så många andra vårdinstitutioner. Det är dock troligt att man med tysk pragmatism löser problemet genom att skära ner denna verksamhet så mycket att man bara bevarar det som är av kulturhistoriskt intresse, dvs vissa kurhotell av byggnadsminnesvärde, och låter den “riktiga” sjukvården använda dem som konvalescenthem. Det var det vettigaste förslaget jag hörde under min vistelse där.

TV-reklam

Det mest påtagliga inslaget i marknadsföringen av örtmediciner och homeopatiska preparat står utan jämförelse reklamen i TV för. I samtliga tyska TV-kanaler förekommer välregisserad och påkostad reklam för naturmedel, blandad med reklam av vanligt slag och innehåll. Det som är mest iögonfallande med denna reklam är att man inte gör skillnad mellan naturmedel och medicinskt godkända och kontrollerade preparat, utan samtliga presenteras urskillningslöst och i överensstämmelse med reklamköparens intentioner. Dock förekommer alltid efter ett medicinreklaminslag denna brasklapp: “Om risker och biverkningar, läs informationen i förpackningen och fråga er läkare och apotekare.”Därmed antog man sannolikt att alla skulle vara skyddade mot allt som kunde riskera hälsan som skulle vårdas med hjälp av medicinen: TV:s reklammakare hade gjort sitt, och ansvaret för medicinens rätta bruk överlåts åt lekmannen. Tyskarna, som är ett av propagandavinklingar luttrat folk, tog emellertid all reklam och massmedieinformation med en sund skepsis, och jag hörde under min vistelse där mest bara skämt om saken, typ:

Kunden: Vad har detta örtpreparat för biverkningar och risker?Apotekaren: Tja, risken är att ni blir av med pengar till ingen nytta och biverkan vanligen att ni blir förbannad.

Kvacksalveri i tandvården

Den i Sverige så vanliga skräcken för amalgamet är ett jämförelsevis litet problem i Tyskland. I Sverige är det en vedertagen dogm på många håll att amalgam är giftigt, medan man i Tyskland möter sådana uppgifter med samma sunda skepsis som vad gäller “alternativa” läkemedel. Under mina sex månader som tandläkare i en liten sydtysk småstad stötte jag på sammanlagt fyra patienter som absolut inte ville ha amalgam, vilket är litet med tanke på det stora utrymme som saken tidigare fått i massmedia. Försäkringskassan betalar ingen ersättning för tandlagningar med plastkompositer i kindtänderna, vilket naturligtvis bidragit till att frågan behandlats vederbörligt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet i den tyska tandläkarkåren. I de facktidskrifter där artiklar funnits införda om detta problem har jag inte funnit några ovederhäftiga eller vinklade framställningar, utan den information som presenteras är välgrundad och logiskt sammanhängande. Detta var en positiv överraskning för mig, och det var befriande att kunna arbeta utan att i tid och otid behöva göra långa utläggningar av typ “omvänd bevisföring” för att lugna och informera oroliga patienter som läst artiklar i veckopressen där folk vittnar om hur sjuka de blivit av amalgamet och hur friska de blivit efter “amalgamsanering” och medicinering med “renande, bioaktiva naturpreparat”.

Kanske har man i Tyskland på medicinskt ansvarigt håll makat sig till att gå hem och kontrollera i kemiboken om det där med amalgamförgiftning är praktiskt möjligt?

N2-preparatet

N2 var ett preparat för rotbehandling som blandades samman av en schweizisk tandläkare, dr. Sargenti, för nu 40 år sedan. Det var ett preparat avsett att samtidigt antiseptiskt behandla och rotfylla infekterade tänder med, och därför en verklig häxbrygd av gifter som skulle åstadkomma denna akt av trolldom! Varje i detta yrke kunnig person i Sverige och andra västländer vet att denna sorts behandling inte fungerar om rotfyllningen skall bli tät, dvs det man rotfyller med skall vara olösligt, och om det är olösligt så kan inget medikament frigöras därifrån. M.a.o. så har denne dr Sargenti slagit en rejäl logisk kullerbytta då han hävdade att hans rotfyllningscement hade dessa egenskaper!

Originalpreparatet N2 innehöll, förutom zinkoxid och euginol (nejlikolja) även blyoxid, kvicksilveroxid, metylkvicksilver, geraniumolja, lavendelolja, rosenolja, jordnötsolja, paraformaldehyd, formalin och färgämne av ej redovisat slag. Denna giftblandning slog helt visst ihjäl allt vad mikroorganismer hette i tänderna, men då detta cement ej var stabilt, tyvärr också omgivande vävnader så att den som inte fick tanden utdragen omedelbart kunde räkna med att den senare skulle få skatta åt förgängelsen i en obehandlingsbar vävnadsdestruktion där även läkningsförloppet efteråt var stört.

Numera används inte N2 i sitt ursprungliga skick (vad man vet), men då preparatets namn var väl inarbetat säljs numera ett av den tyska medicinalstyrelsen godkänt preparat med detta namn, som bara består av zinkoxid, euginol och parfymerad jordnötsolja. Det är inte giftigt men har inga egenskaper som höjer det över medelmåttan bland andra typer av rotfyllningscement, så någon anledning att använda det om bättre varor står till buds finns mig bekant inte. N2-metoden är sedan 20 år helt förbjuden av Socialstyrelsen i Sverige.

Vad beteckningen N2 betyder? Jo “Nervus zwei”! (nerv två).Något mera verklighetsfrämmande i namnväg lär man få leta länge efter!

Det “nya” N2-cementet används för närvarande flitigt av tyska tandläkare, men det är så vitt jag kan se mera en konsekvens av mördande reklam än av preparatets förmåga att mörda bakterier.

I övrigt var den tyska tandvården i kvalitetsmässig paritet med tandvård i Sverige, men det var en besvikelse att sjukkassan inte lät den moderna odontologin få bättre spelrum i taxebestämmelserna. Att få använda fler och moderna metoder i behandlingspanoramat hade utifrån rent kliniska bedömningar varit välbehövligt, men därtill är även vårt södra grannlands offentliga ekonomi för skral.

Lars Ahlgren